Ida Ölmedal är kulturchef.

Vad är väl en studentafton i universitetsaulan? Den första kvällen då det är fritt fram att klubba loss och hångla med främlingar i baren köar hundratals studenter för att få se ett samtal om bildning.

Det visar sig vara en alldeles underbar upptakt till det hägrande, roligare studentlivet. Liv Strömquist och Horace Engdahl – ursprungligen ihopmatchade i SVT-programmet ”Liv och Horace i Europa” – torgför ett bildningsideal som hänger ihop med det levda livet.

Horace Engdahl börjar med att konstatera att bildningsbegreppet hänger löst idag. Om de tyska idealisterna tänkte sig att människan skulle sträva efter att likna Gud blir det svårare i ett sekulärt samhälle. Andlig förädling? ”Vi talar inte om människor i termer av ädelhet, vi talar om ostar i termer av ädelhet.”

Den syn på bildning de rör sig kring är likväl romantisk: ett äventyr, ett sätt att leva. Det är att lägga ett pussel, som gör att man känner sig mer hemma i världen, säger Liv Strömquist.

Horace Engdahl kallar bildning för ”en serie av förälskelser”. Man blir besatt av ett ämne, ett instrument, ett språk. Man måste vara beredd på att ligga vaken och man måste vara beredd på smärta när man kanske aldrig blir så bra som man önskade på det där instrumentet eller språket. De beskriver båda bildning som en överlevnadskraft i livets katastrofer.

Liv Strömquist talar visserligen gärna – när hon talar om Horace Engdahl – om bildning som att ha läst klassikerna och förstå ryska. Men hon beskriver sitt eget liv mellan 20 och 30 som att hon bara ville hänga med vänner och gå ut på krogen – kanske behövde tankarna som senare blev böcker bara tid att ”jäsa”, som hon uttrycker det. Horace Engdahl säger att man förr i tiden ansåg att bildning rentav krävde ett syndigt leverne.

Just det, vi har inte nämnt elefanten i rummet, att landets mest folkkära feminist återförenats på scen med akademiledamoten som fortfarande försvarar en dömd våldtäktsman. Nej, den elefanten står i skuggan under hela kvällen. Det finns nog de som är besvikna över det. Jag är det faktiskt inte.

Visst kan man se det mesta Horace Engdahl säger den här kvällen i ljuset av hans egna dikeskörningar: idealet att ”gå emot strömmen”, den känslobaserade lojaliteten i hans tänkande – det har ju lett honom käpprätt åt skogen. Men med den här sortens ”livsvisdomar” är det så: den som kan formulera dem intellektuellt har sällan nära till dem i praktiken. Författare är usla förebilder.

De som verkligen briljerar är hursomhelst studenterna. Sällan har man väl hört så uppfriskande publikfrågor. Hör på den här: ”Påverkar bildning hur man älskar eller hur man blir kär?”

Ja, svarar de båda på scenen. Kärlek handlar ju så mycket om fantasi, påpekar Liv Strömquist. Horace Engdahl håller med: nog skulle man känna förälskelsekänslor även om man aldrig hade läst en bok, men hur skulle man förstå dem, skulle man kunna förmedla komplexiteten i dem? Det finns nog de som aldrig skulle bli kära om de inte läst om det, tror han.

I en nyttofixerad tid då studenter förväntas specialisera sig innan de ens lämnat tonåren är det här en befriande kväll.

Utanför snackar jag ihop mig med en kollega: Ska vi gå hem och skriva nu? Nä, vi går till krogen.

LÄS MER:

Ida Ölmedal möter Horace Engdahl: ”Jag har aldrig känt mig som en i gänget”

Ida Ölmedal möter Liv Strömquist: ”Det är så otroligt stort att ge omsorg”