Varför ska bara Vickan få ett flådigt, publikt bröllop? Samma dag som kronprinsessan Victoria gifte sig i Stockholm, den 19 juni 2010, arrangerade scenkonstkollektivet Potato Potato en performance där tio par skulle vigas på Moriskan i Malmö.

Tjugo personer hade anmält sig som frivilliga och på bröllopsdagen lottades det fram vem som skulle gifta sig med vem. Paren dansade bröllopsvals i Folkets park och åkte kortege genom stan så att även de fick vinka till folket.

Massbröllopet fick självklart stor uppmärksamhet och journalister undrade om verket var en protest mot rojalismen. Huruvida det är kritik eller hyllning är upp till var och en att bedöma, sa Freja Hallberg från Potato Potato. Ambitionen, menade hon, var snarare att få igång en diskussion om bland annat tvåsamhet och äktenskapet som institution.

Att ställa kritiska frågor om samhällets normer och att hitta nya sätt att skapa scenkonst har präglat Potato Potato sedan de grundades i Malmö 2008. Till en början använde de ofta sitt koncept ”Lite billigare lite sämre” – där de gjorde egna tolkningar av andras pjäser – som ett snabbt och billigt sätt att göra konst eftersom de inte hade kulturstöd.

Idag är gruppen väletablerad i Sverige. Häromåret öppnades en filial i Stockholm och förra året blev föreställningen ”Min morfar prosten” uttagen till den prestigefyllda Scenkonstbiennalen.

Bara genom sin blotta existens är de unika. De flesta frigrupper och institutioner brukar ha en eller på sin höjd två chefer som stakar ut den konstnärliga riktningen. Potato Potato har i stället fem konstnärliga ledare – Helena Engberg Tunström, Linda Forsell, Paulina Göth, Freja Hallberg och Jenny Möller Jensen.

– Vi utmanar och stöttar varandra. Det är därför jag tror att vi kommer med så många nya och bra idéer, för att vi har det här kollektivet, säger Linda Forsell.

– När vi fem står som statyer…, fantiserar Helena Engberg Tunström.

Hon konstaterar att det är en bedrift att ha drivit en scenkonstgrupp som ett kollektiv i tretton år. Det fanns inga förebilder när de drog igång.

– Det är politiskt i sig, säger Paulina Göth som sitter bredvid Helena i gruppens Malmölokaler på Sofielund.

Framtiden får utvisa om de får stå modeller för en staty. Klart är i alla fall att de fem får Sydsvenskans kulturpris för sina genreöverskridande verk där frågor om konsten och samtiden ständigt blir belysta från nya håll.

När de fem samlas i ett Zoomsamtal framkommer det dock snabbt en diskrepans mellan deras självbild och hur de brukar beskrivas i medierna.

Scenkritiker har ofta beskrivit Potato Potato som en politisk grupp. Genombrottspjäsen ”Historia A” från 2011 utgick till exempel från bristen på kvinnor i grundskolans historieböcker. ”Danskjävlar” 2012 visade hur socialdemokrater bokstavligt talat gyttjebrottades med högerpopulister. Och verket ”Sug F*, slicka K**” från 2013 behandlade skolornas sexualundervisning.

Mitt eget intryck är att gruppen ägnade sig mycket åt folkbildning och aktivism i början – till exempel i ”Historia A” – men Linda Forsell köper inte beskrivningen.

– Jag tror inte att vi såg oss själva alls som folkbildare eller aktivister. Men vi måste göra klart att det var en helt annan tid, det var tretton år sen. Det var en tid där man pratade väldigt mycket om konstnärlig kvalitet, men inte så mycket om jämställdhetsfrågor. Om man ser själva föreställningen så använde vi det politiska populära temat för att synliggöra andra saker, för att prata om paradigmskiften och för att faktiskt ifrågasätta oss själva. Varför ska man uppmärksamma kända kvinnor med mycket makt i historien?

Helena Engberg Tunström påpekar att det kanske inte behöver finnas någon motsättning. Ja, de lyfte andra frågor än de förväntade men pjäser som ”Sug F*, slicka K**” och ”XOXY” kändes också som en aktivistisk handling eftersom de innehöll utopiska element och spelades för ungdomar och pedagoger i skolvärlden.

