Andreas Ekström är kulturjournalist på HD och Sydsvenskan.

Världens hackare har förklarat krig mot Ryssland. Målet är att orsaka så mycket digital skada som möjligt: störa infrastruktur, förvilla, håna och i bästa fall kanske också informera det ryska folket om vad som faktiskt pågår i Ukraina.

Personer som gör dataintrång för vad de anser vara en god sak samlas ibland under aliaset ”Anonymous”. Ingen vet riktigt säkert vilka de är, eller hur många, eller i vilken grad de samarbetar. Det hör till saken: ska man sabotera, eller ägna sig åt civil olydnad, så gör man ju klokt i att ligga lite lågt med sin egen identitet.

Så hur går det?

Bra och dåligt på samma gång.

Anonymous har alltid varit bra på att göra dataintrång – men de är ännu bättre på att göra meme-humor. Några hackare såg till att displayer på en del bensinmackar förolämpade Putin. Roligt, men vinner det ett krig?

På torsdagen kom en potentiellt spännande nyhet från online-fronten: Den ryska myndighet som sysslar med medieövervakning hade fått inbrott på servrarna, varpå anonyma hackare kunde tillgängliggöra 360 000 datafiler för allmänheten. Detta berättade man om med stor stolthet.

Men hur många medborgare känner sig redo och rustade att läsa, förstå och analysera innehållet i 360 000 datafiler?

Världens hackare gör redan en stor insats i det digitala kriget. Världen behöver dem. Men de måste också tänka ett steg längre: att vräka ut information utan sortering, sammanhang och förklaring är inte stort bättre än att släppa ut pappersbuntar i vinden från översta våningen på en skyskrapa.

Edward Snowden, som avslöjade den amerikanska militärens övervakning av sina egna medborgare, hade tänkt igenom precis detta. Han samarbetade med stora och resursstarka medier, som hade kapacitet att sortera och förklara. Hans avslöjanden fick därför genomslag och effekt.