Annons

Annons

Annons

Annons

Kultur

”Sex and the city gjorde det sexigt att vara singel”

Kan en tv-serie vara lika banbrytande 20 år senare? Julia Svensson har träffat ”Sex and the city”-experterna Mona Masri och Anna Hellsten för ett samtal om den nya serien ”And just like that”, karaktärernas gråa hår och varför det borde framställas som coolt att vara 55. En längre version av samtalet finns som ljudfil nedan.

Julia Svensson samtalar med filmkritikern Anna Hellsten och manusförfattaren Mona Masri om ”Sex and the city”-uppföljaren ”And just like that”.

Bild: Sofia Nahringbauer

Annons

Julia Svensson är biträdande kulturchef.

Fyra singeltjejer i New York och deras vänskap och kärleksliv. När tv-serien ”Sex and the city” (”SATC”) började sändas 1998 fanns få skildringar om självständiga storstadskvinnor. Genomslaget blev oerhört. Vi är många som kände oss speglade i Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha och som sett serien om och om igen.

Manusförfattaren Mona Masri och filmkritikern Anna Hellsten har återkommit till originalserien flera gånger sedan den sändes första gången. De var entusiastiska inför uppföljaren ”And just like that”, som hade premiär 9/12.

Mona, hur såg ditt förhållande till ”Sex and the city” ut?

Mona: Jag gick på gymnasiet när jag började kolla på ”Sex and the city”. Jag växte upp i Lindängen i Malmö med en föreställning om att man väntar med sex till man gifter sig och om man inte är oskuld när man gifter sig är det ingen som vill ha en. ”SATC” var ett fönster ut mot ett annat liv och ett annat sätt att vara kvinna på. Karaktärerna gjorde det coolt att vara singel! Även om jag idag känner att det i allt detta finns ett internaliserat kvinnohat så var det något nytt då. Att bo i en storstad och skriva som Carrie gjorde, alla vi tre har väl haft den drömmen?

Annons

Annons

Ja! Jag köpte en likadan vit dator som Carrie hade, av en kille på Blocket. Och så var det härligt med New York. Anna, vad hade du för förhållande till serien?

Anna: Jag var precis i rätt ålder, något yngre än huvudpersonerna. Jag bodde i Stockholm och var frilansjournalist och skrev för modetidningar så det var rätt mycket i serien som rimmade med mitt liv. Jag kunde känna igen mig både i relationsbiten och det här med att sitta i sängen och knappa på datorn och ha en deadline. Med undantag för ekonomin och miljön runt omkring var det ganska nära min vardag, så det var därför jag gillade den. Det var ju kul! Men när jag ser om den nu tycker jag att den är välskriven och härlig.

Miranda, Carrie och Charlotte i ”And just like that”. Foto: HBO Max

”And just like that” tar vid när karaktärerna är 55 och New York just har tagit sig ur covid-pandemin. Carrie är fortfarande gift med Mr Big. Charlottes och Mirandas barn har blivit stora och Samantha har sagt upp vänskapen med de andra och flyttat till London. Vad tyckte ni om de två första avsnitten – flipp eller flopp?

Anna: En försiktigt förväntansfull halvflipp.

Mona: Det är svårt att bedöma hela serien på de två första avsnitten. I det första försöker de bara berätta, ”här är vi nu” och det är mycket som ska göras på en halvtimme. Men jag är optimistisk och glad, jag har längtat efter det här.

”Sex and the city”s originalkvartett. MIranda (Cynthia Nixon), Charlotte (Kristin Davis), Carrie Bradshaw (Sarah Jessica Parker) och Samantha (Kim Cattrall). Foto: HBO Max

En stor förändring är att Samantha inte längre är en del av de fyras gäng. Vad betyder det?

Annons

Mona: Det märks i konversationerna, för hon var en så rolig karaktär. Att hon inte är med förändrar tempot och dynamiken, det är som att Carrie är den galna, när hon innan var den som de flesta av oss identifierade sig med.

Anna: Det är inte samma sak utan Samantha. Skådespelaren hade en konflikt med Sarah Jessica Parker, som spelar Carrie. Men det var nog inte så mycket konflikten som att hon var färdig med rollen. Men hon var den roliga figuren av dem – den som jag identifierade mig minst med på den tiden, när det var viktigt att identifiera sig med tv-serier. Men som jag i takt med att jag blivit äldre tycker allt mer om. Hon är oftast den som ger den bullshit-fria responsen på saker. Hon är icke-dömande och väldigt krass men också en väldigt god vän.

