Annons

Annons

Annons

Kultur

Måste migrantens sorg gå i arv till barnet?

De kom till Sverige som barn. Nu är de själva mammor och skriver om rädslan för att främlingskapet ska gå i arv. Författarna Balsam Karam, Pooneh Rohi och Elnaz Baghlanian diskuterar babyboomen inom exillitteraturen.

Text: 

Det vi har, som ska gå vidare till nästa generation, är något som inte riktigt är livsdugligt, säger Pooneh Rohi. Foto: Linda Gren

Annons

Det väller just nu fram en våg av mammasorg i samtidslitteraturen.

Författarna diskuterar inte uppfostringsmetoder eller medelklassens försök att få ihop livspusslet. I stället gestaltar de migranternas livskris när de blir mödrar.

De som själva kom till Sverige som små barn.

De som vuxit upp här men förvisats till att leva i det förbannade mellanförskapet, med en fot i ursprungskulturen och den andra i Sverige.

De vars identitetskris aktualiseras med enorm kraft när de själva ska få barn. Oron över att bebisen ska ärva deras sorg och alienation.

Det pågår en kamp för en person i exil

Det har lett till ett litterärt skifte, noterar författaren Pooneh Rohi. Under lång tid fokuserade exilberättelser på de egna föräldrarnas trauma över att lämna sitt land som vuxna och komma till ett samhälle där de aldrig riktigt accepteras.

Annons

Annons

– Men nu har alla de här personerna som skriver i Sverige kommit till en ålder när de själva har fått barn. Då vänds plötsligt blickarna mot nästa generation och aktualiserar frågor kring arv och vad som går vidare.

Tidigare i år kom hennes roman ”Hölje” där huvudpersonen Mona vaknar upp under själva förlossningen och inser att hon drabbats av minnesförlust. Hon kan inte knyta an till barnet som genomgående kallas för ”det”.

I en av romanens mest laddade scener skriker Mona ut: ”Skulle jag ha ammat ut mitt raseri droppe för droppe i dess mun? Skulle jag ha härmat er tills det också blev till er avbild?”

– Hon känner ett främlingskap inför sin omgivning, vilket föder en ilska mot allt hon ser. Vad har hon då att ge till sitt barn förutom det här raseriet som hon bär på? För mig är det förknippat med exilerfarenheten och vad exilanten har att ge till sitt barn, säger Pooneh Rohi.

Det sista är inte explicit uttryckt i ”Hölje”. Pooneh Rohi har funderat på om hon kanske projicerar ett existentiellt främlingskap på exilen, vilket är en anledning till att hon inte skrivit in exilen i texten.

Men om man har migrationserfarenhet kan romanens berättelse om rotlöshet och minnesförlust öppna sig för en sådan tolkning.

– Det pågår en kamp för en person i exil där det är någonting som sekund för sekund raderas och spelas över med något annat. När barnet kommer är det som ett tomt kassettband. Frågan blir vad det är för melodi som spelas in.

Sommarstugan – en omskriven plats för migrantens identitetskris. Foto: Hasse Holmberg/Scanpix

Jag har sällan hört någon beskriva mellanförskapet så brutalt som Pooneh Rohi gör. Eller snarare: Jag upplever det som brutalt eftersom igenkänningen är så stark. Som när hon slår fast: "Vi är inte fulländade i vår exil. Det vi har, som ska gå vidare till nästa generation, är något som inte riktigt är livsdugligt.”

Annons

Annons

Inte livsdugligt. Hon förklarar: Modersmålet är halvdant, minnena är bara små fragment, det gamla landets kultur förstår man inte till fullo och man kanske inte ens tycker om stora delar av den.

– Det blir som en konstgjord andning. Jag håller något vid liv – ett språk, en kultur, mat och musik och allt det där – trots att det egentligen inte kan leva. Och sedan ska jag ge detta vidare. Det är väldigt smärtsamt.

Pooneh Rohi växte upp i Mazandaran i norra Iran, en bördig och regnig region mellan Kaspiska havet och bergen som leder till Teheran. Hon kom till Sverige som sexåring och berättar att det enda hon har kvar av hemlandet är minnet av barndomsplatserna. Somrarna tillbringades i en sval, vacker bergsby där husen i lera var vitmålade och hade gamla dörrar. Där ligger hennes hjärta begravt.

Det var därför ett medvetet val att förlägga en avgörande del av berättelsen i ”Hölje” till pojkvännens sommarstuga där huvudpersonen Monas ilska kokar över.

– Det där triggar igång så himla mycket, säger Pooneh Rohi, som själv kan längta efter en röd sommarstuga där hennes barn kan skapa viktiga barndomsminnen samtidigt som hon provoceras av att man ska ärva hela idén om den svenska sommaren.

Hon nämner att även författaren Elnaz Baghlanian har skrivit in en rasande sommarstuge-scen i sin lyriska berättelse ”Prologer”. Den idylliska platsen påminner jaget i dikten om alla hennes förluster. Allt i partnerns hus har en ”berättelse utan avbrott”, ner till minsta trasmatta, medan hennes linje har brutits sönder av flykten.

