Dilan Apak är komiker och skribent på kultursidan.

Joel Halldorf, författare och professor i kyrkohistoria, har framlagt ett önskemål i Expressen kultur. Han har tröttnat på den utbrända kultur vi alla lever i och saknar ett politiskt samtal om livskvalitet. Han önskar sig en poetisk politik som slutar vara fixerad vid systemen vi stressar för att upprätthålla – för att istället se människan som går sönder i dem. Detta inlägg i livets diskussion påminner mig om ett omstritt citat, som den gamle socialdemokraten Ernst Wigforss kanske sa (men kanske inte, enligt internet): ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Vem som än sa det hade onekligen en poäng. Det är sinnessjukt att den tekniska utvecklingen bara fått oss att prestera mer (vilket till exempel Roland Paulsen redan tjatat på oss om i åratal). Och vilket mål är vackrare än att vi ska få skapa maximalt? Jag anar att det finns något i det som Halldorf längtar efter att få diskutera med sina medmänniskor. Här gäller det dock att vara beredd innan en ger sig in i diskussionen. Det finns nämligen mörka krafter i detta samhälle som förknippar sådant livsnjutande med lathet. Det är en beskrivning av verkligheten som är lätt att gå med på när en levt hela sitt liv i ett vidrigt hamsterhjul av tillväxt. I själva verket finns det inget större arbete än att njuta av livet, detta har jag haft privilegiet att upptäcka de senaste åren.

Att till exempel fördjupa enstaka vänskaper, som Halldorf skriver, istället för att underhålla breda sociala nätverk är ett jobb utan dess like. Att älska över huvud taget är fruktansvärt svårt. De flesta lönejobb är tuffa i början men så småningom lär en sig de rutiner som krävs för att underhålla dem. Kärlek å andra sidan är något ständigt flytande, en konstant kamp för att blotta sina sårbarheter och samtidigt värna sina gränser. Att dansa (alltså verkligen DANSA) kräver en acceptans och kärlek till kroppen som ingen av oss fostrats till i detta samhälle. Att inte tänka på sin arbetssituation eller sitt boende utifrån tid eller lönsamhet är nästan pinsamt utmanande. Eller att bara göra ingenting en hel dag utan att känna sig värdelös – oväntat knepigt.

Hur gynnar vi då varje människas förmåga att engagera sig i detta oavlönade men livsviktiga arbete? Jag förstår att det är lockande att liksom Halldorf tänka att det krävs en poetisk politik. Men politiken är inte poetisk och ska kanske inte vara det heller. Om något är den ett nödvändigt ont för att hantera ett samhälle som är större än en by befolkad av en släkt. Och när allt kommer omkring är det i ett ekonomiskt system en högst ekonomisk fråga huruvida en har råd att stanna upp. Huruvida en har tid att fördjupa sina vänskaper. Ork att fundera över sina lemmar och hur de rör sig i takt till musik.

Om vi ska kunna skapa förutsättningar för detta bland så många olika människor med olika förutsättningar behövs en politisk politik. Frågan är hur vi skapar det när vi inte haft det på så länge?