Förutsättningarna för Sveriges äldreomsorg måste ändras i grunden. Universitet och högskolor kan bidra med ny kunskap och personer med spetskompetens.

Mycket kan göras på kommunal nivå. Kruxet är att kommunerna varken har tradition, mekanismer eller förutsättningar för att få med sig vad forskningen kommit fram till – trots att de enligt Hälso- och sjukvårdslagen har samma ansvar som regionerna i det avseendet. Enligt Socialstyrelsens kunskapsguide visar forskning att det tar i genomsnitt 17 år för ny kunskap att komma till praktisk användning, särskilt om den praktiska verksamheten saknar kunskap om hur man går tillväga. För att den tiden ska kortas behöver utbildningsnivån bland dem som arbetar praktiskt inom äldreomsorgen höjas.

Dessutom är det inte bara äldreomsorgen som behöver reformeras – hela samhället måste ställa om till de nya förutsättningar som landets snabbt åldrande befolkning för med sig.

För tio år sedan var det tämligen få yngre som ville utbilda sig till forskare inom åldrande och hälsa. Idag är bilden en annan och det är många som satsar på forskarutbildning inom området.

Lunds universitet koordinerar sedan 2014 Nationella forskarskolan om åldrande och hälsa, SWEAH, där hittills mer än 100 doktorander utbildar sig för en forskarkarriär inom området.

Nu skrivs avhandlingar som handlar om hur de allra äldsta, äldre med sämre hälsa och ekonomi och de som inte lärt sig använda digital teknik utesluts ur forskning om e-hälsa på ett sätt som snedvrider resultaten. Om hur personer med demens lär sig att använda surfplattor och använder dem som en social aktivitet. Om faktorer som påverkar trivseln i äldreboenden. Och om hur bilder och berättelser om äldre i medier bidrar till ålderism. Alla kan de, tillsammans med ytterligare 100 avhandlingsprojekt som pågår inom SWEAH, utgöra något som kan fungera som raketforskning för äldreomsorgen och Sveriges åldrande befolkning.

Men frågan kvarstår: Varför är det då så svårt att utveckla en kunskapskultur i äldreomsorgen? 
Inom kort försvarar en av SWEAH-doktoranderna en avhandling som visar vad som krävs för att stärka samverkan mellan personal i äldreomsorgen och forskare för att utveckla verksamheten. Tämligen självklara förutsättningar är att det finns möjlighet till att engagera sig i forskning på arbetstid och att de anställda har stöd av sina chefer. Personalen behöver också ha tilltro till sin egen förmåga till att medverka i forskning och självförtroende nog för att engagera sig i verksamhetsutveckling. Dessa resultat visar att om det inte finns personal med akademisk utbildning i verksamheten går det inte att omsätta den nya kunskapen i praktiken. Att tro något annat är naivt.

Utbildningsnivån inom äldreomsorgen i Sverige är uppseendeväckande låg – inte ens 10 procent av personalen har grundläggande akademisk utbildning och legitimation för arbete inom hälso- och sjukvård. Regeringen satsar kraftfullt på att höja kompetensnivån inom äldreomsorgen, men hittills utan fokus på att stärka förutsättningarna för forskningsanknytning.

Det finns dock exempel på kommuner som samarbetar med universitet för att bygga upp den kompetens som krävs. Ett exempel är Helsingborgs stad som nu anställer en fysioterapeut som kommer att använda 50 procent av sin arbetstid för forskarutbildning vid Lunds universitet. Denna typ av kommundoktorand är en välkommen satsning.

Även om kraftfulla ekonomiska satsningar på högre utbildning och forskning krävs för att reformera äldreomsorgen är det inte alltid och enbart mer pengar som behövs för att förbättra kvaliteten. Organisation, attityder och strukturer måste förändras i grunden.

Vi föreslår därför regeringen att:

• Satsa kraftfullt på utbildning och kompetensutveckling för den personal inom äldreomsorgen som har akademisk grundutbildning.

• Skapa attraktiva karriärvägar inom äldreomsorgen.

• Finansiera forskarutbildning i form av kommundoktorander.

• Reformera lagstiftning och arbetsrätt så att det blir attraktivt, möjligt och enkelt för universitet och kommuner att inrätta kombinerade anställningar mellan kommuner och universitet.

Lunds universitet har nu tillsammans med universitet och högskolor runtom i landet säkrat en gemensam plattform för utbildning av framtidens forskare inom området åldrande och hälsa. Många verksamheter behöver dem för att bidra till ett samhälle som stödjer aktivt och hälsosamt åldrande. Nu krävs politisk handlingskraft på alla nivåer för att ta tillvara deras kunskap och engagemang så att äldreomsorgen kan reformeras på riktigt.

SKRIBENTERNA

Susanne Iwarsson, professor i gerontologi och koordinator för forskarskolan SWEAH vid Lunds universitet.

Erik Renström, professor i experimentell endokrinologi och rektor vid Lunds universitet.

Ethel Forsberg , f d generaldirektör för Forte, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd, samt styrelseordförande för SWEAH.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.