Ida Ölmedal är kulturchef.

Jag har svårt för sprutor. Så fort någon ska sticka mig i armen snurrar allt omkring mig.

Vad var det som gjorde att jag ändå satte mig det där vaccinationsbåset i somras? Två gånger och frivilligt, utan hot om särskilda restriktioner om jag lät bli.

Ett svar är förstås: fakta. Den som vaccinerar sig mot covid löper liten risk att hamna på sjukhus. Svåra biverkningar är mycket sällsynta. Det är en välgrundad riskkalkyl, för både individ och samhälle.

Men rent psykologiskt finns det ett annat svar. Det handlade om hur beslutet fick mig att känna mig som människa. För obehaget vägdes ju upp av ett pirr i kroppen när jag gick ut från mottagningen: Jag var duktig. Jag gjorde min plikt. Jag ingick i ett samhälle. Just nu byggde mina celler på en liten bit i vårt gemensamma försvar.

Mitt val avgjordes alltså till viss del på känslomässig reflex. Skulle man kunna kalla den reflexen rationell? Ja, i den meningen att den varit ändamålsenlig för mig hittills i livet. Den bygger på erfarenheter av att det går att lita på institutioner, att sjukvården behandlar mig väl och så vidare.

Detta – att människors val styrs mer av ackumulerad erfarenhet, känslor och identitet än av ren information – gäller också de som inte vill vaccinera sig. I ett forskningsprojekt vid Lunds universitet djupintervjuar etnologen Mia-Marie Hammarlin vaccinmotståndare. Enligt hennes iakttagelser hittills speglar motståndet ofta en mer genomgripande skepsis mot ”makten”. En annan lärdom är att just identitet är avgörande, vem man är eller vill vara i samhället.

– En medveten vaccinkritik är därför inget du informerar bort, sa Mia-Marie Hammarlin när hon intervjuades av tidningen häromveckan.

En rimlig slutsats för samhället är att man bör undvika att bekräfta bilden av sprutan som en identitetsfråga, klumpa ihop ovaccinerade med hårdföra antivaxxare och peka ut dem som ett tydligt ”de andra”.

Tyvärr är den politiska tendensen just nu den motsatta. I synen på vaccinbevisen finns en vårdslöshet i förhållande till grundläggande rättigheter, något som tyder på att man börjat definiera ett ”vi” av rationella goda medborgare som tagit sin spruta. Moderaterna har exempelvis föreslagit att antalet personer en ovaccinerad ska få träffa offentligt ska sänkas till åtta. ”På sikt bör det även övervägas om gränsen ska sänkas till noll personer”, skrev partiet i Aftonbladet 10/12. Detta för att de vaccinerade å sin sida ska få leva på som vanligt.

Visst, bevisligen får stegrande restriktioner fler att ta sprutan. Samtidigt riskerar man att radikalisera de som inte gör det.

I en intressant text i torsdags undrade Svenska Dagbladets politiske kommentator Torbjörn Nilsson vart partiernas liberaler tagit vägen i debatten om covidpassen. Han berättar om socialdemokratiska källor i regeringskansliet som själva tycker att det är problematiskt att dela upp människor och exempelvis villkora tillträde till kollektivtrafik, ett förslag som förbereds. Men inget etablerat parti artikulerar de invändningarna offentligt, skriver han: ”Det är Alternativ för Sverige och Medborgerlig samling och antivaxxare protesterar nu. Sällskapet avskräcker. De etablerade partierna blir mejlbombade och sluter sig. Debatten om normalisering av extraordinär statlig maktutövning ställs in innan den börjat.” Till det obekväma sällskapet kan man möjligen lägga SD efter partiets senaste utspel.

Utanför partipolitiken är diskussionen mer levande. Kyrkan är försiktigare med att avkräva information om sina besökares kroppar och använder de alternativa riktlinjerna med avstånd mellan sittplatserna. Som ärkebiskopen Antje Jackelén påpekade på kultursidan för ett tag sedan äventyrar krav på vaccinbevis religionsfriheten på två sätt: För det första riskerar människor att registreras i sin trosutövning. Man ska kunna gå i kyrkan utan att legitimera sig. För det andra hindras de som inte vaccinerat sig att utöva sin tro.

Det resonemanget kan också tillämpas i kulturlivet. Är det problemfritt att man måste legitimera sig för att komma in på, säg, ett samtal med en regimkritisk exilförfattare? Och vad händer på sikt om en grupp utestängs från kulturen?

Det vore skadligt att låta konspirationsteoretiker och alt-right-röster lägga beslag på de frågorna.

Fotnot: En formulering i citatet från Svenska Dagbladet har korrigerats efter publicering eftersom det ändrats i Svenska Dagbladet.

VECKANS ...

Comeback. Ninja Thyberg svarade på DN-skribenten Saga Cavallins kritik om att regissören exploaterar andra kvinnors kroppar i porrvärldsskildringen ”Pleasure”: ”Kanske kan det glädja henne att få veta att duplikant-underlivet som visas i närbild, och som hon tycker att jag borde ha funderat mer kring, faktiskt är min egen fitta.”

Skånska författarhopp. Både Quynh Tran och Nina Pascoal nominerades till Katapultpriset, Sveriges författarförbunds debutantpris. Grattis!

Bottenrekord. 488 journalister sitter fängslade runtom i världen på grund av sitt yrke, enligt Reportrar utan gränser. Det är det högsta antalet sedan organisationen började mäta 1995.