Johan Anderberg är journalist och författare. Han har skrivit boken ”Flocken” om Sveriges pandemistrategi.

Tiden – brukar folk säga ibland – är de goda idéernas vän, och de dåliga idéernas fiende. Så låt oss använda tiden, och ta oss tillbaka till ett mötesrum i Wien en förmiddag den 24 april 2020.

Vid ett mörkt träbord satt den dagen en välkammad 33-åring i blå kostym. Den unge mannen var Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz, från det konservativa partiet ÖVP.

På skärmen framför honom trängdes några andra regeringschefer: Greklands premiärminister Kyriakos Mitsotakis, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Tjeckiens Andrej Babis. De flesta kom från partier på högerkanten, men den danska socialdemokraten Mette Frederiksen var med, liksom partikamraten Jacinda Ardern från Nya Zeeland.

Det här var helt enkelt inget möte mellan ideologiska meningsfränder, utan snarare något av en PR-kupp. Kurz hade samlat potentaterna för att de – enligt brittiska The Guardians beskrivning – varit så “framgångsrika” med sina coronastrategier. De utvalda länderna hade både låga dödstal och låga smittotal. Det hade bara gått någon månad av pandemin, men det verkade ingen riktigt tänka på. Det här var ett sätt för ledarna att glänsa lite. Att visa resten av världen hur pandemin skulle hanteras.

Deras framgångsrecept löd: tidiga lockdowns, munskydd, skolstängningar – ja, ni kan listan vid det här laget. Utländska medier kallade in olika statsvetare för att förklara hur Grekland, Österrike eller Tjeckien kunde ha så ”imponerande låga” dödstal. Kunde det vara en kvardröjande ”kolonialistisk mentalitet” som gjorde att resten av Europa inte såg hur bra det gick? Kunde det vara för att centraleuropéer var bättre på att ”följa order"? undrade en statsvetare som intervjuades i The Guardian.

Ett drygt år efter det där mötet fick Sebastian Kurz avgå efter en korruptionsskandal, men hans partikamrater – först Alexander Schallenberg och nu Karl Nehammer – har fortsatt den hårda linjen. Under hela pandemin har Österrike varit ett av de mest restriktiva länderna i Europa. Lockdowns, utegångsförbud, munskyddskrav, förbud mot folksamlingar och andra åtgärder har följt på varandra.

Men så var det det där med tiden.

För tiden gick ju. Och trots de drakoniska åtgärderna, trots alla missade skoldagar, alla förlorade arbetstillfällen, alla slitningar i det österrikiska samhället, har Österrike sedan pandemins start ett dödstal på lite mer än 1 500 per miljon invånare.

Det är på inget sätt extremt. Över 50 länder har högre dödstal. Men det intressanta i sammanhanget är att Sverige – som under hela pandemin varit det hårdföra Österrikes motpol, och dessutom har betydligt färre intensivvårdsplatser per capita – nu har något lägre dödstal.

Men liksom i Frankrike, Storbritannien och andra hårt nedstängda länder har restriktionernas magra resultat inte tolkats som att de fungerat dåligt. Istället har det hävdats att de varit för milda.

Funkar inte medicinen? Testa en högre dos.

I höstas planterade således de österrikiska ledarna lite av en ny idé i världens medvetande. Den kallades “lockdown för de ovaccinerade” och gick i korthet ut på att ovaccinerade medborgare förbjöds att lämna sina hem förutom när de var på väg till jobbet eller mataffären. Alltså ungefär samma regler som gäller i Sverige för människor som av Kriminalvården försetts med fotboja.

Sedan tidigare hade USA:s president Joe Biden använt lite juridisk jiujitsu för att genom amerikanska arbetsskyddslagar tvinga upp vaccinationsgraden. Frankrikes president Emmanuel Macron hade vidtagit en liknande åtgärd när han utökade tillämpningsområdet för landets hälsointyg.

Men det här var onekligen att gå ett steg längre.

Världens medier flockades till det lilla landet. Kunde det här vara något?

Nu började det gå snabbt. Europeiska kommissionens ordförande förklarade den 1 december att EU-staterna borde överväga ”obligatorisk” vaccinering. Tysklands inkommande förbundskansler Olaf Scholz sa att han önskade en sådan åtgärd i sitt land.

Och så fortsatte det. Trenden kom också till Sverige. Här beslutade regeringen i veckan att Folkhälsomyndigheten – om de vill – får bestämma att exempelvis restauranger ska kräva vaccinationspass. Det verkar visserligen vara ett symboliskt utspel som bleknar i jämförelse med åtgärderna i andra länder. Effekten i Sverige har snarare synts på den offentliga debatten. Moderaterna vill att ovaccinerade ska portas från alla tillställningar där fler än sju personer samlas, DN:s kulturchef Björn Wiman vill ha vaccinationspass på Systembolaget. Jan Guillou tycker att de ovaccinerade ska bekosta “eventuella kostnader för covidvård och begravningar”.

Intressant nog skrev Guillou det i ett tillägg till en krönika där han ville nyansera hotet från gängvåldet. Ligorna, skrev han, spelar oförtjänt ”rollen som samhällets fiende nummer ett.”

Istället målade Guillou ut de ovaccinerade som, ja, samhällets fiende nummer ett.

