Annons

Annons

Annons

Annons

Kriget i Ukraina

Dagbok inifrån Kiev: Kriget finns i varje gathörn

Författaren Jevgenia Belorusets har skrivit dagbok sedan kriget kom till Kiev. Här är den första veckan.

Jevgenia Belorusets , född 1980, bor i Kiev och Berlin. Foto: Privat

Annons

Jevgenia Belorusets är författare, fotograf och konstnär. Dagboken publiceras löpande i bland annat tyska Der Spiegel och på sajten Isolarii.com. Det här är en nedkortad version. Översättning och bearbetning: Andreas Ekström.

Torsdagen den 24 februari

Dag ett

Början

Idag vaknade jag tidigt med åtta obesvarade samtal på min mobiltelefon. De var från mina föräldrar och några vänner. Först trodde jag att något hade hänt min familj. Sedan gick min fantasi åt ett annat håll och jag föreställde mig en olycka, en farlig situation i centrala Kiev, något man varnar sina vänner för. Jag kände en kall oro. Jag ringde min kusin, för hennes vackra röst har alltid en lugnande effekt på mig, modig och rationell. Hon sa bara: Kiev har beskjutits. Ett krig har brutit ut.

Annons

Annons

Många saker har en början. När jag tänker på början föreställer jag mig en linje mot en vit bakgrund. Ögat iakttar enkelheten i detta rörelsespår – ett spår som säkert börjar någonstans och slutar någonstans. Men jag har aldrig kunnat föreställa mig början på ett krig. Konstigt. Jag var i Donbas när kriget med Ryssland bröt ut 2014. Men jag hade gått in i kriget då, en dimmig, otydlig våldszon. Jag minns fortfarande den intensiva skuld jag kände över att vara gäst i en katastrof, en gäst som kunde åka iväg efter behag eftersom jag bodde någon annanstans.

Kriget var redan där, en inkräktare, något konstigt, främmande och vansinnigt, som inte kunde förklaras där och då. Jag frågade folket i Donbas hur allt detta tilläts börja. Jag fick alltid olika svar.

Jag tror att början av detta krig i Donbas blev en av de mest mytomspunna händelserna för Kievbor, just eftersom det förblev obegripligt hur något sådant kan uppstå. Vid den tiden, 2014, sa folk i Kiev:

”Folk från Donbas, de där ukrainska Putin-sympatisörerna, bjöd in kriget till vårt land.” Samma påstådda ”inbjudan” har nu en tid angetts som en förklaring till hur det absolut omöjliga – kriget med Ryssland – trots allt plötsligt blev möjligt.

Efter att jag hade avslutat telefonsamtalet med min kusin gick jag runt i lägenheten en stund. Mitt huvud var helt tomt, jag hade ingen aning om vad jag borde göra härnäst. Då ringde min telefon igen. Det ena samtalet följde det andra, vänner lanserade planer på att fly, några ringde för att se om vi fortfarande levde. Jag blev snabbt trött. Jag pratade mycket och upprepade ständigt ordet ”kriget”. Däremellan tittade jag ut genom fönstret och lyssnade för att se om explosionerna närmade sig. Utsikten såg ut som vanligt, men stadens ljud var märkligt dämpade – inga barn som skrek, inga röster.

Senare gick jag ut och upptäckte en helt ny miljö, en tomhet som jag aldrig hade sett här, inte ens under Majdan-protesternas farligaste dagar.

Annons

Det är ingen idé att räkna upp allt det som har förändrats för alltid.

Jag hörde att två barn dog av beskjutning i Chersons län, i södra delen av landet, och att totalt 57 personer dog i kriget i dag. Siffrorna förvandlades till något väldigt konkret, som om jag redan hade förlorat någon själv. Jag tänkte: detta är ett brott mot allt mänskligt, mot en gemenskap där vi lever och hoppas på en framtid.

Annons

Jag bor hos mina föräldrar i natt. Jag har besökt ett skyddsrum bredvid huset, så jag vet vart vi alla ska ta vägen när beskjutningen inleds senare.

Kriget har börjat. Det är efter midnatt. Jag kommer få svårt att somna, och det är ingen idé att räkna upp allt det som har förändrats för alltid.

Fredagen den 25 februari

Dag två

Flyglarm

Jag vaknar klockan sju på morgonen av sirenerna som varnar för flyganfall. Min mamma är övertygad om att Ryssland inte kommer att våga attackera den tusen år gamla Sofiakatedralen i staden. Hon menar att vårt hus, som ligger strax intill katedralen, står säkert. Det är därför hon bestämmer sig för att inte gå till skyddsrummet. Min pappa sover.

Jag tror att om ett Unesco-monument faktiskt skulle kunna stoppa den ryska armén från att öppna eld så skulle det här kriget inte ha börjat över huvud taget.

Lördagen den 26 februari

Dag tre

God kväll, trots allt

Min första natt på härbärget. Den ukrainska regeringens telegramkanaler varnar för att det kommer att bli en svår natt och att den ryska militären kommer att attackera staden. Men här i bunkern är det ganska tomt. Många stannar hemma, i hopp om att inget ska hända. Från och med lördag kväll råder det nästan 30 timmars utegångsförbud i staden.

Människor som har samlats i ett skyddsrum i Ukraina. Foto: AP Photo/Evgeniy Maloletka

Bild: TT

Vår lilla bunker ligger i centrala Kiev, inte långt från den restaurerade uråldriga porten till staden, Zoloti vorota. Den ligger en och en halv våning under markytan, för att vara exakt, och består av ett nätverk av korridorer. De är rena, bekväma och varma. Jag gillar det här stället eftersom det ger skydd åt mer än hundra personer. Det finns dricksvatten, alla tar med sig något, det finns tillräckligt med mat. Hit får alla komma som inte står ut med sirenerna och dånet från artilleriet och raketbeskjutningen.

Annons

Vid den mörka entrén till vår källare ser jag silhuetterna av boende som susar förbi varandra. Jag kan höra deras gnabbande.

Två äldre skuggor passerar två yngre:

”God kväll!” ”Men kvällen är inte god!”, protesterar de yngre. ”Vi säger god kväll i alla fall”, säger de äldre bestämt, ”för vi önskar er detta. Och vi kommer att fortsätta att önska det, för er och de andra!” Skuggorna försvinner ner i källarens djup.

Annons

Jag håller mig främst i nuet, eftersom dagarna erbjuder så lite struktur. Vid något tillfälle besöker jag mina föräldrar. De är inte redo att lämna Kiev. De vill stanna här till ”vår seger”, som de säger.

När jag skriver inser jag att jag under dagen sett många leende människor.

Min far är översättare, han översätter tysk poesi till ryska. Jag förälskade mig i poeten Paul Celan tack vare honom. Sedan Majdan-revolutionen har pappa i flera år publicerat sina översättningar nästan uteslutande i Ukraina. Han deltog i protester vid den tiden, jag minns att jag ringde honom från Berlin och fick reda på att han stod med demonstranterna vid parlamentsbyggnaden. Sedan hörde jag en explosion; som tur var blev han inte skadad. Nu är han i Kiev. Han känner sig ganska svag efter en lång förkylning och kan inte gå till skyddsrummet. Han kanske inte vill heller. Varje dag ser jag hur han fortsätter att arbeta. Trots raketattackerna, trots faran, eller kanske på grund av den.

När jag skriver inser jag att jag under dagen sett många leende människor. Till exempel en kvinna som satt i parken på en bänk bredvid två stora shoppingkassar. Hon talade till mig med en absurt glad röst och sa att hon väntade på att hennes brorson skulle hjälpa henne att bära väskorna hem. ”Jag är så glad att du står bredvid mig nu och pratar med mig. När vi är två är jag mindre rädd för artilleriet.”

Hon hade tidigare arbetat som museiguide vid Sofiakatedralen, sa hon, nu var hon pensionär. Hon var övertygad om att Ukraina kommer att besegra de ryska inkräktarna. ”När jag tänker på freskerna i Sankt Sofia tror jag att Ukraina kommer att skyddas av hela världen.” Hon log, med tårar i ögonen.

Annons

Jag kunde inte säga säkert om hon mest grät eller skrattade, men jag kände hennes mod.