– Det finns ett jack. Och att då veta att mitt barn kommer få det här som sin barndomsplats och inte min… Det träffar mitt i prick hos mig. Jag tycker att Elnaz tar upp det här väldigt fint i sin diktsamling. Jag kände igen mig mycket i hennes text.

Annons

Det pratas om volymer, massor. Vi pratar inte om människor längre, säger författaren Elnaz Baghlanian. Foto: Malcolm Fallenius

Annons

Känslan är ömsesidig.

– Pooneh sätter verkligen fingret på en öm punkt, säger Elnaz Baghlanian när jag ringer och återger Pooneh Rohis tankar kring det ofullständiga arvet – rädslan för att inte kunna ge sitt barn ett komplett språk eller en komplett historia.

– Det må vara brutalt att säga att det man ger sitt barn inte är fullständigt, men det är en realitet för oss som vandrar mellan två kulturella världar.

Det är omtumlande nog att bli förälder, säger Elnaz Baghlanian, och så tillkommer ytterligare en dimension med historien av flykt och migration.

I tidigare intervjuer har Elnaz Baghlanian varit noga med att påtala att det är litteratur och inte en självbiografisk bok men att hon har använt sig av egna erfarenheter och känslor. Precis som Pooneh Rohi är hon född 1982 i Iran, men i staden Shiraz i den södra delen av landet, och kom till Sverige som femåring.

Och precis som Pooneh Rohi har hon skrivit fram en mamma som undrar vad hon har att föra vidare. I Baghlanians nysläppta debut ”Prologer” undrar den namnlösa gravida kvinnan: ”Vems sorger kommer barnet att ärva?”. Känslorna blir så starka att hon knappt kan andas i partnerns sommarstuga.

– Hennes erfarenheter skär sig mot den idylliska platsen. Hennes liv är fullt av uppbrott – det är revolution, krig, flykt och att växa upp med föräldrar fyllda av sorg och tystnad.

Kvinnans reaktion är att i hemlighet förstöra saker i sommarstugan. Elnaz Baghlanian skrattar och säger att det var en skön känsla att skriva den scenen.

– Hon försöker skapa utrymme för sig själv genom att göra små uppror. De förstörda föremålen i huset kan då ersättas med någonting som tillhör henne.

Annons

En nyckelmening i boken lyder: ”När vi talar om flykt, talar vi sällan om kroppar som för alltid blir konturlösa.” En rad som enligt Elnaz Baghlanian kan sammanfatta hela boken.

– Det är någonting som har gått förlorat när vi pratar om migration och exilerfarenheter i det offentliga. Det pratas om volymer, massor. Samtalet har skiftat jättemycket de senaste åren. Vi pratar inte om människor längre.

Annons

Hon ville därför utforska vad som händer med en familj i exil. Insikten om att det förlorade aldrig går att återskapa leder till att man blir konturlös.

– Det är något som alltid fattas.

Samtidigt säger diktjagets pappa: ”Kan du inte någon gång skriva om något annat än det här. Den här historien börjar bli tröttsam.”

– I boken är det pappan som säger det. Men jag upplever att det även i samhället kan finnas en mättnadskänsla för den typen av berättelser, säger Elnaz Baghlanian.

Ironiskt nog gnällde en kritiker över precis det i sin recension av ”Prologer”, att temat var välbekant. Men är det något som de aktuella böckerna visar så är det att exilens smärta inte försvinner. Man kan nog försonas med mellanförskapet men aldrig fly ifrån det.

Till och med en sådan sak som ett barns namn ”kommer att vara en påminnelse om det som en gång uppoffrades”. Diktjaget är mån om att hennes mamma ska kunna uttala sitt kommande barnbarns namn ordentligt.

Men, frågar jag Elnaz Baghlanian, blir det inte en väldigt stor press på barnet när till och med hans eller hennes namn vittnar om förlusten?

– Absolut, det blir ett tryck. Och det är just det som är diktjagets största rädsla. För det fanns också ett stort tryck på henne när familjen kom till det nya landet. Ansvaret som hon fick axla gentemot föräldrarna, deras ombytta roller och hur det för alltid förändrade deras relationer. Det är det som hon är rädd ska gå i arv, att även barnet ska behöva förhålla sig till hennes historia.

Annons

Balsam Karam debuterade 2018 med den hyllade romanen "Händelsehorisonten". Foto: Fredrik Sandberg/TT

Tankarna går igen i Balsam Karams Augustprisnominerade roman ”Singulariteten” där en av karaktärerna säger: ”Jag kommer ur en tradition av förlust”.

– På ett eller annat sätt för man över den tyngd man upplever till sina barn. Även om man ger dem de bästa förutsättningarna, säger Karam.

Annons

– Det är en ganska stark påverkan av majoritetskulturen som jag lever i men samtidigt har jag en helt annan bakgrund och kultur. Det blir så tydligt att nu måste man jobba för att barnet ska få en del av ens kultur. Så var det för mig i alla fall. Och det var så påtagligt: Shit, jag vet inte om jag kan göra det. Eller gör jag det på rätt sätt?

