Annons

Annons

Annons

Annons

opinion

Aktuella frågor
”Rättslig reglering är alltid beroende av acceptans hos dem som berörs.”

Coronakommissionen menar att regeringen skulle ha ingripit med kraftfulla åtgärder i pandemins början för att begränsa smittspridningen. Professor Håkan Hydén håller inte med.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Bära munskydd och hålla 1,5 meters avstånd. Några rekommendationer under coronapandemin.

Bild: Johan Nilsson/TT

Annons

Reglering kräver kunskap om det som ska regleras. Detta är också utgångspunkten för smittskyddslagen som föreskriver att beslut om smittskyddsåtgärder ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Åtgärder kräver således vetenskaplig evidens. Vad gäller corona saknas i mångt och mycket denna förutsättning. Coronaviruset uppvisar hittills mer eller mindre okända symptom och sjukdomsförlopp, vilket motverkar kunskap om vilka åtgärder som ska vidtas. Samma sak gäller i smittohänseende. Kunskap om smittorisk och spridning av det nya viruset är osäker.

Här uppstår ett dilemma som coronakommissionen behandlar i den slutrapport som nyligen presenterades. Regeringen och myndigheterna förväntas göra något åt coronasmittan, samtidigt som det är osäkert vad man ska göra. I denna situation för coronakommissionen in vad den kallar för försiktighetsprincipen, ett begrepp som hämtas från Katastrofkommissionen. Om det inte finns vetenskapligt stöd för en åtgärd ska man ändå ingripa och då låta försiktighetsprincipen vara vägledande, menar coronakommissionen. Försiktighetsprincipen blir den salomoniska lösningen på i stort sett alla problem där kunskap saknas. Den åberopas av kommissionen i slutbetänkandet inte mindre än 23 gånger.

Annons

Annons

Vad denna princip innebär är dock ofta utelämnat eller i vart fall oklart.

Rent språkligt och spontant associerar jag försiktighetsprincipen till tanken att man ska göra så lite som möjligt, att man ska vara försiktig med de åtgärder som vidtas. Men så ser inte kommissionen på saken. Den menar till exempel att regeringen skulle ingripit med kraftfulla åtgärder i pandemins början för att begränsa smittspridningen. Kommissionen ser försiktighetsprincipen som en skyldighet att handla även när kunskapen om ett hot eller en risk är osäker. Den kan därför också beskrivas som en handlingsprincip. Kommissionen anser vidare att i brist på kunskap är det bättre att göra för mycket än för litet.

Mot detta synsätt står dock en annan princip, proportionalitetsprincipen. Denna har också stöd i smittskyddslagen där det föreskrivs att åtgärder i smittskyddshänseende inte får vara mer långtgående än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för människors hälsa. Redan den omständigheten att åtgärder mot coronasmittan tränger in i högst privata sfärer, som under normala förhållanden är att betrakta som integritetskränkningar, manar till försiktighet enligt proportionalitetsprincipen, fast inte på det sätt som kommissionen för fram.

Om ingripanden i denna typ av frågor skulle krävas, kan det ske genom lag men får då enligt proportionalitetsprincipen aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett dem.

Annons

Coronakommissionen är medveten om detta när den framhåller att det kan komma att behövas avvägningar till andra viktiga samhällsintressen. Men det finns en aspekt som inte behandlas av kommissionen och det är behovet av att sätta smittskyddsåtgärdernas konsekvenser i relation till människors acceptans. Problemet tangeras i samband med en diskussion om psykisk ohälsa, men då handlar det om individuella reaktioner.

Annons

Men det finns också reaktioner på samhällelig nivå. En tillämpning av försiktighetsprincipen på det sätt som coronakommissionen förespråkar skulle riskera att leda antingen till handlingsförlamning eller till överdrivet drastiska åtgärder, som vi sett exempel på i vår omvärld.

Coronasituationen kräver en känslig balansgång från regeringens och myndigheternas sida. Går man för långt i en regleringsiver riskeras motreaktioner i form av civil olydnad och våldsamma demonstrationer, såsom fallet varit i de länder som tillämpat lockdown och andra ingripande åtgärder. Normalt sett föregås lagstiftning av remissinstansers yttranden och riksdagsdebatt, varigenom acceptansen i samhället kan kännas av, något som coronapandemin inte gav utrymme för.

När det saknas vetenskaplig evidens landar den svenska modellen i allmänna råd och rekommendationer vilka vilar på sociala normer och sunt förnuft. Detta tycks ha varit en framgångsrik strategi. Rättslig reglering är alltid beroende av acceptans hos dem som berörs. Legalitet förutsätter legitimitet, något som gör sig gällande i all reglering, men som är särskilt påtaglig när det gäller kampen mot corona.

SKRIBENTEN

Håkan Hydén, senior professor i rättssociologi vid Lunds universitet.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.

Annons

Annons

Till toppen av sidan