Även Freja Hallberg är tveksam till att etikettera arbetet som politiskt.

– Att tänka att någonting ska påverka en motion i en plenisal … Jag ser inte på samhället på det viset, jag ser inte på vår konst på det viset, säger hon och fortsätter:

– Sedan vet jag att en massa människor har sagt att våra verk konkret har ändrat deras liv. Vi har fått många att hålla på med teater eller att fundera mer över filosofiska, feministiska, terapistiska eller religiösa frågor. Men det finns inte någon drivkraft att påverka sakpolitiska frågor.

– Jag tror att det är viktigt att ge publiken någonting som de inte visste att de ville ha, eller något de inte vill ha, hakar Linda Forsell i.

– Jag tycker att det är kul att tänka på att man också håller publiken gisslan under några timmar där de inte kan göra något annat skit. Inte shoppa på någon kinesisk hemsida med en massa skräp. De kan inte hålla på och scrolla på Instagram och börja skära sig i armarna. Det finns en massa saker som folk inte gör under tiden de är upptagna av att vara med om en föreställning, säger Freja Hallberg.

***

På kort tid blev Potato Potato ett hyllat scenkollektiv. Recensenter skrev hur de sömlöst sammanförde performance med teater, hur verken präglades av humor och prestigelöshet men också av experimentlusta. Att se en Potato Potato-föreställning kunde ibland vara som att gå på fest, stämningen i salongen var ösig.

Linda Forsell berättar att det inte är ovanligt att folk i publiken efteråt vill krama om dem på scen och snacka. Hon ser det som ett bevis på att skådespelarna verkligen har öppnat upp sig i arbetsprocessen, vilket gör att publiken vill dela med sig av sina egna erfarenheter.

Få andra frigrupper producerar i en så hög takt, och levererar så eklektiska verk. Men realiteten för frigrupper är också kärv, vilket var tydligt i verket ”Fem musor” som 2018 markerade gruppens 10 års-jubileum. På den numera ikoniska affischen poserade de allvarligt i svarta polotröjor och med bara underkroppar. I en intervju i Sydsvenskan 2018 sa  Jenny Möller Jensen att de lekte med förväntningar i bilden: ”Vi tänker att det är så här det förväntas se ut när fem kulturkvinnor firar tio år tillsammans.”

”Fem musor” baserades på kollektivets ledningsmöten där det ofta diskuterades hur ekonomin skulle gå ihop. Det hela fick en ironisk touch genom att de kvinnliga ledarnas roller lästes av manliga kulturarbetare från Malmö.

Två detaljer från föreställningen har bränt sig fast i minnet: Hur de pratade om att planlägga sina graviditeter för att inte påverka verksamheten för mycket, och hur de skämtade om att sälja sina använda trosor för att dra in pengar.

Linda: Jo, så var det. Vi har inte skrivit om någonting utan det här är ju ren transkribering från våra möten. Däremot tycker jag verkligen att det finns ett utopiskt lager i ”Fem musor”, det vill säga att vi faktiskt är ett kollektiv i hur vi pratar med varandra, hur väl vi känner varandra. Det var någonting som de manliga skådespelarna också reagerade starkt på, att den här gemenskapen har de aldrig upplevt. Föreställningen handlar om att det är tufft att vara människa, att vara konstnär, att det både är superjobbigt och fantastiskt att jobba i ett kollektiv.

Jenny: Att vi har planerat våra graviditeter exakt efter produktion är kanske lite överdrivet, men att BF – beräknat förlossningsdatum – står med i vår gemensamma kalender redan innan graviditeten är bekräftad av någon sjukvårdsinstans, så är det ju. På det sättet är vi så himla insyltade i varandras liv.

Paulina: Vem försöker inte planera nuförtiden? Även om vi hade varit ensamma stackars skådespelare hade man ju behövt planera sina graviditeter. Eller försöka. Sen att det inte alltid blir så …

Helena: Precis, vi är ju inte gud.

Freja: Men apropå det här med ”Fem musor” och att det är så tufft att driva frigrupp. Jag skulle nog kunna säga att vi har de bästa förutsättningarna för att vara konstnärer i Sverige. Vi är fast anställda, har sju veckors semester, vi får göra exakt vad vi vill, vi är både verksamma i Malmö och Stockholm, vi har teaterhus, vi får Sydsvenskans kulturpris. Vi har insett att det som krävs för att vi ska kunna vara konstnärer är att göra, ta plats och ha tid.