Annons

Mona: Hon måste ha blivit erbjuden så sjukt mycket pengar. Att hon tackade nej säger något om hur cool hon är som kan säga ”nej, jag behöver inte alla de här miljonerna”.

Lyssna på en längre version av samtalet här:

Inbäddat innehåll

I den nya serien skriver Carrie inte krönikor längre, utan är med i en podcast om sex och relationer och har ett Instagramkonto där hon fotograferar främlingar med roliga kläder på stan.

Mona: Det är trist, för det gör Carrie till ett slags bifigur. Det är inte hon som blir fotograferad, det är hon som plåtar andra. Samma sak med podden, det är ju inte hennes podd. Hon är liksom gäst hos någon och så ska hon förändra sig för att passa in i podcast-programledarens värld.

Anna: I den förra serien ramar ju hennes krönikor, baserade på boken av Candace Bushnell, in avsnitten. Något händer henne själv eller hennes vänner, vilket ger henne en vinkel på krönikan. Den grejen, med hennes spaningar som seriens själ, är helt borta nu.

Annons

Carrie och Mr Big. Foto: HBO Max

Spoilervarning! Det stora som händer i det första avsnittet är att Mr Big dör efter ett pass på spinningcykeln. Anna, du är ju ett Big-fan. Hur reagerade du när han dog?

Anna: O, jag grät! Jättemycket! Jag har inte gråtit så här mycket över en fiktiv död sedan det var någon som dog i den gamla New York-tv-serien ”Fame” på 1980-talet. Men så fort han satte sig på den där spinningcykeln förstod jag att det skulle bli minst en halvdödlig hjärtattack. Jag skrek åt honom, sluta cykla! Och sedan när han faktiskt dör och Carrie sitter och gråter i slutet, sa jag högt att ”nu vill inte jag titta längre!” Jag brukar inte vara så investerad i tv-serier.

Vad är grejen med Big?

Annons

Anna: Många har skrivit om vilken värdelös boyfriend han är men jag tycker att han är härlig. Och så är han dessutom en rimlig ihopparning med Carrie för han är stabil – en glad, arrogant, rik och stabil person. Det har ju fått helt andra konnotationer nu men i första serien jämför de honom med Donald Trump, och kallar honom ”big investment guy” och Trump är till och med med i ett avsnitt. Så Mr Big är ett slags arketypisk New York-figur med privatchaufför och ett investerarjobb. Han är en symbol för stan, en New York-ish manstyp, min absoluta favorit av Carries alla dejter.

Mona, kan man ens göra ”SATC” utan Big? Är inte det som New York utan Chrysler Building, som Carrie skulle ha uttryckt det i sina krönikor?

Mona: För mig var det självklart att han skulle försvinna på något sätt, men det var modigt att döda honom så tidigt. Det kommer färga resten av säsongen. Nu är Carrie singel igen men hon är också i sorg, hon är änka. Originalserien handlar om vänskap och att dejta i 30-årsåldern. Om man ska göra en uppföljare 20 år senare handlar det om vänskap och att dejta i 50-årsåldern. Självklart måste hon vara singel.

Annons

Är du också ett Big-fan?

Mona: Han är sexig, han tar hand om henne. I originalserien, när de åker häst och vagn i Central Park och Carrie måste till sjukhuset när Miranda ska föda, ger han kusken 400 dollar för att lämna parken och köra till sjukhuset. En vanlig dude i Sverige hade sagt ”du får ta en taxi”, hahaha.

De är 20 år äldre nu. Förutom att det värsta med åldrandet, döden, handlar det första avsnittet mycket om hur tjejerna förhåller sig till sitt åldrande. Det är som om samtalet om åldrandet har ersatt samtalet om sex! Det görs en poäng av att Miranda inte vill färga sitt gråa hår. Steve, hennes man, har hörapparat. Charlotte har gjort ett och annat med sitt ansikte som ingen kommenterar.

