Torbjörn Flygt är författare och kritiker på kultursidan.

Jag minns inte längre om jag läst det någonstans eller om någon sagt det i ett samtal, det kan ha varit PO Enquist, att när man passerat åttio riskerar varje bok att bli den sista, och därför ska man vara noggrann med vad man släpper från sig så att författarskapet inte solkas.

Kanske hade David Cornwell något liknande i tankarna när han under en promenad på Hampstead Heath berättade för sonen Nick om sin dödliga sjukdom och bad honom slutföra den sista John le Carré-romanen efter hans död, den roman som han hade arbetat på i omgångar men som blivit liggande ofärdig under flera år.

John le Carré är den enda jag någon gång satsat pengar på som Nobelprisvinnare, och han borde ha tilldelats det för att i praktiken ha skapat, utvecklat och kvalitetssäkrat en egen genre. Men nu gick han bort för ett år sedan, 89 år gammal.

”Silverview” har trots det korta formatet alla ingredienser som vi förknippar med en le Carré. Ett labyrintartat storpolitiskt spel som avtecknas steg för steg, täta dialoger med kodade omskrivningar, lögner och halvsanningar, och ingen är att lita på, inte heller i den egna säkerhetstjänsten. Och så den ovetande medborgaren som utnyttjas som en bricka i spelet.

Här heter brickan Julian Lawndsley, en trettiotreårig före detta mäklare i Londons finansdistrikt som köpt en bokhandel i ett litet samhälle i East Anglia.

Okunskap om bokbranschen är alltid ett säkert kort för den som vill se pengar försvinna – men som av en ren slump dyker en Edward Avon upp och sträcker ut en hjälpande hand. Avon presenterar sig som pensionerad akademiker och ”en av livets diversearbetare”, bor i det slottslika Silverview och påstår sig ha gått på samma internatskola som Julians far.

Denne far var en ökänd pastor med lika oreglerade kärleksaffärer som skulder, vars utsvävande leverne och för tidiga död satte familjen på gatan och förhindrade Julians planerade universitetsstudier. Är det för att Julian i Edward ser en fadersgestalt som han så motståndslöst går med på alla förslag? Eller är det simpel naivitet?

Till förslagen hör att i bokhandelns källare starta Litteraturens Republik, där de ska sälja klassiker, ett bestånd som Avon åtar sig att införskaffa mot att han får tillgång till ett par datorer.

Parallellt får Stewart Proctor, chef vid Tjänsten, nys om en läcka som han måste hitta källan till. Proctor är en lojal tjänsteman, sprungen ur en överklass som betraktar den hemliga säkerhetstjänsten som rikets andliga ryggrad. Spåren leder till agentarbete på andra sidan järnridån före dess fall och till Balkankriget, med effekter som pekar vidare mot Irakkriget, elfte september och amerikanska felbeslut. Ingen kan ju som le Carré visa på hur världspolitik formas likt dominobrickor som välts.

Tidigt förstår man vartåt det barkar. Men Proctors nystande är av högsta le Carré-klass med dialoger bestående av idel undertext, outtalade sammanhang, antydningar och ask-i-ask-hemligheter där ingenting är vad det först ser ut att vara och där ingen är att lita på. Ett gungfly att balansera sig fram på.

Särskilt minnesvärt är ett längre samtal med ett pensionerat agentpar som mot slutet frågar sig själva om de verkligen bidragit med något, om säkerhetstjänstens arbete gjort någon skillnad. Har tveksamheten någonsin lyst igenom så starkt förr i le Carrés verk? Och var den hans egen? Nick Cornwell menar i efterordet att det kan ha varit skälet till att romanen blivit liggande.

I jämförelse med le Carrés verkligt stora och banbrytande romaner är ”Silverview” en enklare, underhållande turnering av kända manér, och bitvis utmärks den av en mindre spänstig stilistik. Prosan blir ibland mer självgående och slappare än vad den borde vara för att hålla spänningen uppe.

Men som sagt, hela verket är heller inte le Carrés. Eller ja, det var romanerna aldrig, i alla fall om man menar att le Carré = David Cornwell. I en text i The Guardian tidigare i år berättar sonen Nick om hur mycket le Carré var resultatet av makarna Jane och Davids samarbete och samtal. David skrev för hand, Jane läste, kom med ändringsförslag, ifrågasatte, redigerade, bättrade och renskrev. Jane, som dog blott några månader efter David, var kort sagt förläggare och redaktör i John le Carré-teamet, men valde att stå i skuggan.

Inget ont om Nick Cornwells insats för att färdigställa boken, men med tanke på att det tycks finnas fler ofärdiga manus i kvarlåtenskapen, ska vi kanske ändå hoppas att ”Silverview” förblir den sista och inte den senaste romanen av le Carré.

Boken är ett värdigt avslut för ett författarskap som vore självklart på hyllorna i Litteraturens Republik.