Scenrummet är enkelt. Två tonåringar ligger i varsin säng, täcken och kuddar överallt. Chips och läsk. Öppningsscenen är ett långsamt uppvaknande, de två rör sig i slow motion, som foster i fostervatten, oförmögna till kontakt med omvärlden. Det är klaustrofobiskt, stillastående. De brister ut i sång: ”welcome to sadland, a place for us to be / welcome to sadland, the sickness has come to me / let’s take a trip, to the world of sorrow / don't wake up, there is no tomorrow”.