Ida Ölmedal är kulturchef.

På nyårsdagen bestämde vi oss för att ingenting särskilt behövde hända i januari. Vi skulle inte dricka mer sprit, inte hångla med okända människor, inte bidra till smittspridningen.

Avhållsamhet, lovade vi varandra och Folkhälsomyndigheten. Vi gick möjligen till jobbet, men inte på middag. Fast det handlade inte bara om covid. Vi fastade och raderade sociala medier-appar. Förr handlade hälsa om att lägga till. Nu har vi vant oss vid att dra ifrån.

Så kom tredje veckan i januari.

Begreppet ”Blue Monday” myntades, så står det i Expressen, av psykologen Cliff Arnall. Det var resebolaget Sky Travel som hade bett honom att räkna ut vilken dag suget efter en semesterresa är som störst. Han kom fram till att vi borde må som allra sämst den tredje måndagen i januari. Då är det mörkt och kallt, lönen har inte landat på kontot och vi har redan hunnit bryta ett par nyårslöften. Det här var förresten före pandemin.

Låt vara att det var ett pr-trick. Det känns tröstande att läsa ändå. Det är synd om oss just nu. I karantänen letar vi vidare efter bekräftelser på detta och finner en essä av idéhistorikern Karin Johannisson i den nyutgivna samlingen ”Kroppen och jaget”. I texten (som först publicerades i tidskriften Axess 2002) berättar hon om acedia, det stämningsläge som drabbade eremitmunkar i öknen på 300-talet. Napp!

Johannisson citerar Evagrius Ponticus, vars munkbröder bodde i enskilda celler i ett kloster utanför Alexandria:

”Acedians demon [....] är den mest pinande av alla. [...] Den får honom [munken] att känna hat till platsen, till själva livet och till sitt eget kall, och får honom att tro att han har mist brödernas kärlek och att ingen finns som kan trösta honom [...] Den får honom att längta till andra platser där han mycket enklare kan finna sin livsmening och leva en mindre mödosam och bättre tilvaro. [...]”

Det stackars munken blir rastlös och nedstämd. Han tvivlar på eremitlivets isolering och enformighet och längtar efter att sova, eller att sticka ifrån alltihop.

Någon borde tipsat Sky Travel om det bortglömda kundsegmentet ökenmunkar.

Karin Johannisson följer hursomhelst det lilla ordet acedias resa genom historien. Med tiden förskjuts betydelsen från leda till lättja. Munkarna slutar nämligen upp med att leva så isolerade från varandra. Så frestelsen kommer att handla mer om att försumma andliga plikter eller arbete. Acedia-begreppet splittras upp och försvinner, men återlanseras i början av 1900-talet. Inte som en dödssynd, utan som ett modernt psykologiskt tillstånd: acedia beskrivs som en trötthet, ”svart förtvivlan” och ”vild leda” som drabbar intellektuella, forskare eller studenter. Det kopplas både till överarbete och till ensamhet. Lite grann liknar det vår tids utbrändhet.

Nu påpekar Karin Johannisson att betydelsen hos sinnestillstånd måste förstås utifrån sin tid. Men nog känns acedians demon där ute i öknen lite grann som en beskrivning av ångesten i hemmakontorets tid?

Vad vår tids förståelse av utmattning saknar är en komponent av askes och ensamhet. Utbrändhet har en ädel klang. Man har gjort för mycket. Att vara sjuk för att man har slitit hårt framstår som mer legitimt än att vara deprimerad av tristess. Fast egentligen vet vi att just utmattningsdeprimerade ofta inte bara lider av att ha tagit på sig för mycket, utan också av att ha försakat det som de tycker är njutningsfullt.

Ölen, dansen och resorna.

Vi får avsluta bluesen som ett band från Helsingborg: Jag ser en bar, jag ser en man, jag hör ett tjut – snart har helgen vecka 3 tagit slut.

Veckans ...

Misogyna loop. ”Kulturens köttberg heter Karin, Åsa och Anna”, skrev Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson i en krönika och väckte förstås debatt. Ett gäng kvinnliga kritiker ville invända mot bilden att de ”bräker och vältrar sig i gamla oförrätter, skriver om relationer, skönhetsingrepp och väninnemiddagar”. Det är i mina ögon rätt uppenbart att den svenska samtidslitteraturen av Augustpristyp, liksom samtalet om den, delvis anpassats efter en avsmalnad medelklasspublik. Men söker man efter orsaker till den trenden kan man ju också intressera sig för det minskade läsandet i stora grupper, skolans misslyckande, Netflix, ökade klassklyftor och Stockholmstidningarnas fokus på den välbärgade innerstadspublikens livsstilsfrågor. 2022 är det lättare att göra alltihop till Kvinnors Fel.

Folkbildare. Den 21 januari var det 20 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen pappa. På SVT Play finns dokumentären ”Arvet efter Fadime” och som Rakel Chukri skrev på kultursidan påminner den bland annat om hur svårt det var för delar av offentligheten att ta till sig Fadime Sahindals budskap.

Jan Guillou. ”En författare går normalt i pension av sin hjärnblödning eller döden och ingetdera är på omedelbar förhandling”, sa han i veckan i samband med släppet av den nya romanen ”Den som dödade helvetets änglar”. Ja, varför skulle man ens tänka tanken om man besitter den formuleringskonsten?