Annons

Annons

Annons

Annons

kultur

Maria G Francke
Påtvingat känslopjunk håller på att förstöra tv-underhållningen

Men det är inte känslorna i sig som är problemet.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Carina Bergfeldt gör just nu sin andra säsong som pratshowvärd i SVT. Emma-Sofia Olsson/Monkberry

Annons

Maria G Francke är medarbetare på kulturredaktionen.

Hon läste i tidningen att en man blivit överkörd av en buss och genomfors av någon slags glädje. Sekunden efter slog det henne att fasen också, han är ju aldrig i Södertälje! Martina Haag satt under strålkastarna i Skavlans studio för sex år sedan och pratade om hur äktenskapet med Erik Haag hade slutat. I sin då aktuella roman ”Det är något som inte stämmer” skildrade hon i fiktionaliserad form hur hon hade blivit bedragen och lämnad. Under intervjun med Fredrik Skavlan var hon helt hudlös, hade precis kommit ut på andra sidan, och det blev vad man brukar kalla för bra tv. Det blev inihelvete bra tv.

Annons

Känslor står högst i kurs när det gäller bred tv-underhållning. Det ska grävas fram en sorg eller ett trauma som ska exploateras. Carina Bergfeldt, som tagit över talkshowen efter Skavlan och nu gör sin andra säsong, arbetar enligt dessa premisser, och har följaktligen blivit anklagad för att ”sälja känslor”. ”Vi ska få skratta, men våra hjärtan ska också blöda”, skrev Johan Croneman i DN med inte alls dolt förakt för genren.

Annons

Det är lite trött kritik att komma med. Att en talkshow är uppbyggd kring känslor är egentligen inget märkvärdigt, däremot är det ett problem när allting känns inövat och påtvingat. Det finns ingenting att överraskas av i Bergfeldts show, man vet att det är hjärtat de siktar på, att tv-tittaren trött av arbetsveckan och fredagsvinet ska knäckas med lite human touch och tvingas fälla en tår. Det hörs på frågorna, man förstår det redan av trailern. Produktionen inväntar inte att en Martina Haag ska komma in och vara i precis rätt känsloläge för att skapa oförglömlig tv – man vill skapa en Martina Haag varje fredag. Och det går naturligtvis inte.

Det måste förekomma en chockeffekt för att jag som tittare ska gripas på riktigt. Det är alltså inte känslorna det är fel på – det är formatet.

Carola Häggkvist i senaste säsongen av ”Stjärnorna på slottet”. Foto: Ulrika Midunger/SVT

Detta blir tydligt även i en rad andra program. Jag har aldrig någonsin utanför fiktionen sett så mycket spelade känslor som i nyss avverkade ”Stjärnorna på slottet”. Det som tidigare var samtal har nu förvandlats till föredrag. Avsnittets huvudperson ”berättar sin historia” medan de andra bistår med uppspärrade ögon och uppgivna ”nää” med ojämna mellanrum. På sitt instagramkonto beskrev Carola avsnittet när hon stod i fokus som sitt porträttprogram – det är den tummetott som blivit kvar av ”Stjärnorna på slottet”. De medverkande får ett avsnitt på sig att läsa högt från sin Wikipediasida och ingenting överraskar. Claire Wikholm försökte sätta stopp för förfallet när hon ryade om att både Stefan Sauk och Morgan Alling tog sig själva på för stort allvar och dessutom bredde ut sig för mycket. ”Jag trodde faktiskt inte vi skulle göra ett pr-program om oss själva”, sa hon när Aftonbladet skrev om konflikterna under inspelningen. Detta var 2016, sedan dess har det inte direkt blivit bättre.

Annons

Annons

De medverkandes medvetenhet om formatet är idag tv-underhållningens förbannelse. I ”Stjärnorna på slottet” förekommer en märklig korsklippning mellan måltidsscener och fåtöljintervjuer där den som vi just sett berätta något vid bordet upprepar och eventuellt utvecklar samma sak. Kaka på kaka. Om det finns en konflikt så ska den förstärkas, om ett trauma finns gömt i botten ska det inte bara grävas upp utan även ställas ut i monter.

Årets deltagare i ”Sveriges mästerkock”. Foto: TV4

Detta parallellspår är en farsot. ”Bäst i köket” hade det, ”Sveriges mästerkock” har det. Jag känner mig förolämpad när jag inte förväntas fatta att en eventuellt blivande mästerkock är nervös, stressad eller håller på att tappa det när jag ser kladdet på köksbänken, såsen som skär sig eller fågeln i ugnen som inte kommer att bli färdig i tid. Istället för att lägga mer tid på programmets kärna – matlagningen – så klipps det in snabbintervjuer där deltagarna kommenterar sin egen insats, vad de känner inför den, och hur glada de kommer att bli om de trots allt går vidare – ”detta betyder allt för mig”. Alla är så medvetna om vad de ska säga, det finns i princip ett allenarådande manus för de här scenerna.

Nu har jag inte ens sagt något om ”Secret song” i TV4. Ja, det har väl hänt att jag fått tårar i ögonen men det är verkligen inga kvalitetstårar. Hela idén är att de inblandade ska spela förvånade och bli gråtfärdiga av lycka av en någorlunda hygglig cover på en låt som sägs vara personens favoritlåt. Jag älskar både känslor och musik så tro mig när jag säger att detta är ett uselt koncept.

Annons

Annons

En filmkritiker jag kände för längesen brukade avfärda ditten och datten med epitetet ”känslopjunk”. Då tyckte jag att det var tramsigt av honom men nu finns det anledning att plocka upp detta egentligen utmärkta ord och utfärda en allmän pjunkvarning, för alla fabricerade känslor. För när allting är planerat och uträknat in i minsta detalj liknar allas berättelser och reaktioner varandra, oavsett om det handlar om en död älskad förälder eller överkokt pasta. När allt stöps i samma form blir det banalt istället för gripande.

Känslor har länge stått högt i kurs i sociala medier och det har spillt över på tv-mediet. Problemet är bara att kapitalet har, trots att det ansetts så värdefullt, förvaltats så dåligt att värdet närmar sig noll. Snart dunsar vi i botten och om det ligger en liten sörjig pöl därnere är det produktionsbolagens dåliga självförtroende, det som utvecklats när Instagram och Tiktok snott tittare och publicitet.

Snart står jag bara ut med känslor i fiktionen.

Till toppen av sidan