Helena Engberg Tunström protesterar efter ett tag och poängterar att de trots allt är ”superfattiga i relation till institutionsteatrar”. De kan aldrig vara helt säkra på vad de har i budget kommande år och det är inte heller säkert att de kommer kunna behålla sin lokal i Malmö i framtiden eftersom hyresvärden har planer på att bygga om.

Helena: Vi tvingas fortfarande hitta på nya sätt att finnas till som organisation och verksamhet. Det är inte någon som har sagt än: ”Här Potato Potato, gör er grej. Här är ni fullt finansierade.”

Jenny: Det är fortfarande trosförsäljning på bordet.

Freja: Gud, ja. Alltså, verksamhetsstödet från Malmö stad täcker en persons lön. Vi har 20-30 personer anställda per år. Du har rätt, det är inte den typen av trygghet.

***

Trots svårigheterna har Potato Potato en imponerande stark drivkraft. Under pandemin har kollektivet, till skillnad från många andra scenkonstgrupper, haft många fysiska premiärer. Från publikens håll har ingen konstnärlig svacka synts till. Tvärtom. De har satt upp den elektroniska musikalen ”Sadland” som har nypremiär i Malmö samt gästar Stora teatern i Göteborg i mars. Hybridföreställningen ”Terapisterna” visades på biografer i flera städer. ”Min morfar prosten” hade i veckan nypremiär i S:t Johanneskyrkan i Malmö och i april har ”Bråk” premiär på Inkonst.

Hur har de kunnat hålla ett så högt tempo trots pandemin?

Linda: Vi är alltid lösningsfokuserade. Vi är vana vid motstånd. Alltifrån att ta spjärn i vad andra teatrar i Sverige gör – för att göra motsatsen – till utmaningen när det kommer till lokaler och bidrag. Hur kan vi lösa det? Generellt är utmaningar lättare att ta sig an när man är en del av ett kollektiv än om man är ensam.

Jenny: Det kostar mer att spela än att ställa in, men hela anledningen till att vi fortsätter är ju för att vi ska spela. Jag tror att det är därför vi har haft så många premiärer, vi måste få godiset.

Helena: Vi landade också i att förkroppsligandet av frågeställningar, det som händer i teaterrummet, var viktigt för den konst vi skapar nu.

Paulina: Att spela för femtio personer i en jättestor kyrka ger mer än att prångla ut det till väldigt många personer på skärmen.

***

Nuförtiden är det sällan som de fem konstnärliga ledarna driver projekt tillsammans – det är oftast en eller två som står för konceptet eller är regissörer – men som Paulina Göth tar upp är alla inblandade i alla produktioner på något sätt.

– Vi har interna kollationeringar, följer varandras repetitioner och är med på möten med samarbetspartners som till exempel forskare. Vi formar och bygger föreställningarna mer eller mindre ihop.

– Vi håller löftet som vi gav i ”Fem musor”. Vi fem kommer att göra en föreställning vart femte år. Nästa år har det gått fem år. Vi håller på att planera sjuka idéer, säger Jenny Möller Jensen.

Kan ni berätta något mer om det?

Linda: Det är för sjukt.

Freja: Det kommer att vara något man är med om, kan man säga.

****

Från starten har alla i Potato Potato hållit fast vid en och samma metod: De utgår aldrig från ett manus eller färdiga svar på tematiken som utforskas. Det innebär att skådespelarna de arbetar med – och ibland även forskare – har en essentiell roll i den konstnärliga processen.

– Det är ju en väldigt stor skillnad från hur konventionell teater görs där varenda person hela tiden blir påmind om att de är utbytbara eftersom man repar med en understudy. Det är ett helt, helt annat sätt att göra konst, säger Freja Hallberg.

Genom åren har Potato Potatos konstnärliga ledare ofta pratat om viljan att göra utopisk teater eftersom de tyckte att många teatrar fastnade i att skildra problemen. Frågeställningar om genus har också varit återkommande. Som i Helena Engberg Tunströms och Paulina Göths drag-workshoppar. Eller i projektet ”I den bästa av tjejvärldar”, som bland annat avslöjade att även feminister kan ha en inskränkande syn på flickor och ung femininitet.