Mona: Det är ett sätt att säga att serien inte tar vid genast där den förra slutade. Men det kändes inte så härligt, 55 är ju inte gammalt! Det originalserien gjorde för mig var att den fick det att kännas coolt att vara 35 och singel. Men de framställer det inte som coolt att vara 55. Det hade de kunnat göra för att verkligen ta hand om arvet efter serien. Det måste vara jättehäftigt att vara 55 och ha sin shit together. Vad de sätter fingret på är ett identitetsskifte i ens utveckling. I 35-årsåldern förhåller man sig till familjebildning, särskilt som kvinna eftersom det finns ett slutdatum. Sedan handlar det om hälsa och åldrande – och vad vill jag verkligen göra med resten av mitt liv?

Annons

Anna: Jag förstår att man måste etablera var i tiden serien befinner sig. Men i seriens värld träffas de ju ofta och måste ha pratat om detta miljarder gånger förut, så det blir märkligt när de går in på det så i detalj. Det behöver absolut vara där – jag är ju den äldsta av oss tre – man pratar mer och mer om de där grejerna.

Mona: Anna, känner du dig speglad i den nya serien?

Annons

Anna: Kanske lite vad det gäller åldrandebiten. Fast mindre utseendet, det får man hantera, alternativet är att man dör. Det var nog därför jag reagerade så starkt på när Mr Big dog. Ju äldre man blir är ju det där med hjärtinfarkter hos män en konkret skräck, inte något som bara händer andra. Jag går omkring och tittar efter hjärtstartare på stan! Men det är svårare att prata om döden på ett roligt sätt än ögonlock, halsar och grått hår. Naturligtvis ska de prata om åldrande i serien, det gör man, även om de kunde ha gestaltat det bättre.

I nya serien är det hittills inte så mycket sex. Miranda har trampat på en kondom i sin sons rum. Carrie blir förlägen när hon får en fråga om onani i podcasten. Kommer det bli hetare längre fram?

Anna: Nej.

Mona: Ja, eftersom Carrie nu ska ut och dejta. Hur är det att ha sex första gången med någon ny, när man varit gift i 20 år. Det är givet.

Anna: Hon kommer träffa en ny snubbe, det vet man från alla foton från inspelningen. Jag tror det kommer vara fint och romantiskt och inte fysiskt. Jag hoppas att jag har fel, men jag fick känslan av att alla tre, Carrie, Charlotte och Miranda är ganska långt från det där.

Miranda och hennes lärare, som hon förolämpar i första avsnittet. Foto: HBO Max

Miranda. Förutom att hon har grått hår får hon i seriens första avsnitt bära nästan hela lasset med att originalserien anklagats för att vara för vit. Hon har slutat som affärsjurist och börjar en masterutbildning i mänskliga rättigheter. Det första hon gör är att krångla in sig i en pinsam diskussion om sin svarta professors flätor. Är det rättvist att lägga detta på Miranda, som alltid varit den mest medvetna i gänget?

Annons

Annons

Mona: Det är synd. Miranda var alltid så säker på sina principer. Det var hon som sa: ”varför pratar vi om killar varje gång vi ses?” Att det är hon som tänker mest på den här frågan är självklart. Men de har gjort henne osäker. Det är säkert många som känner så. Men jag vill att Miranda, Carrie och Charlotte ska ligga steget före den vanliga personen!

Anna: Det var konstigt. I säsong 5 dejtar hon en svart läkare i flera avsnitt på ett oproblematiskt sätt. Hon är inte den som borde vara mest yrvaken kring icke-vita. Hon har ju dessutom en tonårsson, Brady. Om man ska kunna umgås med sitt barn så kan man inte vara en gammal toffel som pratar som man gjorde 2004!

Mona: Jag får känslan att de ställt sig frågan: vad är ”Sex and the city” på 2020-talet? Vilka är de stora frågorna idag? De har gjort en lista på frågor att förhålla sig till och sedan delat ut dem till de olika rollfigurerna. Det är rasism, transsexualitet, podcasts och adoptioner – jag är helt säker på att Charlottes adopterade underbarn och det slappa biologiska barnet – det kommer att bli någonting kring att den adopterade måste överprestera. Jag tror inte det handlar om kritik de fått. De måste förhålla sig till hur det är att leva i New York idag som kvinna 50+. Jag ser i min närhet att rasism är något många förhåller sig till. Men Miranda har bott länge i det mångkulturella New York, hon är inte från någon random vit håla. Varför är hon så ängslig?

New York är ju en sorts huvudkaraktär i originalserien. Staden har också förändrats på 20 år.

