Hon vaknade klockan fem imorse av explosioner. 22-åriga Valeriia Ziziukina bor i Charkiv, Ukrainas näst största stad som ligger i nordost, bara fyra mil från ryska gränsen.

Nu lämnar många invånare staden och beger sig västerut. Det är sorgligt, tycker Valeriia, som än så länge stannar kvar. Hon litar på den ukrainska armén och dess förmåga att stå emot attackerna.

Valeriia var min guide och tolk när jag för ett par år sedan besökte Poltava. Där finns sedan 2018 en internationell poesifestival, Meridian Poltava, som satsar särskilt på att bjuda in svenska gäster. Genom det katastrofala slaget 1709 delar Sverige och Ukraina en nederlagets historia, men vid mitt besök 2019 var det framtidstron som dominerade. Här fanns en stark vilja att bygga en kulturell bro till Sverige och gärna också placera sig på Europakartan. Bland de många unga volontärerna var det självklart att man såg sig som ett modernt land och att blicken riktades västerut, samtidigt som man byggde upp sin egen nationella identitet. Ändå fanns förstås kriget där i bakgrunden, det som pågick i de östra provinserna Donetsk och Luhansk. På festivalens avslutningskväll deklamerade den kände författaren Serhij Zjadan sina kraftfulla dikter. ”För mycket politik i allt, klagar läsarna, låt oss prata om himlen över staden istället”, hette det i en av dem. ”Alla blev varnade, / alla såg avtalets villkor. / Alla visste att priset blir orimligt högt. / Så prata på nu om att det är alldeles för mycket politik för er. / Prata på om soliga horisonter.”

Nu faller bomber över Ukraina. Det verkar få i landet ha väntat sig.

Valeriia skriver att hon förutsatte att spänningarna skulle fortsätta i de redan ockuperade områdena, men in i det sista kunde hon inte tro att Putin skulle deklarera krig och bomba fredliga städer.

Det är också mitt intryck från mina ukrainska Facebook-vänner att vardagen har pågått som vanligt fram till nyligen. Folk har gjort utflykter, gått på konserter, planerat arbete – levt ett helt normalt liv.

Först de senaste dagarna har något förändras och kommentarer – som jag spänt följer via google translate – om Ryssland, Putin och ukrainsk enighet har börjat ta över. Plötsligt dyker det upp bilder på vapen. Kallelser till övningar för första hjälpen och överlevnad under stridsförhållanden. En person skriver om hur hon går omkring en halv dag och försöker få tag i bandage och plåster. Det är slutsålt i stort sett överallt.

I ett mer skämtsamt meme som spridits ser man bilder på olika kyrkor och katedraler i Kiev, byggda på 900- och 1000-talet. Sedan kommer bilder från Moskva samma årtal. De föreställer alla skog. Det är en stolt anspelning på att det medeltida Kievriket, Kievrus, existerade före Ryssland. Fanns det inte en stark ukrainsk identitet tidigare så finns det nu.

För Valeriia och hennes vänner är en framtid under Rysslands inflytande otänkbar. Nu sätts deras framtid på spel. Visst händer det att de pratar om att flytta utomlands, men helst vill de stanna och arbeta “för sitt vackra lands skull”.

Finns det något hon vill säga oss i Sverige, frågar jag henne. Ja, hon ber oss alla här och runtom i världen att gå ut på gatorna och visa sitt stöd för Ukraina: ”Putin hotar demokratin världen över och nu måste vi försvara den. Utan ett tryggt Ukraina kommer det inte att finnas ett tryggt Europa.”