Men idag ägnar sig många institutionsteatrar åt såväl utopier som jämställdhet. Linda Forsell säger att det har fått henne att vilja gå i en annan riktning.

Även Jenny Möller Jensen tar upp ironin i att rollerna är ombytta nu.

– Nu pratar alla om jämställdhet och då vill vi bara prata om konst, säger hon.

Hur mycket tror ni på jämställdhetsvågen inom svensk teater?

Linda: Det räcker inte med att välja ett tema som förknippas med jämställdhet, som att göra en föreställning om en historisk kvinna eller om flickrummet. Det är metoderna, självkritiken och experimenterandet som är navet i arbetet. Om inte de delarna får vara en del av processen blir föreställningen inte komplex, vilket ofta blir resultatet på institutionsteatrar. När jämställdhetsriktlinjer kommer uppifrån – från till exempel bidragsgivare – ska man vara jäkligt försiktig. Ofta finns en förenklad, kvantitativ syn på vad jämställdhet innebär. Men: ”You have to have faith in the artist”.

Freja: Vi har en kvinnlig statsminister nu men det blir ju ändå krig med Ryssland.

Linda: Apropå kvinnliga ledare. Det är också något som vi har gjort flera föreställningar om, där vi kritiserar den genvägen.

***

Två ord som ofta återkommer i samtalet är lust och frihet. Och att en central förutsättning för det är att de har en egen fysisk plats att verka på.

– Vi har pratat mycket om att ta ansvar för sin egen lust, säger Paulina Göth. När man har skapat sig den här platsen där man är så pass fri eller har så mycket makt över sitt eget konstnärskap, kan man inte heller skylla på någon annan när man inte har lust.

– Vi har ibland diskuterat det lustiga i att vi inte blir uppvaktade av till exempel Malmö stadsteater, säger Jenny Möller Jensen och fortsätter:

– Är de rädda för oss? Är vi för konstiga för dem? Men vi är glada över det. Det är jättemånga som jobbar inom fria grupper som mer och mer börjar göra samarbeten med institutioner och det förskjuter ju friheten. Så vi tackar Malmö stadsteater för detta.

Jenny Möller Jensen säger att kollektivet har en överenskommelse om att de ska förverkliga alla projekt oavsett om de får bidrag eller inte. Bara så kan de garantera sin fria roll i relation till auktoriteter.

Inställningen till stora institutioner märks också i reaktionerna på att de nu får Sydsvenskans kulturpris som har delats ut sedan 1949. På frågan om hur det känns ropar någon ”Äntligen!” Helena Engberg beskriver det som ett tecken på att de har nått ut med sin scenkonst och Paulina Göth nämner att det är väldigt roligt att få uppskattning.

– Det är väl bara jag som tycker att det är lite pissigt, säger Freja Hallberg.

På riktigt eller skämtsamt?

– Det är absolut på riktigt. Pissigt är kanske inte ordet jag skulle välja men jag har problem med auktoriteter eller att bli godkänd av andra. Det är inte så punkigt att få priser rent generellt. Det betyder att man har blivit accepterad och det är väl det som jag tycker blir lite jobbigt.

Linda: Men vi behöver bli mer punkiga då. Det är jättebra med sådana här små ledtrådar och vändpunkter i hur folk ser på oss. Det är jättespännande och kul.

Freja: Nu är vi lite för mainstream.

Linda: Ja, verkligen.

Paulina: Det är väl så här vi resonerar. Vi är alltid både och. Som nu när vi blir utvalda till Scenkonstbiennalen. Det är fantastiskt roligt men det är också någonting som vi har suttit och fnyst åt, att vi inte gör sån teater som blir utvald till det.

Helena: Vi hade nog blivit skitsura om vi aldrig fick pris.

Paulina: Ja, ja. Det är ju dubbelt.

Jenny: Men det är också någonting med pris som alltid är störigt. Få pris och bli jätteglada för pris. Men också Bob Dylan som inte vill komma och hålla tal.

Linda: Allt är störigt hur man än gör.

Jenny: Så vi förhåller oss neutrala till det här priset.