Marie Cronqvist är docent i historia och lektor i journalistik och mediehistoria vid Lunds universitet. Hon är aktuell med boken ”Cold War Civil Defence in Western Europe” .

Medan människor flyr för sina liv och ukrainska städer skoningslöst jämnas med marken har en isande vind från det kalla krigets dagar svept in i de post-pandemiska svenska hemmen. De slutsålda jodtabletterna är kanske det mest talande exemplet på den oro som nu finns. Tabletterna kapslar in ett komplext fenomen, en 1900-talsberättelse om oro och modernitet i koncentrat. Kärnvapenkriget, en föreställd framtid som haft suddiga konturer i decennier träder återigen fram ur historiens skuggor och fäster sig i vår vardag.

Frågorna är många och informationsbehovet stort. ”Hur rädda ska vi vara?” är rubriken för en av många trådar på online-forumet Familjeliv och i appen Tik Tok blandas uppladdade videos från Ukraina med videor från svenska barn och ungdomar som delar med sig av sina tankar och rädslor. I radions program ”Kropp och själ” ger psykologer råd om hur känslor inför kriget kan hanteras. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) uppgav att aktiviteten på deras interaktiva skyddsrumssajt på bara några dagar ökade med flera tusen procent. MSB fann det också lämpligt att i ett särskilt pressmeddelande understryka att larmsignalen Viktigt Meddelande till Allmänheten (VMA), ofta kallad ”Hesa Fredrik”, den 7 mars skulle testas och att det alltså denna gång, precis som vanligt, var fråga om just ett test. Det utfärdades ett VMA om ett VMA helt enkelt.

Rusningen efter jodtabletterna har vissa likheter med rusningen efter toalettpapper i pandemins inledande skede, men den är långt mindre diffus. Nu skyddar ju visserligen ett intag av jod minimalt vid just kärnvapenexplosioner, meddelade experter på Strålsäkerhetsmyndigheten. Det är en effektiv skyddsåtgärd i första hand i samband med kärnkraftsolyckor inom en viss radie från ett kraftverk. Men hos dem som kunde lägga vantarna på de sista jodtabletterna inträdde sannolikt likväl en viss lättnad. De har nämligen en annan funktion. De vittnar om aktiv förberedelse.

Att följa en handlingsplan är bättre än att låta sig paralyseras av rädsla. Denna idé är ett bärande fundament i allt beredskapstänkande och har långa, historiska rötter. Att fylla en hink med sand som värn mot fienden är mer konstruktivt än att inte göra något alls. Handlingsplaner motarbetar förlamning, ju mer detaljerade desto större effekt. Fokus på det konkreta avleder en annars hotande panik. En plan kan i bästa fall också samordnas med andras och kopplas upp mot större system.

I det starka svenska totalförsvar som byggdes upp mot bakgrund av lärdomarna efter andra världskriget var den enskilda medborgarens föreskrivna handlingsplan mycket tydligt relaterad till den stora, nationella försvarsplanen. I Civilförsvarsstyrelsens broschyr ”Om kriget kommer: Vägledning för Sveriges medborgare” – som delades ut till samtliga svenska hushåll 1952 och 1961 utifrån en krigstida förlaga från 1943 – skrevs en trygghetsallians mellan den enskilda medborgaren och staten fram som helt central. Denna allians, av somliga forskare kallad statsindividualism, skilde ut Sverige från civilförsvarstänkandet i många andra samtida västeuropeiska länder, där familjen eller civilsamhällets institutioner istället ansågs vara avgörande för beredskapen. Den svenska broschyren inleddes med konungens och statsministerns signaturer och den tilltalade sedan medborgaren direkt och uppfordrande: ”Vad gör Du om kriget kommer?” ”Faran från luften – hur möter Du den?”

Något som särskilde 1950- och 1960-talens svenska civila försvar från många andra länder i Europa var också att det handlade lika mycket om ett socialt som ett politiskt skydd. Kallt krig och varm välfärd rymdes i samma trygghetsberättelse om det moderna Sverige, något som inte minst kom till uttryck i flera stora civilförsvarsövningar som ägde rum åren kring 1960. I samband med världens dittills mest omfattande utrymningsövning i fredstid, den så kallade ”Operation Stockholm” en söndag i april 1961, evakuerades 30 000 innerstadsbor till särskilda uppsamlingsplatser utanför huvudstaden. De civila medborgarna var aktörer i ett jättelikt krigsspel och enligt tidningar, radio och tv spelade de sina roller väl. Övningen beskrevs som ett arrangemang präglat av ordning, lugn, gemenskap, solidaritet och välvilja, ett tillfälle där ”Organisations-Sveriges” allra bästa sidor tonade fram, där alla kände tillhörighet och visste sin plats och funktion.

Mot folkhemmet, med dess dygder som ordning, trygghet och kontroll, stod hotet om det okontrollerade, fasaväckande och oöverblickbara atomkriget. Det betraktades som avgörande för samhällets fortlevnad att var och en noga följde regler och instruktioner samt visste sin plats och funktion i en stor och tämligen abstrakt planläggning. Såväl ljus trygghet som nattsvarta hot fick på detta sätt plats i det kalla krigets svenska föreställningsvärld.

I likhet med andra västländer lade kalla krigets svenska civilförsvarskultur tonvikten på konkreta råd om behovet av struktur, överblickbarhet och ordning i vardagen. Ordningen beredde plats för tryggheten. I specifika förhållningsregler och packlistor neutraliserades det psykologiskt outhärdliga. Kärnvapenkriget togs ned på en vardaglig nivå som gick att kontrollera eftersom den handlade om åtgärder som kunde vidtas i det enskilda hushållet. I USA hade detta fenomen ett namn: ”civil defence housekeeping”. Rengöring och städning var väsentligt. Saker på fel plats var smuts och smuts kränkte ordningen. Ett alltför plottrigt hem med mycket lösöre kunde vara ödesdigert vid en tänkbar atombombsattack. Kökets pannor och grytor skulle omsorgsfullt diskas från osynligt radioaktivt stoff. Hemmafrun var den som ansvarade för all denna husliga säkerhet. Hennes ständiga fejande utgjorde garanten för att det osynliga radioaktiva dammet aldrig fick lägga sig över tillvaron.

Från en nutida horisont kan dessa exempel från 1950- och 1960-talens svenska civilförsvarskultur på ett vis te sig främmande, ja, rent av banala. Det rör sig om ekon från en svunnen folkhemstid, ett annat Sverige. Men budskapen om metodiskt lugn och strävan efter ordning och kontroll bygger en bro mellan 1900-talets samhälle och vår egen tid. För den som i dagens sociala medier följer krigsförloppet i realtid finns det risk att oron stegras. Samtidigt följer myndigheternas samtida beredskapskommunikation en mycket väl beprövad modell från den tid då ett helt annat hot om kärnvapenkrig låg över oss.

Kunskaper som legat i träda i decennier togs i bruk då MSB i mitten av 2010-talet inledde arbetet med att ta fram en ny beredskapsbroschyr. Och det var långt ifrån bara titeln på den produkt som damp ned i brevlådorna i maj 2018, ”Om krisen eller kriget kommer”, som byggde en bro mellan kalla kriget och vår samtid. Det var budskapen om metodiskt lugn och ordning. Och vokabulären – vaksamhet, motståndskraft, psykologiskt försvar, försvarsvilja – sprang ur 1900-talets första hälft.

Historien om den svenska beredskapen under kalla kriget träder med detta fram ur det förflutnas skuggor. Behovet av kontroll över vardagen genom konkreta handlingsplaner är beständigt. Förtroendefulla, sakliga röster om specifika åtgärder.

Kanske är det något djupt mänskligt – och långt ifrån något irrationellt – att fokusera på inköpen av jodtabletter i en tid då förvirringen är stor och många söker bringa reda i det som sker. Att jod, plastdunkar och gulaschsoppa för tillfället är slut i affärerna behöver inte vara tecken på den annalkande hamstringspaniken utan på ett konstruktivt motarbetande av densamma – allt i enlighet med en större beredskapsplan.

Som så många gånger förr kan vi finna den skarpaste analysen hos Tage Danielsson. I boken ”Postilla”(1965), som innehåller ett antal profana söndagspredikningar, inkluderar han ”Civilförsvarssöndagen”. Med direkta anspelningar på ”Operation Stockholm” några år tidigare kommenterades de svenskar som befolkade det välordnade Sverige med de gäckande och syrliga, men samtidigt varmt kärleksfulla orden: ”Stolta, rakryggade, i förvissningen att vi ändå gjorde vad vi kunde, skola vi sedan fara hädan i abonnerade bussar, enligt uppgjort schema.”