Mona: New York – och världen – har förändrats. Man har pratat om skillnaden mellan ”SATC” och serien ”Girls”, till exempel. ”SATC” är gjord under en högkonjunktur. Kvinnorna drivna och framgångsrika. När Carrie inte får ett banklån för att köpa sin lägenhet finns hela tiden känslan av att det kommer lösa sig för henne. Sedan dess har 9/11 hänt, finanskrisen och nu covidpandemin, där New York varit ett epicentrum. Det är en annan känsla i världen, det är klart att serien måste reflektera det. Det märks, på den här och många andra serier, att den är inspelad under pandemin. Det är inte så många statister.

Annons

Annons

Anna: Och så har den genomsnittliga tv-tittaren helt andra vanor och förväntar sig en viss verkshöjd på tv-serier, eftersom det har kommit så fruktansvärt många. Jag kommer ihåg när man på kultursidor började recensera tv-serier. Man kunde ha en lång essä om ”Mad men”, till exempel.

Mona: Man sa: tv-serien, den nya romanen!

Anna: Ja, hahaha. Tv-serien som kulturform har helt annan status idag än 1998 när ”SATC” började sändas. Man har höga förväntningar på uppföljaren eftersom ”SATC” redan då var så bra och banbrytande. Men kanske är det så att man tappat edgen? Jag tycker till exempel att serien som Sarah Jessica Parker var med i senast, ”Divorce”, var mycket bättre skriven än vad jag sett av ”And just like that”. Den hade vissa likheter, det var ett väninnegäng och den utspelade sig i New York. ”Divorce” är ett tips om man vill se något besläktat.

Vad har mer förändrats i den nya serien?

Mona: Jag har funderat på kvinnoidealet som var nytt när serien började 1998. Carrie lagade inte mat, de pratade aldrig om inredning, man är singel och dejtar och barn ses som något som är ”usch, ska du få barn?!”. Caroline Ringskog pratade om det i ”En varg söker sin pod” också.

Idealet idag är en mer domesticerad kvinna, som tar hand om barn, håller på med inredning, matlagning, odling och så vidare. Kanske har det med den gröna rörelsen att göra också. Drömmen om landet snarare än storstaden. Vissa har fortfarande det där ”SATC”-idealet och då kan jag få en känsla av ett internaliserat kvinnohat, att allt det som är så kallat kvinnligt ska vi förakta. Men samtidigt var det befriande då, att ta ett steg bort från allt det klassiskt kvinnliga och uppfinna en ny kvinna som var helt fantastisk, som satsade på karriären och inte på familjen. Men efter så många år av det är det intressant att fråga sig: varför ska vi uppvärdera marknaden och nedvärdera relationer?

Annons

Anna: Jag tror att det är en generationsgrej. Att stadga sig tidigt i livet verkar vara en mycket starkare trend bland dem som är yngre än vad jag är. I min värld ska 25-åringar bo i äckliga små ettor och festa! När de är 34 ska de kanske komma på att de vill ha barn.

Annons

Mona: Att folk är mer seriösa handlar säkert om att världen är osäker och det finns inte bostäder eller jobb att få överallt.

Anna: Före Bridget Jones och Carrie Bradshaw fanns det inget sexigt förknippat med att vara singel. Man glamouriserade det, det tror jag var jättebra. Sedan blev det där förhärskande ganska länge och då är det inte så konstigt att pendeln slår tillbaka till ”skaffa barn och inred”.

Ska vi, för att avrunda, prata om hur serien kommer att utvecklas? Jag funderar på hur stort arvet efter Mr Big är? Kommer Carrie att skaffa en ny börsmäklare för att kunna fortsätta sin frilanskarriär? Måste hon flytta tillbaka till sin lilla lägenhet? Vad tror ni?

Mona: Ja. Annars skulle de inte ha nämnt lägenheten.

Anna: Och så kommer hon att träffa en ny man i kanske avsnitt åtta. Hon kommer tyvärr vara huvudkaraktär i hela den här serien. Jag har funderat på om de skulle skriva in att Miranda skiljer sig från Steve och blir ihop med en kvinna, som en liten blinkning till Cynthia Nixons privatliv. Det känns som om Miranda och hennes lärare kommer att bli betydligt tajtare, den relationen måste ju fortsätta efter att läraren förstått att Miranda är en rimlig människa och inte en babblande dåre.

Till toppen av sidan