Balsam Karam har feylikurdisk bakgrund och föddes i Teheran 1983. Liksom hundratusentals andra feylikurder deporterades hennes släkt till Iran av Saddamregimen.

– Jag är uppvuxen med att framtid är starkt kopplat till barn. I den kontexten har barn varit symboliska. De har varit anledningen till att leva, anledningen till att fly, anledningen till att kämpa.

Jag stod inte ut med att jag såg likadan ut efter traumat jag upplevt.

I ”Singulariteten” får dock en av huvudpersonerna beskedet att barnet i hennes mage har dött. Det är hon som sedan förklarar för kuratorn att hon kommer ur en tradition av förlust. Det förlorade barnet väcker minnen av släktingar som har försvunnit, fängslats och torterats. Men hon påminns även om rasismen som hon utsatts för i Sverige.

– Hon känner sig extremt alienerad och blir konstant främlinggjord i det här samhället. Det i kombination med att förlora det här barnet blir så otroligt starkt. Det skapar en mycket starkare känsla av ödesbestämdhet.

Annons

Hade rasismen inte varit så tydlig hade romankaraktären kanske inte känt att detta var hennes öde, säger Balsam Karam och beskriver det som en känsla av att katastrofen lurar överallt.

– Den slår upp hål hela tiden som man måste parera och det tänker jag att jag definitivt bär med mig och ger till mina barn, tyvärr.

I oktober nominerades Balsam Karams roman "Singulariteten" till Augustpriset. Foto: Carla Orrego Veliz

Det finns barn som bokstavligt talat märks från födseln för att förbereda dem på en svår framtid. Balsam Karam berättar att det bland kurder funnits en sedvänja att tatuera flickebarn i ansiktet, ifall de skulle bli kidnappade och behöva identifieras.

Annons

Du har också en tatuering i ansiktet, på hakan. Är det för att koppla an till den traditionen?

– Bland mina släktingar – och vi pratar kanske 40-, 50-talet i Bagdad – var det mer en skönhetsgrej att man gjorde prickar i ansiktet. Det var kvinnor som tatuerade sig och rökte vattenpipa. Det var liksom kvinnogöra. De kunde ha tatueringar som gick från hakan ner till huhan [könet]. Men det kom ursprungligen av att man tatuerade flickebarn, för det var oftast de som blev bortrövade.

För Balsam Karam var tatueringen också en del av en privat sorgbearbetning. Hon nämner en reflektion av sångaren Nick Cave, vars son Arthur dog.

– Han tog upp att det vanligtvis sägs att den som upplevt trauma tittar sig i spegeln och inte kan känna igen sig. Men att hans erfarenhet av den här typen av sorg är att det är precis tvärtom. Man känner igen sig men inuti är man en helt annan. Jag stod inte ut med att jag såg likadan ut efter traumat jag upplevt.

Annons

”Singulariteten” kretsar kring hantering av sorg och det bakvända när barn dör före föräldrarna.

– Det är något med det som är otroligt skevt, som vi som samhälle aldrig har kunnat ta hand om. Religionen har försökt ta hand om döden genom att prata om paradiset, men man har ändå inte klarat av att barn dör. En enorm avgrund öppnar sig.

I romanen tänker kvinnan: ”Jag menar kanske dog barnet redan innan jag var född och mamma bara var en flicka, eller kanske till och med innan mamma var född och mormor bar henne och mig, förstår du vad jag menar?”

Tanken på att följa i en tradition gör att hon känner sig mindre ensam – hon är inte den enda som har förlorat något. Det finns något både trösterikt och hårt i det, enligt Balsam Karam.

Och kanske är det precis så man ska se på litteraturen om exilarvet som förs vidare till nästa generation – att läsa om andras erfarenheter kan ge ett slags tröst. Man ingår i en smärtans gemenskap. Man är inte ensam om sina funderingar.

Att söka utanför sig själv är även något som Balsam Karam försöker tänka på i skrivandet.

Annons

– Jag försöker närma mig andra marginaliserade gruppers erfarenheter. Vilka är till exempel likheterna mellan förtrycket som det kurdiska och det samiska folket upplever, och vilka är skillnaderna? Där hittar jag just det jag tycker är intressant både vad gäller motstånd och sorg. Det blir en solidarisk handling. För annars kan man verkligen fastna i att försöka hitta sitt eget jag i det här. Och det tror jag inte är konstruktivt.

Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Fakta

Verk om mödrar, barn och exil från 2021

”Prologer”, Elnaz Baghlanian, Albert Bonniers förlag.
”Singulariteten”, Balsam Karam, Norstedts förlag.
”Hölje”, Pooneh Rohi, Ordfront förlag.
”Bechi”, Koko Hubara, Förlaget M.

Tidigare verk: Athena Farrokhzads radiodrama ”Brev till en krigerska”, 2016. I Khashayar Naderehvandis diktsamling ”Allting glittrar och ingenting tar slut”, 2016, tänker en fader på hur hans barn fått främlingskapet i arv.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan