Annons

Annons

Annons

kultur

Maria G Francke
Hej, det är jag som är köttberget!

Vilka röster får höras, och vad pratar de om? En nygammal debatt blossar upp. Men bilden av den vita medelklasskvinnans dominans är falsk.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Bild: Anders Wiklund

Annons

Maria G Francke är medarbetare på kulturredaktionen.

Hej, jag heter Maria och är 55 år.

Inte helt okontroversiellt känns det, att skriva så. Egentligen borde jag väl inte sticka ut hakan på det där viset. Det är onödigt.

I själva verket borde jag vid det här laget ha bett om ett möte med närmsta chef och frågat efter en fönsterlös skrubb där jag kan dväljas i väntan på pensionen, eller ännu hellre döden.

Vi skriver 2022 och parallellt med debatten om skönhetsideal och förlorad ungdom seglar en annan nygammal upp: vilka röster får höras, och vad pratar de om?

I förra veckan skrev Elina Pahnke på dessa sidor: ”Det senaste året har jag följt hur offentlighetens kvinnor fastnat i sina egna spegelbilder, hur vårt stegrande klassamhälle och utdöende välfärdssystem inte gör avtryck på kultursidorna, eftersom kvinnorna där är upptagna med att diskutera sina rynkor.” Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson blev uppenbarligen gudomligt inspirerad av detta och skrev en text som utmynnade i att hon hädanefter skulle ”fundera mer på vad vi beskriver och vilka som får utrymme att göra det”. I mina öron låter det som helt vanligt aktivt redaktörskap.

Annons

Annons

När omvärlden tar en kort paus i sin favoritsysselsättning att racka ner på den vita medelålders medelklasskvinnan så står hon så gärna till tjänst själv. Som en flagellant vankar hon omkring, ständigt med piskan redo för några rapp på den egna ryggen, både som uppsträckning och straff.

Det är som en dålig sketch – först har männen privilegiet att diktera dagordningen och skriva historien i hundratals år. Sedan uppstår det en liten glipa i tiden där pennor som Bang, Marianne Höök, Annette Kullenberg, Åsa Moberg, Kerstin Thorvall, Nina Björk, Linda Skugge, och så vidare rumsterar om och vrider det offentliga samtalet åt delvis ett annat håll. Men nu, åter till Karin Pettersson: ”medelklassens kvinnor är de nya maktgubbarna på parnassen, köttberget. En ny jätteproppen Orvar fast nu snarare med namnen Karin/Åsa/Anna som bräker och vältrar sig i gamla oförrätter, skriver om relationer, skönhetsingrepp och väninnemiddagar och tycker att de förtjänar allt för att de (vi) minsann har fått kämpa. Som samtidigt och därmed inte längre ser vilka röster som inte hörs.”

Det är en märklig uppfattning att antingen-eller måste gälla, när det rimliga bör vara både-och. Framför allt är det en skev bild av verkligheten som målas upp, det går att konstatera efter några minuters surfstund på dagstidningarnas sajter. Och: varför använda sitt utrymme i spalterna åt att klaga på vad som inte skrivs – i stället för att bara göra det, eller bereda platsen?

Karin Pettersson har ytterligare ett ärende: hon vill leda i bevis att det svenska litteraturåret 2021 var mediokert, detta efter att ha klämt ett dussin böcker under julledigheten. ”Det är värt att notera om det är så att skildringar av medelklassliv av medelklassförfattare för en medelklasspublik värderas högre än annat. Det är i så fall ett tecken på en kulturell och litterär värld som smalnar och gör sig själv irrelevant”, skriver hon.

Annons

Annons

Balsam Karam, Gina Dirawi och Lydia Sandgren. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Henrik Montgomery/TT, Lisa Arfwidson/SvD/TT

Men nu är det inte så. Även om Elin Cullhed fick Augustpriset med sin Sylvia Plath-fantasi ”Eufori”, och Lydia Sandgren kammade hem statyetten året innan med sin ”Samlade verk” så finns det en tydlig trend i utgivningen med böcker och författare som uppmärksammats stort – och som levererar just de berättelser som efterlyses, om till exempel utanförskap och migration. Här är några exempel bara från de senaste två åren: ”Singulariteten” av Balsam Karam, ”Ya Leila” av Donia Saleh, ”Dina händer var fulla av liv" av Suad Ali, ”Paradiset ligger under mammas fötter” av Gina Dirawi, ”Hölje” av Pooneh Rohi, ”Svartskalle – en svensk historia” av America Vera-Zavala, ”Prologer” av Elnaz Baghlaian, ”Mörkret inuti och fukten” av Arazo Arif, ”Hyperverklighet” av Aya Kanbar.

Att den svenskspråkiga litteraturen skulle vara så totalt marinerad i medelklassiga problem och glädjeämnen är alltså en väl förenklad analys. Tack och lov är utgivningen ganska mångfacetterad och det finns flera sorters historier som berättas parallellt. För alla att ta del av.

Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet.

Bild: Pontus Lundahl / TT

Kanske tar jag åt mig lite väl mycket av Karin Petterssons resonemang, men hon sätter faktiskt vita medelklasskvinnor (såna som jag, som dessutom ofta blivit medelklass med stigande ålder och i höjd med medelåldern är praktfulla och provocerade exempel) i en helt hopplös sits: ens historia är redan berättad och därför ska man hålla tyst så att andra historier blir berättade. Till det ska läggas att om man skulle försöka berätta en annan historia än sin egen finns risken att någon ryar om ”kulturell appropriering”.

Annons

Så hej, jag heter Maria och är 55 år. Jag gillar att läsa böcker av Agnes Lidbeck och Martina Montelius för de talar till mig. Också. Då och då kommer jag sannolikt att fortsätta skriva i tidningen. Jag har en plattform men inbillar mig inte att jag har någon reell makt att tala om. Jag tror inte på att byta ut ett samtal mot ett annat, utan på att vidga det. Och vet ni, jag orkar inte be om ursäkt för vem jag är och vad jag gör.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan