Liza Aleksandrova-Zorina är författare, journalist och skribent på kultursidan. Översättning från ryska: Dmitri Plax.

Alla säger: kriget har börjat. Men kriget började inte idag, kriget började för åtta år sedan, på Krim och i östra Ukraina. Idag har en ny etapp av kriget inletts – militärt angrepp mot hela det ukrainska territoriet.

Europeiska unionen har fattat ett beslut om sanktioner. Det är bra, sanktionerna är välbehövliga. Men de är åtta år försenade. 2014 kunde de kanske ha stoppat kriget. Idag förändrar de precis ingenting. Nya sanktioner? Om ytterligare åtta år? Frågan är snarare om vi ens kommer att existera om åtta år. Inte Ukraina och Ryssland, utan vi, vi alla.

Jag vet inte varför EU och USA låter Putin kriga i Europa. (Visst minns ni att Ukraina är Europa?) Kanske är det en konflikt mellan två olika system: det västerländska som försöker lösa problem med hjälp av sanktioner och det ryska som föredrar pansarvagnar och robotar. Och det gamla goda kriget segrar i den konflikten, självklart.

Eller är det en elementär feghet, en ovilja att förlora en enda euro, gå miste om billiga naturresurser och en stor marknad, tappa möjligheten att ha gemensamma projekt, att ha tillgång till de ryska oligarkernas pengar? Jag tror mer på det senare. För pengar luktar inte och kriget är långt borta, i ett främmande land. Kanske är det inte så farligt med krig, när allt kommer omkring, speciellt om man ser det på tv och inte från sitt eget fönster.

Än så länge i alla fall.

Jag hyser inget särskilt stort hopp om det kollektiva europeiska medlidandet eller solidariteten med Ukraina. ”Vilket Ukraina, var är det nånstans? Vilka ukrainare, de som jobbar svart här? Bygger och städar?”

Jag förstår att det pågår många krig i världen, att lidandet och döden är vardagsmat och att sympatin inte räcker till för alla. Dessutom är det fina erbjudanden på Ica idag, två sillburkar till priset av en, och elpriserna är tokiga, sånt är ju viktigt. Och jag skriver detta nästan helt utan ironi, för människan fungerar så – den höga elräkningen smärtar mer än en främlings död.

Men kriget är inte så långt borta som man kan tro. Det är där borta idag, men imorgon är det redan här. Här, hemma hos er, som läser den här texten. För frågan är inte hur och på vilket sätt Putins krig mot Ukraina kommer att sluta. Frågan är vilka som kommer härnäst, efter Ukraina.

Journalister, politiker, politologer, olika slags experter försöker förutspå och gissa ”vad Putin tänker” och ”vilka planer Putin har”. Man har redan skrivit tonvis med böcker, artiklar, vetenskapliga arbeten om det. Hela forskningsinstitut jobbar med att lösa gåtor om hans strategier, vad han tänker på, vad han ska göra, hur långt han kan gå. Jag kan spara experternas tid och institutens pengar och i stora drag förklara hur långt Putin kan gå. Han kommer att gå så långt som man tillåter honom att gå. Det är allt. Hela hans strategi, hela hans plan. Något annat finns inte.

Utlänningar har förmodligen svårt att bedöma vad Putin talar för språk, översättningen slätar nog ut det rejält. Hans språk är inte en byråkrats språk. Inte en slug politikers språk. Det är inte ens Donald Trumps korta, ibland ologiska och illa genomtänkta slagord. Nej. Putin talar samma språk som ryska gatukriminella. Alltså de som i en mörk återvändsgränd hotar dig med kniv och rånar dig på alla dina pengar eller drar av örhängena från dina örsnibbar. Hans tal är en blandning av fängelseslang, obscena ord, vulgära jämförelser och slippriga skämt.

En persons sätt att prata avslöjar vem han är. Just därför är det lönlöst att söka efter några genomtänkta strategier, nationsbärande idéer eller liknande i Putins politik. Han är en enkel buse från den mörka gränden. Men det faktum att en sådan person råkar vara diktator över en väldig kärnvapenmakt gör situationen livsfarlig för oss alla.