Elina Pahnke är kulturjournalist och skribent på kultursidan.

Den feministiska debatten har under det senaste året bestått av följande: Offentlighetens kvinnor har ägnat sig åt att försöka avsäga sig sin makt. Samtidigt har de hävdat att de grupper som saknar politiskt och ekonomiskt handlingsutrymme sitter på makten att förgöra dem.

Det här påståendet börjar med bell hooks och slutar med Magdalena Andersson.

bell hooks, den revolutionära teoretikern, pedagogen, poeten och tänkaren dog strax före jul. Jag letade febrilt efter hennes runor. Det jag fann var, med undantag för Valerie Kyeyune Backströms text i Expressen, den svenska offentlighetens blinda fläckar. De få kultursidor som nämnde henne underströk hennes kärlekstexter. För den oinsatta kunde bell hooks lätt misstas för en we shall overcome-liberal, någon som lite slappt proklamerade kärlekens budskap.

Själv fick jag förfrågan att skriva tre gånger. Mina första två nej grundades i en sista döende förhoppning om att redaktörerna skulle fråga någon annan, någon som likt bell hooks kan förklara relevansen av att alltid skriva från marginalerna. De texterna kom aldrig. För bell hooks var idéerna alltid viktigare än jaget, det var därför hon stavade sitt namn med gemener. Det är också därför jag till slut väljer att skriva om henne – för att hennes politiska tankegods saknas i offentligheten, just när det behövs som allra mest.

I sin första bok, “Ain't I a woman”, som hooks skrev redan som nittonåring, presenterar hon den historiska bakgrunden till feminismens vita dominans. Hur svarta kvinnor överhuvudtaget inte räknades som politiska subjekt för de första kvinnosakskvinnorna. hooks fortsatte utveckla sin tes i “Feministisk teori från marginal till centrum”, som översattes till svenska i somras (översättning: Christian Nilsson, Lil'Lit förlag) men som gavs ut i USA redan på åttiotalet.

Här går hon i opposition mot sin tids lysande feministiska stjärna, författaren Betty Friedan, eller snarare mot det budskap som Friedan proklamerade – där feminismen likställdes med hemmafruars intåg på arbetsmarknaden. bell hooks menar att Friedan ”ignorerar existensen av icke-vita kvinnor och fattiga vita kvinnor. Hon säger inget till sina läsare om huruvida det är mer tillfredsställande att vara en barnflicka, barnvakt, fabriksarbetare, sekreterare eller prostituerad, jämfört med att vara en hemmafru som tillhör den sysslolösa klassen”.

Det vita medelklasskiktets feminism är en i grunden patriarkal rörelse, menar hooks, eftersom den inte gör upp med det rådande systemet. I samma sekund som kvinnosakskvinnorna utropade att de ville ha samma rättigheter som männen, avslöjade de sin klassposition. För svarta kvinnor i USA speglades inte drömmen om frihet i sina fäders eller bröders livssituation. De var omgivna av män som, likt dem själva, saknade politisk och ekonomisk makt. Föga förvånande resulterade därför de vita kvinnornas kamp i att svarta kvinnor började utföra det reproduktiva arbete medelklassen tidigare ägnat sig åt. De blev låsta till det hem som feminismen sade sig frigöra kvinnor ifrån.

bell hooks drivande tes genom det trettiotal böcker hon hann skriva, hennes kanske allra viktigaste arv, är detta: ingen rörelse kan vara verkligt revolutionär om den bara är en språngbräda för nya herravälden.

Och det är här hon resonerar allra mest med den samtid som ofta lämnar mig mållös.

Det senaste året har jag följt hur offentlighetens kvinnor fastnat i sina egna spegelbilder, hur vårt stegrande klassamhälle och utdöende välfärdssystem inte gör avtryck på kultursidorna, eftersom kvinnorna där är upptagna med att diskutera sina rynkor.

Jag har följt hur klassiska feministiska käpphästar, som rätten att bestämma över sin egen kropp, förvridits när cis-kvinnor argumenterar för att transkvinnor borde betala för sin egen vård.

Men det var först i helgen som jag slutligen kände hur alla ord började tappa sin betydelse, när tidningarna rapporterade om en papperslös kvinna som städat hemma hos statsminister Magdalena Andersson.

