Annons

Annons

Annons

Annons

opinionKriget i Ukraina

Aktuella frågor
”Det finns ingen konflikt mellan etniska ukrainare och etniska ryssar i Ukraina.”

På lite mer generell nivå kan det nu vara dags att reflektera över frågor som dominerat svensk politik de senaste åren, skriver Niklas Bernsand, Ukrainakännare och doktorand i Öst- och Centraleuropastudier vid Lunds universitet.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

En kvinna och hennes dotter väntar på ett tåg för att ta sig från Kiev efter att Ryssland inlett en fullskalig invasion av Ukraina. Foto: Emilio Morenatti

Annons

Det brutala ryska överfallet på Ukraina får stora konsekvenser långt utanför det postsovjetiska området. Men mycket beror på hur effektivt situationen hanteras av omvärlden.
1990-talet med dess framtidsoptimism och självsäkra övertygelse om det västliga samhällssystemets naturliga och tilltagande överlägsenhet, dess självklara globala genomslagskraft i nya och alltmer förfinade former, är en sedan länge svunnen tid.


Västvärlden bör kanske på allvar börja skissa på vad som försummats, vad som behöver stagas upp och om det finns sådant från de senaste årtiondena som kanske bör stoppas i malpåse. Till exempel antagandet att mjuk makt alltid kan kompensera för brist på ren slagstyrka och att den senare tillhör ett passerat stadium.

Annons

Nu är det viktigt att försöka förstå ukrainska förhållanden, vad Ukraina är för ett land. Den nationalism som dominerar i Ukraina är inkluderande och uttrycker en stark kollektiv identitet som kan bidra till sammanhållning och motståndskraft.

Annons

Visst kan Ryssland nå snabb militär framgång, men den absoluta huvuddelen av befolkningen i Ukraina kommer inte att acceptera den ryska ockupationsmakten.

I etablerade medier runt om i världen smyger sig nu omedvetna tankefigurer in, som i värsta fall riskerar att legitimera det ryska kriget mot Ukraina och det dödande av ukrainare som den ryska staten genomför. 


Det är djupt olyckligt att man i svenska medier kan stöta på hänvisningar till ”etniska ryssar” som en homogen grupp med likartade politiska åsikter, och som antas stå i motsättning till ”etniska ukrainare”. Förmodligen bottnar det ofta i grumliga antaganden om hur stater i allmänhet är uppbyggda. Ukraina antas vara en klassisk nationalstat med tydligt avgränsade etniska majoriteter och minoriteter.

I verkligheten finns ingen etnisk konflikt mellan etniska ukrainare och etniska ryssar i Ukraina. Många människor är födda i blandäktenskap och är tvåspråkiga. Språken de talar och den kultur de känner att de hör hemma i sammanfaller inte alls med en strikt etnisk uppdelning.

Människor i Ukraina kan ha olika uppfattningar om ukrainsk språkpolitik, som har tagit olika former genom åren, men det finns ingen homogen etniskt rysk eller ryskspråkig befolkning som drömmer om militär hjälp från Ryssland mot den ukrainska regeringen. I detta fall, liksom i många angränsande aspekter, till exempel på hur man ser på det förflutna, gäller det att vara uppmärksam.

Annons

Annons

Det råder heller ingen konflikt mellan ”etniska ryssar” och den ukrainska statsmakten, något som ryska medier försöker mana fram för att legitimera anfallet på Ukraina. En sådan bild riskerar att legitimera fullt möjliga scenarier där Ryssland med hel eller delvis kontroll över Ukraina genomför massarresteringar av misshagliga ukrainare under fabricerade anklagelser om ”folkmord” mot ”den ryska befolkningen”.

På lite mer generell nivå kan det nu vara dags att reflektera över frågor som dominerat svensk politik de senaste åren. Det är till exempel svårt att inte göra en dyster iakttagelse när det gäller svensk flyktingpolitik med anledning av det ryska anfallet.

Under flyktingkrisen 2015 fram till vändningen på senhösten samma år förde Sverige stolt en politik som medvetet struntade i principen om första asylland. Sverige tog emot många asylsökande som passerat genom åtskilliga säkra asylländer. Det faktumet anförs nu av statsminister Magdalena Andersson (S) som argument för att Sverige idag inte har plats för flyktingar från kriget i Ukraina. Nu hänvisas istället just till principen om första asylland, som alltså ignorerades under stora delar av 2015. Det finns mycket att säga om bristen på framförhållning och principfasthet i en sådan politisk hållning, och priset för det betalas ytterst av människor i ett grannland som kanske just förlorat sitt hem och sina familjemedlemmar. 

SKRIBENTEN

Niklas Bernsand, Ukrainakännare och doktorand i Öst- och Centraleuropastudier vid Lunds universitet.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.

Annons

Annons

Till toppen av sidan