Är detta bara krigets tredje dag? Mariupol: 58 civila skadade. Kiev: 35 personer, inklusive två barn. Detta är långt ifrån en komplett lista. Det känns konstigt att hamna i denna breda, obeväpnade kategori: ”civila”. För krig skapas en kategori människor som lever utanför själva spelet. De får utstå beskjutningen, de är skadade, men de verkar inte kunna ge igen.

Men det finns något gömt i de leenden som jag såg flera gånger i dag. Ett hemligt vapen. Jag måste nu äntligen försöka sova, och komma hem till min lägenhet till i morgon bitti. Att få äta frukost i mitt eget kök – det skulle vara enormt!

Annons

Jag har tejpat igen mina fönster, så att de inte splittras lika lätt.

Söndagen den 27 februari

Dag fyra

En utsläckt stad

De många starkt upplysta fönstren i Kiev brukar värma under stadens kalla februaridagar. Men nu har staden slocknat. Människor är rädda för ryska missiler och artillerield. Jag har tejpat igen mina fönster, så att de inte splittras lika lätt. Jag går ut på balkongen för att kolla om min lägenhet är tillräckligt mörk från utsidan. Jag har bara en lampa i varje rum nu och försöker upptäcka en ny form av mys.

Flyglarmet har en lång jämrande signal, det påminner om de lekfulla ljud som elefanter använder för att kommunicera. I Kiev är sirenernas klagande också en form av kommunikation, men budskapet är alltid detsamma: göm dig, göm dig väl!

När gryningen kom bestämde jag mig av någon anledning för att städa. Jag tänkte: just nu måste man hålla sig till planerna, till de vanliga rutinerna. Från utsidan är min lägenhet nästan svart, med sina tomma, mörka fönster som möter alla andra lägenheter i staden, som också är tomma och mörka.

Mörkret är skrämmande, men jag känner samtidigt att staden har bestämt sig för att försvara sig. Genom officiella kanaler läste jag om så kallade ”avledningsgrupper”, ryska enheter som tar sig in i Kiev som en förtrupp. Som terrorister. Deras mål är att destabilisera staden, utföra attacker mot politiker och i slutändan ta Kiev. En sådan grupp verkar ha skjutit mot bilen med en familj som hade bestämt sig för att fly staden med sina barn i morse. Flera dog.

Annons

Mina tankar blir lika mörka som fönstren i min lägenhet. När jag städade tänkte jag att när jag skriver den här dagboken borde jag skämta om hur man sköter hushållet under krig. Mitt tips skulle vara: ”Renlighet är ett måste i ett mörkt rum med tejpade fönster. Lägenheten kanske inte blir mycket renare, men det är viktigare att följa procedurer och genomföra planer.”

Krigets fjärde dag är över. Halva staden kämpar mot normaliseringen av våldet. Krig prövar också vår medkänsla för dem som skickas hit för att mörda. Sedan kriget började har 16 barn dödats över hela landet. I min stad har nio ”civila” (jag hatar det ordet mer och mer) hittills dött och 47 har skadats, tre av dem barn.

Annons

Förstörelsen av den lilla staden Sjtjastia, ”Lyckan”, i nordöstra Ukraina började med att en kraftstation besköts. Den förstördes, ljuset slocknade, vattnet försvann, uppvärmningen också. I nöd gick människor, särskilt äldre invånare, ut för att hämta vatten eller mat. Sedan attackerade soldaterna, med artilleri och raketer. En buss med flyende människor besköts. Inga journalister arbetar i det här området för tillfället, ingen räknar skadade, döda. Vem kommer att beskriva vad Putin har gjort mot Donbas sedan krigets början?

Genom att ockupera dessa territorier och föra informationskrig har Putin lyckats isolera regionen från världen. Människorättsorganisationer har inte kunnat verka fritt där sedan 2014, och nu visar den ryska armén återigen hur lågt den värdesätter sina egna medborgares liv.

På nyheterna får jag veta att det historiska museet förstörts i Ivankiv i Kievs län. I den fanns verk av Marija Pryjmatjenko, en av de mest kända konstnärerna från 1900-talet i Ukraina. En gemensam utställning av mina fotografier och hennes målningar hade planerats till hösten, vilket är en stor ära för mig. Jag är säker på att på något sätt, någonstans, kommer denna utställning att äga rum.

Annons

Måndagen den 28 februari

Dag fem

Den nya sårbarheten

Det är en solig vårdag, som liksom de tre senaste slutar i mörker. Jag sitter i lägenheten. Vissa lampor brinner, men svagt. Jag läste att Mariupol modigt gör motstånd mot ryska trupper, men också till stor del är mörklagt. Ryssland attackerar infrastruktur, och utsätter sedan människor i staden för artillerield. Striderna kring Kiev fortsätter.

Men mina tankar går till Charkiv. Jag ser bilderna på flerfamiljshus som förstörts av raketer och granatkastare. Jag bor i Kiev i en liknande byggnad – en utsatt fristad, min egen lägenhet, där jag alltid mår så bra. Till och med nu!

En kvinna och hennes son på tågstationen i Kiev.

Bild: Emilio Morenatti/AP, TT

Detta krig visar en ny nivå av sårbarhet för världen. Nästan alla apotek är stängda. Tillgången på el, vatten och värme hotas ständigt. Såren blir större. Men det viskas hela tiden i mitt öra, även om det ibland är nästan tyst: de fortsätter att slåss, vi fortsätter att slåss – då läker såren snabbare.

Annons

De offentliga rummen, torgen, gatorna i staden är tomma. Horisonten är närmare nu, Kievs kullar, asfalten, byggnadernas innergårdar, allt verkar vara inbjudet och inblandat i kriget.

Vid middagstid bestämde jag mig för att gå en promenad: på krigets femte dag, när utegångsförbudet upphävdes, följde jag med en tysk vän till järnvägsstationen. Vi skulle ta tunnelbanan först. Höga på tanken att tunnelbanan i Kiev fungerade igen gick vi till stationen Zoloti vorota, men sedan, vid ingången, fick vi veta att denna station bara används som skyddsrum nu.

(När jag skriver detta slår sirener sönder tystnaden. Klockan är 02.30 på natten och jag bestämmer mig för att stanna där jag är och avsluta det här dagboksinlägget.)

Så vi fick gå till tågstationen. En promenad på tjugofem minuter, som för mig var en promenad in i en annan verklighet. Sedan krigets början har jag inte besökt Sjevtjenko Boulevard, en bred gata som leder ner till stationen. Vi gick längs gatan och varje hus, varje korsning bar något nytt, ett nytt språk, en ny berättelse om vår gemensamma verklighet. Vi tog snabbt farväl och jag promenerade tillbaka ensam.

Annons

Jag ville korsa gatan, så jag kunde titta in på den gamla botaniska trädgården. Plötsligt såg jag en hög med metall på sidan av vägen – en sönderskjuten, vanställd bil – sedan en till i närheten, plus en trasig reklamskylt – krossat glas, metall och plast på marken. Den botaniska trädgården glömde jag snabbt. Det som återstod var den outhärdliga insikten att detta krig, detta ofattbara, ologiska, kriminella krig, trots allt fortfarande pågick.

Soldaterna såg nedslagna ut, de svarade: ”Vi kom för att skydda er!”

Ungefär samtidigt samlades fredliga invånare i staden Berdjansk i södra landet framför sitt stadshus, som ockuperades av Putins armé och bevakades av beväpnade soldater. Kvinnorna skrek åt soldaterna på ryska: ”Hur kan ni se era mödrar i ansiktet? Ni förde krig och slakt till vårt land! Skäms på er!”

Gamla människor fanns också i mängden, de var inte rädda. Soldaterna såg nedslagna ut, de svarade: ”Vi kom för att skydda er!”

Kvinnorna gjorde motstånd, de fortsatte att protestera. ”Vi var aldrig i fara här. Det fanns inget hot mot oss här innan du kom.” Sedan haglade förolämpningar, sådana finns i stor rikedom i de ukrainska och ryska språken.

Annons

Denna förmåga hos invånarna i Berdjansk att kämpa vidare och fortsätta, att närma sig soldaterna obeväpnade och ropa sanningen i deras ansikten, även när staden nästan har fallit i Putins händer, lovar mycket.

Ett par tar farväl på tågstationen i Kiev, innan hon kliver på ett tåg som ska ta henne till säkerhet i Polen.

Bild: TT

Tisdagen den 1 mars

Dag sex

Inte en minut till!

