På senare år har ett nytt sätt att tala om politik och politiker fått fäste, inte minst i medier och på internet. Allt oftare hörs uttryck som ”politiken ska ta ställning”, ”politiken tycker”, ”politiken har bestämt”. Men vem är ”politiken”? Och varför uttrycker sig människor på det sättet?

Sverige är en demokrati och det innebär att många röster ska få höras. Det finns en rad partier som intar olika ståndpunkter och politiker tycker, röstar och beslutar olika.

”Politiken tycker att det är en bra modell och vill fortsätta med den”, låter som politiken är en enda person med en enda vilja. Det verkar inte som att några diskussioner har ägt rum. Och om man tycker att det är en urusel modell, vem ska man då rösta på i nästa val? Inte blir det på ”politiken”, den saken är klar.

Att tala om ”politiken” på detta sätt är ett stilistiskt grepp som kallas metonymi. Det innebär att man betecknar något med något annat som står i relation till det som betecknas. Ett vanligt sätt är att kalla den regering som styr ett land för landet i fråga.

Den ryska regeringen blir ”Ryssland”. Här används ett begrepp för helheten (landet), istället för en del av landet (regeringen).

På liknande sätt används ”politiken” i exemplet ”politiken tycker att det är en bra modell och vill fortsätta med den”. Det kan ses som en samlingsbeteckning för alla politiker. Men det förutsätter att de var ense i frågan. Om de istället var oense så blir uttrycket kanske en samlingsbeteckning för de segrande partierna i en omröstning. En annan tolkning är att de eller den som uttrycker sig så inte vill peka ut vilka det handlar om. Problemet är att vi inte vet hur meningen ska förstås.  

I exemplet blir uttrycket också en personifiering. Om man skriver att ”politiken tycker att det är en bra modell” så använder man ”politiken”, en benämning på en abstrakt process, som om det handlade om en levande person. Att ”tycka” är något som människor gör. Här behandlas en komplex process där olika åsikter brutits mot varandra, som en enda levande person som har en enda åsikt.

Metonymier och personifieringar kan spara tid och ansträngning. Man slipper förklara något komplext. Men det är inte oproblematiskt. För samtidigt som det spar energi så osynliggörs det komplexa. Den som läser att ”politiken” har bestämt något får inte veta vilket parti som tycker vad och vilket parti som ska hållas ansvarigt för den politik som förs.

Det här sättet att tala om ”politiken” kommer troligen från organisationer som består av både tjänstemän och politiker, till exempel kommuner eller myndigheter. Där finns det ett slags logik: politikerna bestämmer en övergripande riktning och tar beslut som tjänstemännen har att arbeta efter. Här handlar ”politiken har bestämt” om tjänstemännens konkreta arbetsvillkor.

Men i en allmän debatt, i medier och sociala medier, signalerar uttryckssättet ”politiken tycker” eller ”politiken har bestämt” att ”politik” är något enhetligt. Det blir inte tydligt att politiker tycker olika eller på vilket sätt de tycker olika. Den demokratiska processen blir osynlig. Och kanske finns det en risk att detta spär på politikerförakt och populism.

Den som skriver eller pratar om "politiken” bör alltså ägna tid åt att tänka efter vad som egentligen menas och göra det tydligt. Journalister kan avmystifiera sådana uttryck, så att medborgarna får full insyn i hur olika partier agerar. Vi kan se det som ett demokratiskt ansvar.

Och för oss som läser eller hör om ”politiken” är vaksamhet alltid på plats.

SKRIBENTEN

Anna W Gustafsson, docent och lektor i svenska samt huvudlärare i svenska och koordinator på språkkonsultprogrammet vid Språk- och litteraturcentrum på Lunds universitet.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.