Malena Janson är barnkulturforskare och filmkritiker.

Familjen Knyckertz bor i ett mysigt radhus i en liten, liten stad. Här finns en domkyrka med en självupptagen biskop, en polisstation med en klantig men godhjärtad konstapel och en hobbybutik som drivs av en samlare som helst inte säljer några av sina kära varor. För den rätta julstämningen är den lilla, lilla fiktiva staden placerad i de nordligare delarna av vårt land, där snön garanterat ligger vit den 1 december då den här berättelsen tar sin början.

Mamma Fia (Gizem Erdogan) är snygg, smart och ärelysten, pappa Bove (David Sundin) är rund, snäll och undergiven, lillasyster Kriminellen (Paloma Grandin) är söt, smart och påhittig, och storebror Ture (Axel Adelöw) är snäll, snäll och snäll. Ture är faktiskt så snäll och hederlig att han vill bli polis, vilket inte bara är en besvikelse, utan ett konkret problem för resten av familjen som avser att stjäla den ovärderliga Rosen från Sinai som är på tillfälligt besök i den lilla, lilla staden. Parallellt med att den listiga planen utarbetas flyttar därför en psykolog (David Nzinga) in hos familjen för att komma tillrätta med problembarnet Ture som enbart önskar sig något med kvitto i julklapp.

Årets julkalender i SVT bygger på manusförfattaren och komikern Anders Sparrings populära serie om den tjuvaktiga familjen Knyckertz vars medlemmar hamnar i finkan lika ofta som andra åker på semester. Böckerna, som enligt förlaget lämpar sig för 6-9-åringar, är schvungfullt illustrerade av Per Gustavsson. Och det mesta är sig likt i tv-serien. Också här hamnar exempelvis lättsamhet, fyndighet och mys i förgrunden, medan andra klassiska barnprogramdrag som spänning, angelägenhet och igenkänning får stå tillbaka. Det är lite synd, tycker jag.

Inget ont om lättsamhet, fyndighet och mys i sig – men här blir det tämligen snabbt för mycket av det goda. Det är inte bara rätt så tröttsamt att fnissa sig igenom tio avsnitt; fnisset räcker inte heller till de resterande fjorton avsnitten. Fyndigheten, å sin sida, bygger nästan uteslutande på samtidstypiska vuxenreferenser; här drivs med nördmän som förlorat sig i sin samling av originalförpackningar, föräldrar som oroar sig för en annorlunda son och äldreboenden där de äldre behandlas som idioter.

Och myset tar sig på LasseMaja- och Lilla Jönssonligan-manér uttryck i en inledningsvis trivsam, men tyvärr ganska snart kvalmig, 50-talsvurm för varma grön-gul-bruna toner, teak och rynkade lampskärmar, fåniga damdräkter och larviga vintermössor.

Att följa julkalendern i år blir därför lite för mycket som att tillbringa hela december månad i en retrobutik i Bagarmossen, den 50-talsförort i södra Stockholm som genom en snabb gentrifieringsprocess på ett decennium förvandlats till landets kanske främsta hipsterparadis. Men inte ens där är bovarna klädda i randigt och poliserna så Kling och Klang-töntiga som i den lilla, lilla kulissartade stad där Knyckertz bor.

Därmed inte sagt att här inte finns gott om kvaliteter också. Rollbesättningen är uppfriskande anti-femtiotalistisk och långtifrån så blond och blåögd som julkalendern brukar vara. Skådespelarinsatserna påminner oss återigen om hur många skickliga komiker – såväl unga som gamla – landet är begåvat med. Och snyggt, skojigt och julmysigt är det alltså så det förslår. Samt varar till påska.

”En hederlig jul med Knyckertz” har premiär på SVT och SVT Play den 1 december.