Den politiska och mediala berättelsen förvandlades till en skruvad plats, som helt saknade förankring i den materiella verkligheten. Låt mig därför beskriva sakernas tillstånd, precis som de är.

En latinamerikansk kvinna saknar uppehållstillstånd i ett land som allt oftare, och allt mer aggressivt förnekar människor legal status.

Hon kan inte återvända hem, och tar därför ett arbete för att tjäna sitt uppehälle. Hon kan inte vända sig till facket, eftersom de stora facken vägrar representera de människor som exploateras allra mest på arbetsmarknaden.

Den socialdemokratiskt förda politiken nekar människor med skyddsbehov uppehållstillstånd. Den reglerar och försvårar för den fackliga rörelsen. Samtidigt befäster den klassamhället genom att subventionera städbidrag till medelklassen. Det innebär i klarspråk att vi har en påstått feministisk regering som låser fast rasifierade arbetarklasskvinnor, och män, i osäkra anställningar. Klagar de på sin situation riskerar de att deporteras.

Precis som under bell hooks åttiotal har kvinnosaken blivit synonym med att låta vita kvinnor köpa sin egen frigörelse, på bekostnad av andras underkastelse.

Eller med bell hooks ord: ”Att borgerliga kvinnor utnyttjat feminismen för sina egna klassintressen har i mycket stor utsträckning legitimerats av den feministiska teorin såsom den hittills utformats.”

Vissa saker är annorlunda i dagens Sverige gentemot bell hooks USA. Andra är det inte. Den anderssonska girlboss-feminism som enbart strävar efter medelklasskvinnans självförverkligande är bara en förlängning av hemmafruarnas narcissistiska beskrivning av frihet.

Det är samma klasskikt som bölar på kultursidorna om skönhetens förfall medan städerskor blir deporterade.

”Språket är en plats för kamp”, skriver bell hooks i boken ”Talking back – thinking feminist, thinking black”, i vilken hon utarbetar ett slags manifest för en radikalare pedagogik. bell hooks visste att så länge rashierarkierna och klassamhället kvarstår, så kommer det också att synas på universiteten, i de politiska besluten och i massmedierna.

Aldrig har det varit mer sant än i framställningarna av vem som är ett offer i historien om Magdalena Anderssons städhjälp. Hon, landets mäktigaste kvinna, porträtteras som sårbar och undergiven. Städerskan, gripen för att deporteras, framställs som en förövare och potentiell våldsbrottsling. ”En mördad statsminister. En mördad utrikesminister. Ändå tycks vi inte ha lärt oss”, mässar till exempel Lena Mellin i Aftonbladet.

bell hooks svarar: ”Genom att identifiera sig själva som 'offer' kunde de undvika att ta ansvar för sin roll i upprätthållandet och bevarandet av sexism, rasism och klassförtryck”.

Ingen feministisk kamp värd namnet kommer att springa ur berättelsen om offerskap.

Precis som arbetarrörelsen och medborgarrättsrörelsen gjort, ansåg hooks att frihet kommer först när feminismen börjar förkunna sin styrka; ”Den feministiska ideologin bör inte (som sexismen gjort) sprida föreställningen att kvinnor är maktlösa”.

Frihet för bell hooks var inte att fastna i skapandet av trygga rum där den vita medelklassen kan vittna om sitt eget förtryck. Istället krävde hon att alla som ville göra upp med sexismen måste våga ta risker. Våga ta konflikter. Våga göra upp med påståendet om att människans natur handlar om att härska över sin nästa.

Med henne som föregångare utnämner jag därför 2022 till konfliktens år. Det är valår, och partierna tycks i stort vara eniga om en samhällsmodell som i mer eller mindre grad bygger på utsugning och utnyttjande. Först när vi förkastar denna utgångspunkt kan vi ta oss an bell hooks kärleksbudskap, från hennes mest kända titel ”Allt om kärlek”.

Den har aldrig varit en romantisk berättelse om att alla ska omfamna varandra.

Den är tvärtom radikalare än allt som sägs i offentligheten just nu.

Hon skriver: Kärlek och förtryck kan inte samexistera.

Kärlek, menar hooks, är den revolutionära idén om att vägra klassamhällets dominans, att göra upp med alla tidigare herravälden.

Ingen frihet kommer ur exploatering.

Det gäller även när exploatören är en kvinna.