Han skrev heller ingenting om huruvida de gängkriminella skulle få tillgång till vård.

Vad är det för debatt vi har startat egentligen?

Det råder inget tvivel om att vaccination skyddar den vaccinerade mot svår sjukdom. Av allt att döma utsätter man också andra för en förhöjd risk om man är ovaccinerad. Men den effekten måste vägas mot alla andra sätt som vi människor, av oaktsamhet eller medvetna val, utsätter våra medmänniskor för risker. Vi kan ta ett exempel av många: den som väljer en SUV som bil fördubblar sin risk att döda ett barn i trafiken. Men bortsett från ett fåtal trafikingenjörer i världen är det ingen som uttrycker moralisk indignation över detta.

Sedan decennier har politiker och byråkrater haft tillgång till en beteendevetenskaplig verktygslåda som har genererat nobelpris åt sina upphovsmän och visat hur man kan få människor att frivilligt pensionsspara, äta nyttigare mat och donera sina organ. Dessa metoder har också använts av folkhälsovetare. Med framgång dessutom. I Sverige, liksom i andra länder, vaccineras en skyhög andel av barn mot mässling, påssjuka och annat. Så varför väljer vi att straffa de ovaccinerade – innan vi ens har gjort ett ärligt försök att vinna över dem?

Det börjar stå alltmer klart att den hårdföra covidpolitiken har varit ett stort policymisstag. Långsamt börjar också medierna i flera länder – från USA till Danmark, från Storbritannien till Finland – granska den förödelse den medfört. I USA har akutavdelningarna registrerat en 51-procentig ökning av antalet självmordsförsök bland flickor. Skolresultaten har sjunkit dramatiskt – och allra mest bland svarta och spansktalande barn. Brottsligheten har ökat. Och trots att alla skolor inte varit öppna var antalet skolskjutningar i USA förra året det högsta på över två decennier.

Extra tragisk blir statistiken när vi nu börjar se att skolstängningarna och alla de andra åtgärder som drabbade världens barn inte ens hade någon meningsfull effekt på antalet dödsfall i covid.

Tiden blev verkligen den dåliga idéns fiende.

Medborgare runt om i världen börjar inse vad som har hänt. I hårdföra länder som Australien, USA, Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien ökar nu andelen medborgare som tycker att restriktionerna varit för långtgående de senaste två åren.

Det är i denna kontext vi måste förstå den hastigt uppblossande hetsen mot de ovaccinerade. Så sent som i veckan slogs kanske ett nytt rekord när Emmanuel Macron sa att han ville “emmerder les non-vaccinés” – han ville göra livet surt, eller jävlas, med dem.

Vid en första anblick kan det verka som ett småaktigt sätt att skylla två år av misslyckanden på en tiondel av befolkningen, men vid närmare eftertanke är det en både genomtänkt och försåtlig strategi.

För vi som läser tidningarna, vi som ser på politikernas presskonferenser, det är ju vi som har vaccinerat oss. Statistik från flera länder visar att det är de med lägst inkomster, lägst utbildning, människor ur minoritetsgrupper, som av olika skäl inte har vaccinerat sig.

Så till skillnad från tidigare – då världens ledare införde meningslösa åtgärder som drabbade alla – håller de nu på att verkställa en meningslös åtgärd som drabbar en marginaliserad minoritet vars företrädare i många fall är förvirrade konspirationsteoretiker.

Det är en politiskt smart strategi: undersökningar visar att en majoritet i de flesta länder är positiva till vacccinationspass i någon form.

Men det är just det: en politisk strategi.

När Joe Biden i den amerikanska valrörelsen 2020 lovade att han skulle “stänga ner viruset” – “shut down the virus” – var det en omöjlig föresats. Det bevisas inte minst av att de amerikanska dödstalen under hans styre i dagarna kommer att passera dödstalen som registrerades under Donald Trumps presidentperiod.

Man ska inte tolka det resultatet som att Trump var en mer kompetent president än Joe Biden. Vad resultatet visar är att det spelar väldigt liten roll vem som sitter vid makten.

Det är självklart inte Joe Bidens fel att så många har dött av covid. Men det är till stor del hans fel att så många skolor fortfarande är stängda i USA; det är framförallt hans partikamrater i demokratiskt ledda delstater och städer som vägrar att ändra sig, vägrar att låta barn gå i skolan som vanligt igen.

Joe Biden hade kunnat erkänna att de flesta politiska åtgärder har haft en marginell effekt på dödstal och sjukhusinläggningar. Han vet förmodligen att det är så.

Problemet är att han har lovat för mycket.

På samma sätt som att Sebastian Kurz aldrig hade något framgångsrecept, hade Joe Biden aldrig någon möjlighet att stänga ner viruset.

I stället säger Biden nu att han “tappat tålamodet” med de ovaccinerade.

Det är ett effektivt – men cyniskt – sätt att skylla sitt misslyckande på andra.

LÄS FLER KULTURDEBATTINLÄGG OM CORONAKRISEN:

Farshid Jalalvand: Inför vaccinbevis på gym och krogar

Ida Ölmedal: Låt inte antivaxxare äga kritiken mot vaccinbevisen

Johan Anderberg: Katastrofen som aldrig kom