Ryssland har meddelat att man kommer att bomba området kring Sofiakatedralen. Inte själva katedralen, utan säkerhetstjänstens byggnad, som ligger intill. Gör de det kommer domkyrkan säkerligen också att påverkas.

Jag hade bestämt mig för att tillbringa natten hos mina föräldrar. Under tiden gick våra oroliga grannar till skyddsrummen. Alla har sedan länge valt ett skyddsrum åt sig själva; de försöker göra allt de kan för att trivas där.

Annons

Jag är på ett absurt gott humör. Men detta goda humör är till liten nytta, överlagrat som det är av djup ångest och sorg. Vår lägenhet är mörk. Jag får veta att den västra stranden av floden Dnepr i Kiev är under beskjutning, inklusive Zjuljanyflygplatsen, som ligger på den östra stranden ganska nära centrum. Antalet skadade är okänt.

Men alla mina tankar går till Charkiv. Jag ser filmer på brinnande gator på Twitter och Telegram-appen, och jag vet från bekanta där att folk har bott i flera dygn i skyddsrum. Den välkände ekonomiprofessorn Oleh Amosov dog av skador efter en attack. Detta var andra dagen som staden bombades. Mina nästa tankar gäller två städer i distrikten Luhansk och Donetsk: Severodonetsk och Volnovacha.

Jag var ofta på väg runt Severodonetsk. Till och med mellan 2014 och 2016, under krigstid, såg den staden glad ut. Kaféer och restauranger var öppna nästan hela nätterna, och den blandade publiken där roade mig alltid: västerländska och ibland lite snobbiga representanter för den internationella pressen beblandade sig med glammiga unga kvinnor från Donetsk, som hade bestämt sig för att stanna till på flyktvägen mot centrala Ukraina.

Nu förstörs Severodonetsk och Volnovacha. Det finns ingen elektricitet, inget vatten. Ryska granater faller från himlen. Alla som försöker förse sig och sin familj med mat eller vatten dör på gatorna.

Annons

Jag skulle vilja skrika. Rädda dessa människor! Journalister som har upplevt krigstid i Donbas och bott i det mestadels fridfulla Severodonetsk – bli rasande! Vi behöver humanitära korridorer och zoner där män, kvinnor och barn kan sätta sig i säkerhet. Sätt ännu mer press på Ryssland. Putin har dömt dessa städer till döden, Ryssland förstör Donbas. Nej, det låter fel. ”Donbas” är bara ett ord, och detta ord säger lite. Ni måste rädda invånarna i dessa städer. Ni måste rädda allt, hela landet.

Annons

Jag försöker förgäves förstå mitt goda humör.

Det är den sjätte dagen av kriget, som redan känns som om det har varat i femtio år. I dag drack jag en cappuccino för första gången sedan invasionen.

Jag gick en promenad för att andas lite frisk luft denna första vårdag och kanske handla lite. Eftersom jag visste att många snabbköpshyllor redan var tomma, bestämde jag mig för att besöka ett större varuhus som nyligen hade öppnat inte långt från oss. Vad mysigt det var att vara där! Saluhallsdelen ligger djupt under jorden. Alla kände sig trygga och gick förbi hyllorna med en långsamhet som inte har setts i Kiev på sex dagar.

En äldre dam stod bredvid kaffemaskinen. Hennes shoppingväska var liten och halvtom. Sedan såg jag plötsligt en ung, moderiktigt klädd kvinna gå fram till damen och trycka en sedel i hennes hand. Damen blev förvånad och sa: ”Men jag bad inte om någonting, jag har allt!” En ung man kom fram till henne; han gav också. Den äldre damen protesterade först, men verkade sedan glad och tacksam.

På vägen tillbaka tog jag en bild på en gammal man som satt ensam på en bänk i en park. Han ville prata med mig. Hans fru var sjuk, sa han till mig, och han tog hand om henne. Han ville ta hand om henne till imorgon – då kommer han att gå med i Kievs lokala försvarsgrupp. Han och hans fru är sextiosex år gamla.

I sin ungdom tjänstgjorde han i militären. Han sa att han inte längre bara ville titta på när vår stad lider under denna ständiga beskjutning. Jag började tacka honom – jag kunde inte sluta. Jag använde alla möjliga ord och tackfraser, men jag ville lägga mer till dessa uttryck, som om det skulle hindra honom från att riskera sitt liv.

Annons

Jag förväntar mig en lösning. Aggressionen måste upphöra. Inte en minut till av krig!

Flyglarmen tjuter igen. Min pappa sitter i rummet bredvid och lär sig engelska. En god vän ringer och säger att den kanske sista evakueringsbussen går från en synagoga i Kiev i morgon. Jag kanske kan försöka övertyga mina föräldrar att lämna staden trots allt. Förgäves. Vi behövs här mer, säger de, det är inte dags att lämna Kiev. Jag håller med och försöker sova några timmar till. Vi stannar så får vi se vad som händer.

Annons

Onsdagen den 2 mars

Dag sju

Tid för mod

Staden sjunker ner i vårdimma, men det är fortfarande kallt. Sedan igår kan man här, i centrala Kiev, hitta en historia om kriget i varje gathörn. Nästan varje korsning bevakas dag och natt av beväpnade medlemmar av det regionala försvaret. Jag ser lättad ögonen på försvarets män och kvinnor. I ett av ansiktena igår kände jag med häpnad igen en barista som var populär i vårt kvarter eftersom han målade särskilt vackra svanar på kaffets mjölkskum.

Utanför hör jag ännu en explosion. Vid sådana tillfällen kommer rädslan över mig, och jag tänker på hur jag kan rädda mig själv och de människor jag älskar. Det är alltid en kedja av relationer som jag tänker på, det är inte bara min pappa och mamma, utan även min moster som ligger hemma sjuk och svag. Och inte bara min moster, utan även hela hennes familj, och då ser jag ännu fler kopplingar som är svåra att bryta.

Svaret är att hålla alla säkra, inte bara enstaka individer. Nu är det dags att agera modigt och hitta starka, effektiva medel mot angriparen. I min fantasi finns redan hundra varianter för hur allt detta kan stoppas, hur kriget kommer att sluta, i detta specifika ögonblick. Sedan föreställer jag mig att vi dansar på gatorna.

En man korsar en övergiven gata under ett flyglarm i Kiev. Foto: AP Photo/Vadim Ghirda

Bild: TT

Bilderna av de tomma tysta gatorna har jag fortfarande för mitt inre öga. Jag har upplevt och sett mycket idag, jag har till och med besökt en utställning.

Konstnären Nikita Kadan, en vän till mig, har flyttat till ett litet privat galleri som ligger i en källare. Egentligen är det inte ett galleri längre, utan ett utrymme som fungerar som skydd och lägenhet för konstnärer och deras vänner. I går ringde Nikita mig och bjöd in mig till en gruppvisning från galleriets samlingar. Utställningen heter ”Fear”.

Annons

Annons

När jag skulle dit i eftermiddags ringde min pappa mig och bad mig ta med honom. Och sedan gick vi alla tre! Min pappa, min mamma och jag.

Vår väg var lång, staden verkade konstig. Vi måste ha gått mer än en halvtimme – det var min längsta promenad sedan krigets början. Vägen tillbaka var kortare, kort som ett hopp.

Jag gillade utställningen mycket. Jag tänker fortfarande på bilderna och denna osannolika möjlighet att titta på dem mitt under kriget och ta med dem i mitt minne.

Vad kan konsten göra? Vad kan en enda röst göra? Vad kan motståndets mod göra och vad är poängen med motstånd? Jag får hela tiden mejl och meddelanden som uppmanar mig att vara pacifist. Ukrainare har aldrig provocerat fram ett krig, aldrig stött ett krig. Pacifismen är bland de viktigaste värdena i mitt land. Jag växte upp med ett talesätt: Det viktigaste är att det inte blir krig. Minnena från andra världskriget, som delvis ägde rum på ukrainsk mark, är fortfarande mycket levande.

Det finns dock värden som måste försvaras som är mycket större än Ukraina. Det finns situationer där motstånd ger frälsning. Och det handlar inte om självhjälp, det handlar om räddning från ett mycket hemskare krig. Jag hoppas att fler människor förstår detta, vaknar upp och sätter stopp för detta våld.

Annons

Annons

Till toppen av sidan