Wilhelm Agrell är professor i underrättelseanalys.

Det ryska angreppet på Ukraina är inte ett hot mot den europeiska säkerhetsordningen. Det är något vida allvarligare och mer djupgående. Genom ett öppet anfallskrig med det uttalade målet att förinta ett grannland som självständig nation har Ryssland inte hotat utan slagit sönder den europeiska säkerhetsordning som steg för steg byggdes upp efter Berlinmurens fall 1989. Hotet mot denna ordning kom på allvar 2014 med annekteringen av Krim, det vi nu tvingas bevittna är dess sammanbrott. Listan på de avtal och löften som Ryssland brutit är så lång att det inte finns någon väg tillbaka, allt förtroende som är en förutsättning för att säkerhetsordningen skulle kunna återupprättas är idag förbrukat.

2022 kommer därmed att fogas till den rad av historiens brytpunkter då en rådande säkerhetsordning kollapsat till följd av systematisk aggression. 1938 försökte de dåvarande brittiska och franska regeringarna bevara en allt bräckligare säkerhetsordning genom eftergifter åt Nazityskland. Münchenuppgörelsen, där Nazityskland erbjöds delar av det suveräna Tjeckoslovakien, skulle bevara ”fred i vår tid”.

Denna tid blev dock kort. Först ockuperade Tyskland resten av Tjeckoslovakien, sedan ställde man krav på eftergifter från Polen. Hitler var aldrig inställd på någon förhandlingslösning eller något kompromissande. Varje eftergift ledde bara till nya krav av den enkla anledningen att det bakom alltsammans fanns ett övergripande mål att ersätta Versaillesfredens och Nationernas förbunds Europa med den nazistiska nyordningen, i taktiskt samarbete med Stalins Sovjetunion. Alla försök till förhandlingar, eftergifter och avtal var på förhand bortkastade, eller värre, en förhandlingsteater som utgjorde ett förspel till säkerhetskatastrofen och som endast tjänade till att vidmakthålla en illusion om en möjlig väg tillbaka till en redan förlorad ordning.

De svenska regeringsföreträdare som radade upp sig på förmiddagen den 24 februari 2022 gav inte intrycket av att ha insett vidden av det inträffade, att de faktiskt stod mitt i ett katastrofalt skifte där det inte finns något sådant som en väg tillbaka. Visst, Sverige fördömde angreppet skarpt. Visst, Sverige skulle se över möjligheterna att utöka stödet till Ukraina. Visst, Sverige skulle vara berett att ta emot flyktingar, åtminstone i måttliga mängder och förutsatt att andra europeiska länder tog ett större ansvar denna gång. Visst skulle vi nu samarbeta med våra partners och grannländer, men vår alliansfrihet ”har tjänat oss väl”, en tes som när den mekaniskt upprepas en dag som denna visar att den bara kan rubbas i det ögonblick landet faktiskt är indraget i en väpnad konflikt, om ens då.

Så följde en sedvanlig uppräkning på det välkända temat svensk duktighet, alla uttalanden som gjorts, alla möten som skulle hållas, allt stöd som under åren gått till olika understödjande ändamål. Det var som ännu en gemensam presskonferens under pandemins första skede, då myndighetsrepresentanterna radade upp alla de åtgärder man vidtagit eller planerade men utan att kunna ge en begriplig helhetsbild.

Det var inget större fel på det statsråden nu sade eller på de åtgärder som nämndes. Det var vad som inte fanns med som var problemet. Ingen sade klart och tydligt att Europa och därmed också Sverige nu tvingats ut i okänd terräng där den säkerhetsordning vi byggt vår politik och våra förhoppningar på inte längre existerar, att den slagits sönder av ett annat slags ordning baserad på grumliga historiska myter och på den starkes rätt. Förstöraren har alltid ett övertag, åtminstone på kort sikt.

I ett läge som detta är det nödvändigt att försöka se längre än till det pågående krigsförloppet och dess mänskliga, materiella och politiska pris. Även om 1990 års euforiska och på många sätt överskattade fredsordning inte går att reparera kommer förr eller senare också vattendelaren 2022 att följas av en stabilisering och förnyade strävanden att återupprätta grundläggande principer för fred och säkerhet, för mänskliga och politiska fri- och rättigheter. Vägen dit kan bli lång, men barbariets dagar är alltid räknade.