Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Inpå livet

Ann-Britt, 70, vill donera hela sin kropp när hon dör

Alla ska dö, så det är lika bra att förbereda sig. Så resonerar sjuttioåriga Ann-Britt Sivnert, som bestämt sig för att donera hela sin kropp till utbildning och forskning.

– Det behövs ju lik för att läkare ska lära sig yrket och vi ska få bra vård, säger hon.

Här är kroppen som studerande och forskare inom sjukvården ska få använda sig av så småningom. Ann-Britt Sivnert tycker det känns bra att kunna bidra till bättre utbildning och utveckling.

Bild: Lars Brundin

Annons

Ann-Britt Sivnert tar emot i kedjehuset i Staffanstorp där hon bott med maken Leif Foghelin i 45 år. Han sätter på kaffe medan hon visar donationskort och dokument som upplyser om vad hon vill ska ske när hon avlider.

– Frågan är inte om vi dör, utan när, konstaterar hon krasst.

Hon förklarar att hon gillar ordning och reda och vill underlätta för sina efterlevande.

– Många pratar inte om döden, utan skjuter på alla beslut. Men det kan vara försent i morgon. Min 95-åriga pappa vill inte ens säga om han vill bli kremerad eller i vilken kyrka begravningen ska vara.

Jag har gått ur Svenska kyrkan och tycker att vanliga begravningar bara är en stor utgiftspost. De kostar skjortan!

Annons

Själv tog hon tag i frågan för ett par år sedan. Det började med att hon lyssnade på ett radioprogram om kroppsdonation till svenska universitet för utbildnings- och forskningsändamål.

Annons

– De berättade att det var brist på lik. Det är inte så många i Sverige som gör sådana donationer. Jag tyckte det hela verkade vettigt så jag anmälde mig. De blev så glada när jag ringde och jag blev väldigt fint bemött.

Beslutet var inte alls svårt, säger hon.

– Nej, jag har gått ur Svenska kyrkan och tycker att vanliga begravningar bara är en stor utgiftspost. De kostar skjortan! Dessutom hade jag redan anmält mig för organdonation och tyckte att det var bra om min kropp kan komma till användning även om jag är stendöd.

”Det är dyrt att leva, men det är också dyrt att dö”, säger Ann-Britt Sivnert, som tycker att en vanlig begravning är en onödig utgift.

Bild: Lars Brundin

Kirurgiskt anatomiskt träningscentrum, som drivs av Göteborgs universitet tillsammans med Sahlgrenska universitetssjukhuset, tar hand om donerade skånska kroppar. Liken förvaras där i upp till två år. När de har använts färdigt betalar universitetet kista, kremering och vissa omkostnader för begravning och urnsättning.

Ann-Britt Sivnert fick blanketter där hon skulle fylla i vilka ändamål hennes kropp får användas till och hon uppmanades prata med sina anhöriga om sin önskan.

– Det är ju de som ska se till att donationen genomförs. Både Leif och våra två barn sade att detta är något jag får bestämma helt själv. Det var inget snack om saken.

Leif Foghelin nickar bekräftande. Han berättar att han själv vill direktkremeras när han dör, men när det gäller kroppsdonation är han mer tveksam.

Annons

Annons

– Begravning bryr jag mig inte ett dugg om – där är vi överens, säger han. Men jag har både pacemaker och har haft cancer i prostatan, så jag vet inte om min kropp är något att ha.

Ann-Britt Sivnert bär alltid med sig donationskortet som visar att hennes döda kropp ska transporteras till Kirurgiskt anatomiskt träningscentrum i Göteborg, där den kommer att frysas eller balsameras.

Bild: Lars Brundin

När Ann-Britt Sivnerts kropp forslats iväg vill hon att de närmaste samlas i huset.

– De ska äta något gott, dricka vin och spela musik som de vet att jag gillar. De ska inte sörja utan fortsätta leva och minnas mig som jag varit.

När askan så småningom levereras vill hon att den sprids till havs.

– Jag brukar cykla till Lomma och bada och älskar Grekland där vi båtluffat i många år. Helst hade jag velat att min urna fick vara kvar här hemma, men det är inte tillåtet.

Om jag blir mördad eller brännskadad kan de inte använda kroppen.

Men det finns omständigheter som omöjliggör kroppsdonationen.

– Ja, om jag blir obducerad, mördad eller brännskadad kan de inte använda kroppen. Då ska min son Joel som är snickare spika ihop en kista efter mina önskemål och så ska jag kremeras direkt.

Funderar du alls över vilka av dina organ som exempelvis blivande kirurger kan komma att intressera sig särskilt för?

– Nej, det är inget jag går och tänker på alls. Nu har jag gjort mitt.

”I Vita arkivet har jag skrivit att jag inte vill att mina barn blir ovänner, för då kommer jag och spökar för dem”, säger Ann-Britt Sivnert med ett leende.

Bild: Lars Brundin

Annons

Ann-Britt Sivnert har förberett sig inför döden också på andra sätt. Hon har fyllt i Vita arkivet, skrivit testamente, antecknat vad hon vill att de båda barnen och barnbarnet ska ha av hennes personliga ägodelar, gjort en förteckning över alla koder till exempelvis dator, mobiltelefon och bank-id, listat alla fakturor hon brukar få och gjort flera uppsättningar av både fotoalbum och videoband.

Annons

– Jag har till och med författat min egen dödsannons, säger hon och läser högtidligt upp den handskrivna texten.

Någon oro eller ångest inför döden har hon aldrig känt. Tvärtom. Hon är en livsnjutare som gillar att hålla igång, resa, gå på spa och hoppas på många friska år till. Något hon lagt en god grund för som spinning- och gympainstruktör för seniorer, cykelturer och skogspromenader.

– Jag känner mig inte gammal och har svårt att sitta still. Mitt barnbarn Melker brukar säga att jag säkert blir hundra år.

Men hon har berättat om sitt beslut och vad en kroppsdonation innebär för andra som varit nyfikna.

– Jag har fixat tre donatorer till, säger hon med ett nöjt leende.

Fakta

Ann-Britt Sivnert

Ålder: 70 år.

Bor: Född i Malmö. Har bott i Staffanstorp i 45 år.

Gör: Pensionär, instruktör i spinning och gympa för seniorer. Har jobbat med bland annat försäljning, kontorsarbete, flyttar, matservering, inventering och städning inom bygg- och jordbruksbranschen.

Familj: Maken Leif Foghelin, 77 år, dottern Linda, 47 år, sonen Joel, 43 år och barnbarnet Melker, 19 år.

Annons

Läs mer: Brist på lik för utbildning och forskning.

Mer kunskap, tid och mod i vården kan lösa brist på organ.

”Vi förbereder oss inte för den här oundvikliga sista stunden”

Följ Inpå livet även på Facebook och Instagram. Har du tips på ämnen och personer vi bör skriva om är du välkommen att höra av dig via mejl inpalivet@hdsydsvenskan.se eller på telefon 040-281200.

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan
Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy