Annons

Annons

Annons

Annons

kulturCoronapandemin

Rebecca Selberg
Skräcken i patientens ögon: ”Vad händer med mig”?

Nu vill många lämna coronakrisen bakom sig – men de vårdanställda kommer aldrig att kunna glömma. Sociologen Rebecca Selberg är inbäddad forskare inom intensivvården på Skånes universitetssjukhus. Här är hennes vittnesmål från pandemins värsta tid.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Illustration: Jenny Rydqvist

Annons

Rebecca Selberg är sociolog, genusforskare och lektor vid Lunds universitet. Hon forskar om arbetsvillkoren inom sjukvården och har följt och djupintervjuat anställda inom intensivvården sedan januari 2021.

Rebecca Selberg. Foto: Sarah Hirani/Lunds universitet

Ingen trodde att det skulle bli speciellt allvarligt. Möjligen kunde det bli som med sars, coronaviruset som cirkulerade år 2003: strax över åttatusen smittade, knappt åttahundra avlidna och inte ett enda svenskt fall. På infektionsavdelningarna hade den erfarna personalen varit med om att förbereda sig på ebola – i utbrottet som startade 2014 konstaterades nästan tjugoniotusen människor smittade, varav över elvatusen dog, i mardrömslik obotlig sjukdom. Nästan alla drabbade fanns i Västafrika. Svenska sjukhus hade några misstänkta fall men skarpt läge blev det aldrig. Och nu, nyåret 2020, ett nytt influensavirus från Kina? Nej, ingen trodde att det skulle bli speciellt allvarligt.

Annons

Annons

Några trodde att det kunde bli allvarligt. Det var vinter på väg mot vår och på Skånes universitetssjukhus började en del anställda ana att när smittan väl nått Europa, då skulle den nog landa här också. Hos några slog oron rot, växte runt insikten att utrymmet för influensatoppar redan är så litet. Svensk sjukvård har knappt rum för ens de normala patientflödena, en helt vanlig tisdag är det ofta fullbelagt på sjukhusen och ett himla sjå med att flytta patienter från akuten till vårdavdelning och från postoperation till vårdavdelning och från avdelning till intermediärvård eller intensivvård. Det är platsbrist och personalbrist, köer, överbeläggningar och rundflyttningar.

Platserna på intensiven är få och i Skåne dessutom feldistribuerade: Lund har flera intensivvårdsavdelningar och därmed fler iva-platser än Malmö, trots att Malmö har ett tre gånger så stort upptagningsområde och därmed ett större patientinflöde. Därför flyttas intensivvårdspatienter mellan sjukhusen. Fullt i Malmö men en ledig säng i Ystad? Skicka en patient. Fullt i Helsingborg men en ledig säng i Kristianstad? Skicka en patient. Ärligt talat är det ett svartepetter-spel.

Arkivbild.

Bild: Johan Nilsson/TT

Några förstod att det skulle bli allvarligt. En del läkare uppdaterade som vanligt flödena på Twitter – #medtwitter, #ICU och snart också #covid19 – och började se allt mer oroande inlägg från kollegor världen över: vad är det som händer, egentligen? I Bergamo svämmade intensivvårdsavdelningarna över av svårt sjuka patienter.

Annons

Nu trodde man inte längre, man visste. Det kommer att bli allvarligt.

Tidningarna skrev ju, förstås, hela tiden. Men alla vet att svarta rubriker om sjukdomar genererar klick. Man tar det med en nypa salt. På Sus i början av mars år 2020: allt var som vanligt, ungefär.

Annons

En intensivvårdsläkare fick fatt i en norditaliensk kollega, och bjöd in honom till ett digitalt möte. Nu fick läkarna i Malmö och Lund höra direkt från en intensivvårdsavdelning i Lombardiet att det nya viruset verkligen utgjorde ett akut hot mot vårdens kapacitet – den italienska kollegan stod själv mitt i kaoset, med kritiskt sjuka patienter överallt. Nu trodde man inte längre, man visste. Det kommer att bli allvarligt.

Problemet med sjukvården är att den inte är en sak, den är många. Sjukvården är många organisationer, professioner, arbetssätt och traditioner. Så måste det vara, för sjukdom och skada är inte en sak, det är många saker som kräver många olika insatser. Sjukvården präglas dessutom av en paradox: ju mer den utvecklas, desto krångligare tenderar den att bli. Med teknologin brukar det annars vara tvärtom – datorerna förr var enorma och komplicerade, idag bär vi dem i fickan. Med sjukvården är det så här: ju bättre medicinen blir, desto fler kan den rädda. Fler kan opereras, fler kan botas, fler kan hållas vid liv. Alltså kommer fler ifråga för vårdens tjänster och dess uppdrag sväller. En del av detta balanseras mot det faktum att utvecklingen ofta också minskar de enskilda insatserna: det som förr krävde en massiv operation med lång konvalescens kan idag skötas över dagen, exempelvis med hjälp av titthålskirurgi. Att mer kan göras för fler innebär också att patienterna ofta är sjukare och äldre än tidigare; de går igenom sjukvårdssystemet ”sicker and quicker”, som det heter i vårdforskningen. Vården blir alltså mer specialiserad, därmed dyrare. Förväntningarna på vad vården kan leverera ökar hos befolkningen, vårdpersonalens egna krav på vad de bör göra för sina patienter ökar också. Det som inte ökar: personalbudgeten och antalet vårdplatser.

Annons

Tid, vilken fantastisk och sällsynt rikedom, så god vården kan bli när en sjuksköterska har tid!

Annons

Det som hände först var att det frigjordes vårdplatser, för patienterna blev i ett slag färre. När myndigheterna väl införde en beskedlig svensk lockdown stannade de sjuka hemma. På en medicinavdelning kunde en sjuksköterska rapportera att hon för första gången sedan hon fick sin legitimation kunnat sitta ner med en svårt sjuk patient och faktiskt ha ett samtal, ostört, utan avbrott, utan att genast behöva be om ursäkt och jäkta vidare. Hon nästan grät när hon berättade: så oerhört, att kunna ta sig tid med en patient, mitt under morgonturen som annars är så hektisk. Sjuksköterskan på medicinavdelningen hade kammat håret på en annan patient, ordentligt, gjort det snyggt, och tagit en promenad med en tredje. Tid, vilken fantastisk och sällsynt rikedom, så god vården kan bli när en sjuksköterska har tid! Och så meningsfullt arbetet kan kännas när man inte ständigt måste hasta vidare.

Arkivbild.

Bild: Johan Nilsson/TT

På en annars överlastad akutavdelning skrattade en enhetschef till och sa: allt funkar ju fint när sjukhuset inte har för många patienter och för få sängar! Det var en kort andningspaus förstås, lugnet före stormen. Det är inte så att det i vanliga fall ligger friska människor på sjukhusen; de som nu höll sig borta avstod vård, av rädsla eller av solidaritet. På medicinavdelningen var sjuksköterskorna glada över sin andningspaus men också bekymrade: måtte folk våga söka sig hit, de klarar sig ju inte annars. Till de andra fattigdomsorden – satellitpatient, stabsläge, cancer-kö och akuten-kvarliggare – lades ett nytt: vårdskuld.

Annons

En känsla av jävlar anamma infann sig: vi ska klara det här, om vi så stryker med på kuppen.

Det stod tidigt klart att intensivvården skulle ta smällen i pandemin, och intensivvårdsläkarna var akut medvetna om detta. Våren 2020 stod iva-läkarna på Skånes universitetssjukhus i ett lugn men anade kaos; deras vardag präglas av en anorektisk vårdorganisation, som ofta saknar marginaler. Vad skulle hända när stormen väl drog in? Det pågick febril verksamhet på olika nivåer i regionen, krishanterades för fullt, men allt för lite information sipprade ner till golvet, där läkarna stod. Det var ett märkligt lugn, en oroväckande kontrast mot de rapporter som kom från Italien och snart också Stockholm. En psykolog som forskat på intensivvårdspersonal sa en gång att iva-läkare är såna som ensamma kan bygga en rymdraket i skogen av grenar och kottar; rätt ofta är de helt enkelt ytterst handlingskraftiga individer, vana vid att utgöra en sorts tunn vit linje i vårdorganisationen. Rätt ofta är de vana vid att bestämma, också. Läkare står på golvet men där utgör de å andra sidan arbetsledningen – de beslut som ska tas måste tas av dem.

Annons

Så intensivvårdsläkarna tog i brist på information och ledning egna initiativ. De började inventera förråd, mäta upp korridorer för att kunna bygga slussar, beställde materiel och mediciner. Det är en linjeorganisation, universitetssjukhuset, men när krisen närmade sig visade sig linjen svag; det var golvet som höll. Samtidigt blir det rörigt när många gör för mycket. Misstag begicks, med de bästa av avsikter: är man ovan vid att rekvirera material vet man inte att för stora beställningar leder till restnoteringar och inställda leveranser. Det finns en poäng med att saker görs i rätt ordning och av rätt människor, också vid en annalkande kris – ja, kanske särskilt då. Visst uppstod spänningar. Känslan var att det gjordes för lite och för mycket samtidigt, att det spretade om insatserna. Men ingen satt med facit, och alla gjorde så gott de kunde. Trots allt var stämningen god, en känsla av jävlar anamma infann sig: vi ska klara det här, om vi så stryker med på kuppen.

Annons

Arkivbild.

Bild: Johan Nilsson/TT

De var rädda, tro inte annat. Läkarna var rädda, sjuksköterskorna var rädda, undersköterskorna var rädda. De visste inte mycket om viruset. De fick lära sig att Sverige avvecklat sina beredskapslager, att det inte fanns tillräckligt med skyddsutrustning. Vissa var rädda att själva bli sjuka, andra var rädda att smitta familjemedlemmar, nästan alla var rädda för att känna sig otillräckliga i relation till patienterna. Värst är, som vanligt, vanmakten.

Uppåt i organisationen satt chefer och administratörer i möten, upptagna med att koordinera vårdplatser, patientflöden och personalflyttar. På golvet funderade man över praktiska saker, som hur man rent konkret organiserar så kallad kohortvård, där alla smittade patienter samlas på ett och samma ställe. Ett avgörande genidrag: man ritar upp zoner. En röd zon närmast patienterna, en gul zon strax utanför, där en sjuksköterska kan arbeta med att bereda mediciner, svara i telefon och serva personalen i röda zonen. Så slipper man problemet med att ta av och på skyddsutrustning mellan olika arbetsmoment. Dessutom sparar zon-systemet in på visir och skyddsmasker, sådant som det visat sig råda brist på. Personalen fixade och trixade, visade det som organisationsforskare kallat tyst entreprenörskap – goda idéer som föds och realiseras mellan medarbetare, i total frånvaro av konsulter och HR-experter.

Annons

Det kom inte så många patienter, första vågen en liten krusning bara. Det gick ju bra! Allt gick bra. Det var skicklighet men också tur. Man kan inte räkna med att turen håller i sig.

Annons

Hon förstod omedelbart skräcken i patientens ögon: var är jag? Vad händer med mig?

Andra vågen kom och ur vårdforskningens synvinkel var allt så förutsägbart: den största risken under en långdragen pandemi är inte att personalen blir smittad, den största risken för vårdpersonal är etisk stress och lite senare empatitrötthet. Den etiska stressen sätter in när personalen känner sig otillräcklig, när anställda inte kan upprätthålla den standard de tycker utgör miniminivå. En undersköterska som arbetade på det som kom att kallas covid-iva kommer aldrig, aldrig så länge hon lever, att glömma patienten som vaknade och såg de långa raderna av dödssjuka människor omkring sig, tvingades höra ljuden från den döende patienten i sängen intill. Hon förstod omedelbart skräcken i patientens ögon: var är jag? Vad händer med mig? Men hon kunde inte mycket göra; tempot var för högt, det var för många patienter att ta hand om, och alla var så oerhört sjuka. En sjuksköterska kommer aldrig, aldrig så länge hon lever att glömma patienten som inte fick någon vacker svepning, utan fick ligga en lång stund bland andra patienter under ett enkelt lakan i väntan på transport till bårhuset. Det var ovärdigt, men det fanns inte tillräckligt många händer för att göra döden värdig. Många läkare kommer aldrig att glömma känslan av att ge anhöriga ett slutgiltigt besked över telefon: din mamma, din pappa, din bror – nu finns inget mer att göra. Vetskapen om att de anhöriga inte kunnat följa med och se sin älskade, och därmed har svårt att ta in vad som händer; vi vinkade ju till varandra när ambulansen for, inte kan det väl vara slut? Det är bevisat att etisk stress kan leda till utbrändhet.

Arkivbild.

Bild: Johan Nilsson/TT

Annons

Annons

Hur såg det ut? Rader av patienter, på rygg, på mage. Alla dödssjuka i en och samma sjukdom. Det såg hemskt ut, otroligt som i: detta går inte att tro. Det var varmt, och torrt, ingen fukt tränger igenom en FFP3-mask. Det var svårt att se genom plastvisiren, svårt att höra varandra genom munskydden. Svårt att röra sig mellan sängar och maskiner. Det var fint, samtidigt, en fantastisk koordinering av förmågor och viljor. Många sa: teamarbetet har aldrig varit bättre. Det var, osannolikt nog, ofta god stämning. Vi klarar det, om vi så smäller av på kuppen.

Där sitter folk på fulla uteserveringar, som om inget hade hänt, som om inte helvetet på jorden utspelar sig på ens arbetsplats.

Empatitröttheten slår till när man gett allt under en lång tid och inte har något kvar att ge. Man känner inlevelseförmågan, den som varit motorn i ens arbete, den som gjort en till en riktigt bra undersköterska, rinna undan. Istället uppstår en tomhetskänsla, och så slår irritationen till. Man orkar inte stå upp för sina patienter riktigt, pallar inte med kollegorna, tröttnar på chefen. Det är bevisat att empatitrötthet kan leda till utbrändhet.

Man arbetar på sjukhuset, koncentrerat i långa pass, man har ansvar för fler patienter än någonsin, de är otroligt svårt sjuka, de ligger länge, de lider, deras anhöriga lider, själv är man svettig och har huvudvärk och det känns som att man gör varje arbetsmoment i hundraåttio. Man kastar i sig lite mat på stående fot, struntar i att gå på toa. Det är en absurd situation, men man gör sitt allra bästa, och visst får man uppskattning – folk skickar godis och restauranger kommer med gratisluncher. Så går man ut, man ska hem, äntligen, frisk luft, få slänga sig på soffan, stänga av. Först ska man gå förbi torget bara. Där sitter folk på fulla uteserveringar, som om inget hade hänt, som om inte helvetet på jorden utspelar sig på ens arbetsplats. De bästa orden för den känslan: förfrämligande och frustration.

Annons

Annons

Man arbetar på sjukhuset, koncentrerat i långa pass, man har ansvar för fler patienter än någonsin, de är otroligt svårt sjuka, man har lärt sig allt om hur man bäst tar hand om dem, man vänder nedsövda och tunga patienter från rygg till mage och igår knäckte det till i axeln och nu domnar fingrarna, men man gör det, det är självklart, trots att det kostar på. Utöver alla patienter tar man också hand om inkallad extrapersonal, klappar om den överväldigade undersköterskan som i vanliga fall vårdar nyfödda men som nu lär sig att tolka signaler från sövda och katastrofalt sjuka sjuttioåringar. Så är det lönerevision och det är samma femtiolappar och tiokronor det förhandlas om, som om ingenting hänt, som om insatsen inte är värd något, som om detta vore normalt, som om det inte vore en uppoffring, en alldeles enorm insats. Man tas för givet. De bästa orden för den känslan: tillintetgjord och frustrerad.

Vem betalar vårdskulden? Personalen, såklart.

Nu kommer vidräkningen. Kommissioner, rapporter, böcker och partsinlagor, det globala traumat – det som fortfarande pågår – ska börja bearbetas. Många som arbetar i vården orkar inte engagera sig, de har levt med pandemin så länge och så nära, vill bara kunna stänga av och få slippa. Men en slutsats måste dras: under hela pandemin har människor som arbetar i en organisation utan marginaler skapat marginaler. Under hela pandemin har politiker och tjänstemän vetat detta, att det är människorna som arbetar i vården som burit samhället under den värsta krisen sedan andra världskriget. Det är undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, fysioterapeuter och labb-personal som i praktiken utgjort krishanteringen. Det visade sig att det fanns en enorm elasticitet i systemet: vi kan sträcka ut det, flerdubbla patienterna i den absolut mest avancerade och personalintensiva vården och systemet håller, kapaciteten räcker. Fast det som sträcks ut är ju personalen. När andra vågen till slut la sig, när tredje var förbi och den fjärde inte riktigt blev, då kom ingen paus, då kom på sina ställen effektiviseringskrav och till och med varsel, och sen kom kraven på att betala av vårdskulden. Vem betalar vårdskulden? Personalen, såklart. De som inte trodde att covid-19 kunde bli så allvarligt för ärligt talat, i vården är läget alltid allvarligt, i vården är det ju nästan alltid kris.

Annons

Annons

Läs fler kulturartiklar om coronakrisen:

Johan Anderberg: Katastrofen som aldrig kom

Farshid Jalalvand: Nästa pandemi kan mycket väl skapas i ett laboratorium

Julia Svensson: Hemarbetet är här för att stanna

Nicklas Berild Lundblad: Därför kan Google inte stoppa konspirationsteorierna

Till toppen av sidan