Anna Axfors är författare och kulturskribent.

Vid den här tiden på året lägger folk ut sina ”Spotify wrapped”, sammanfattningar om vad de lyssnat på de senaste tolv månaderna. En småkul funktion, även om det kanske mest är man själv som bryr sig. Spotify brukar också självsäkert erbjuda sig att sammanfatta till exempel hela ens förra decennium. Tiden vänds ut och in. Det känns som igår. Och scrollar jag lite bland mina Spotifylistor slås jag av att så sent som på slutet på 00-talet var musik fortfarande på allvar. Jag minns vem jag var, och också vem jag ville bli.

Jag kan förstås inte säga om det hänger ihop med Spotifys intåg eller slutet på mina tonår. Jag vet bara att det på den tiden krävdes en ansträngning att alls få tag på musiken, och att en ny låt kunde vara en hel värld. Nu byter jag låt redan innan den förra slutat. Jag vet precis vad jag ska lyssna på. Jag vet precis vad jag vill höra, det finns inget som hindrar mig, och det är deprimerande.

Musiklyssnandet har blivit ytterligare ett kicksökande i raden, bredvid Tinder och Instagramlikes. För några år sedan gick Spotify över från indelning i genrer till en mer stämningsbaserad kategorisering. Musiken ska stämma överens med det man själv känner eller önskar känna för stunden – man uppmuntras att ta del av ”mood playlists”, snarare än en artist eller ett album.

Går man in på en artist på Spotify kommer de mest populära låtarna överst, och oftast klickar man på någon av dem. Det är så enkelt, och så hemskt. Ska man verkligen lyssna på Bob Dylans ”Knockin' on heaven's door” och sedan på ”Like a rolling stone?” Jag tror inte det.

Redan i The Guardian 2017 kunde man läsa analysen att företagets hela idé är att göra spellistor och på så sätt ta makten över musiken, eftersom de inte äger den själva. Det handlar alltså om att förstöra albumet som format, och kanske är det just vad de har lyckats med nu.

Musiken som konstform har blivit oförarglig. Förr fick man välja sida: var man punkare eller synthare? Var man någon som lyssnade på radio eller på indielåtar? När Alphavilles ”Forever young” kom på 80-talet så var det viktigt för en del att inte visa att man gillade den, vilket måste varit fruktansvärt energikrävande. Idag sägs subkulturerna vara döda, och all kultur har smält samman mot mitten. Det är kanske trevligt, men samtidigt gör det att vi inte behöver stå för någonting. Det är bara att sätta på Ed Sheeran och njuta, eller vad man nu vill göra. Jag gör det, och jag skulle inte säga att jag gör det ironiskt, men okritiskt.

Jag fick en konsertbiljett av min pappa och det kändes sjukt. Det var en otrolig, isländsk artist. Men jag har inte lyssnat på honom sedan konserten, kommer inte ens ihåg vad han hette. Någonting med Ask tror jag. För det betydde inte så mycket för mig, trots allt. Förut var musiken en del av min identitet.

I Lavinia Greenlaws bok ”Musikens betydelse för flickor” från 2009 upplever jaget att musik är nyckeln till att bli den man vill: ”Jag skymtade dessa varelser på väg in och ut genom vuxna dörröppningar; deras vägar genom staden korsade likgiltigt mina, som om vi legat i skilda omloppsbanor”. Subkulturen får huvudpersonen att underkasta sig det hon inte förstår.

Filosofen Theodor Adorno trodde på musikens förmåga att förändra människan, att få henne att inse sin egen eller världens potential. Själv minns jag hur PJ Harvey och Courtney Love lärde mig att det var en stark kvinna man skulle vara. Efter att ha lyssnat på dem så fanns det inget alternativ, även om det gjorde livet lite svårare. På en spellista från 2009 har jag lagt till Loves ”Uncool”, som jag minns att jag lyssnade på när jag var hjärtekrossad och jag misstänkte att det var för att jag var en stark kvinna, och önskade att jag var en svagare kvinna. Fast det var den jag hade blivit och det kunde jag inte göra något åt.

Vilken musik förändrar mig idag? När jag lyssnar på Ed Sheeran så blir jag visserligen glad, men jag blir inte en annan. Mina gamla spellistor från den där tiden påminner mig om mina ideal. Jag valde sida en gång, men nu vet jag inte längre var jag står, och inte heller vem jag är, än mindre vem jag skulle kunna bli.

Så vad ska årets ”Spotify Wrapped” säga oss? Kanske något om våra minnen, vad de nu är värda när de byts ut lika snabbt som vi byter låt, men inget om vilka vi är. Det är en rolig funktion som inte ger någonting i längden, vilket antagligen inte är dess syfte. Musik är ju numera mest en kul grej.