Annons

Annons

Annons

Annons

kulturKriget i Ukraina

Wilhelm Agrell
Ingen politisk fråga har varit så tabubelagd som Nato

Varför har det varit så svårt att tala klarspråk om Sveriges förhållande till Nato? Officiellt alliansfria har vi både kunnat äta kakan och ha den kvar.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Nato-övning med ubåtar utanför norska Bergen. Foto: Marit Hommedal/TT

Annons

Wilhelm Agrell är professor i underrättelseanalys.

Varför är det så svårt för svenska regeringar att förhålla sig till Nato, tala klarspråk eller åtminstone föra en vettig diskussion i sak? Svaret är att ingen politisk fråga i Sveriges moderna historia varit lika tabubelagd och genomsyrad av Orwellskt ”dubbelspråk”.

Allt började kort före andra världskriget. Sverige hade länge förlitat sig på Nationernas förbund som garant för de små staternas säkerhet. Om någon av dem angreps skulle alla andra förbundsmedlemmar vara förpliktade att komma till undsättning. Men när det verkligen gällde och Italien överföll Abessinien var ingen beredd att riskera ett storkrig för att rädda någon annan, hur uppenbart och oprovocerat angreppet än var.

Annons

Nationernas förbund visade sig vara ett luftslott och Europas småstater fick klara sig bäst de kunde när andra världskriget kom. Sverige sökte skydd bakom en neutralitetsförklaring. Vi blundade, undvek att ta ställning, censurerade nyhetsförmedlingen genom att förbjuda rapportering om nazistiska övergrepp och hoppades på att bli lämnade ifred. Samlingsregeringen spelade ut de krigförande mot varandra, töjde neutraliteten först åt ena hållet och sedan åt det andra. Men framförallt hade Sverige tur. Under de första åren hade Nazityskland ingen anledning att ockupera landet och när saken började bli aktuell gjorde de tyska motgångarna att det inte fanns några militära resurser över.

Annons

Segerdagen i maj 1945 dränktes Kungsgatan i konfetti. Svenskarna firade andras seger, som hade dubbel sötma eftersom den inte kostat landet något, snarast tvärtom eftersom Sveriges krigshandel med Tyskland gått med strålande vinst.

1948 erbjöds Sverige att gå med i det nybildade Nato, eller Atlantpakten som alliansen kallades i Sverige. Men efter att landet gått ut oskatt som neutral segrare ur historiens dittills värsta storkrig fanns det inget opinionsstöd för att gå in i en allians. Neutraliteten upplevdes som ett framgångsrecept, dessutom var det i linje med det svenska kynnet att sitta still i båten, avvakta och inte störta iväg för någon annans räkning.

Alla var dock inte inne på neutralitetslinjen, allra minst chefredaktören Herbert Tingsten på Dagens Nyheter som kom att föra ett publicistiskt enmanskrig mot svensk neutralitet i allmänhet och utrikesministern Östen Undén i synnerhet. Tingsten stämplades snabbt som ”atlantpaktare”, ett på 1950-talet synnerligen belastande invektiv.

Sverige var nu raskt på väg in i en säkerhetspolitisk konformism som i mycket liknade krigsårens uppslutning kring samlingsregeringens försiktiga eftergiftspolitik. Precis som då stämplades kritik och ifrågasättanden som något oansvarigt, eftersom det ansågs kunna rubba omvärldens tilltro till den svenska säkerhetspolitiska linjen om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, som från 1950-talet och framåt beskrevs som orubblig och förutsägbar. Att ens i tanken snudda vid någon annan säkerhetspolitisk linje var alltså inte bara utsiktslöst utan framförallt något som riskerade att undergräva landets säkerhet.

Annons

Annons

Rader av säkerhetspolitiska häxbränningar från 1950-talet till mitten av 1980-talet följde samma ritual. Det mest kända fallet är när högerpartiets ledare Jarl Hjalmarson 1959 uteslöts ur den svenska FN-delegationen efter att offentligt tagit upp frågan om ett förvarssamarbete med Danmark. Efter detta rättade de flesta in sig i ledet. I pressen kunde man skriva spaltkilometer om huruvida infanteriregementet i Örebro skulle läggas ner eller bevaras för eftervärlden. Men ingen med den minsta politiska självbevarelsedrift tog upp Nato. Detta var inte bara en icke-fråga utan en anti-fråga, ett ämne som visade att den som tog till orda inte var säkerhetspolitiskt tillräknelig och som en följd av detta kunde förvänta sig att utsättas för den svenska djupa statens speciella form av repressionsterapi. Det handlade om ett informellt nätverk av politiker, tjänstemän och mediaföreträdare som betraktade sig som neutralitetspolitikens väktare. Nato var följaktligen något man under det långa kalla kriget inte talade om och helst inte heller tänkte på.

En orsak till denna repression var som i fallet Hjalmarsson att det faktiskt fanns något att dölja. Officiellt gällde alltså att säkerställa rättning i ledet för att ”främmande makt” (alla visste vem som avsågs) inte skulle börja tvivla på Sveriges avsikt att ”inte ens under största tryck” avvika från neutralitetspolitikens smala väg. Men repressionen handlade också om att sådan lösmynthet skulle riskera att blotta att Sverige i det fördolda redan samordnat sin krigsplanläggning med Nato och hade utlovats stöd i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Sverige var alltså officiellt alliansfritt men i hemlighet allierat, men bara i fråga om fördelar för egen del, inte åtaganden för andra. Sverige kunde äta kakan och ha den kvar. Men det gällde att hålla kakburken, eller snarare munnen, stängd.

Annons

Annons

En som inte gjorde detta, och tog upp möjligheten att Sverige i ett försämrat säkerhetsläge skulle kunna försöka få något slags säkerhetsgaranti från Nato, var statsvetarprofessorn Kjell Goldmann som skrev en debattartikel efter det att ubåtsskyddskommissionen 1983 lagt fram sin rapport om främmande verksamhet i svenska vatten. Goldmann plattades till av den socialdemokratiske veteranpolitikern Sven Andersson, inte därför att hans resonemang skulle ha varit bristfälliga utan för att han överhuvudtaget öppnat munnen i frågan och därmed bidragit till att skapa osäkerhet om den svenska säkerhetspolitiska linjen. Ett förfarande som visserligen inte uttryckligen var kriminaliserat men förde tankarna till landsförräderi, låt vara av den lägre graden.

Goldmann fann för gott att inte ta upp saken vidare och någon Nato-debatt blev aldrig aktuell – bara ordet var direkt avtändande. Långt senare, när en kommission i mitten av 1990-talet bekräftade att en mycket begränsad grupp ledande politiker och militärer i det fördolda fört en hemlig säkerhetspolitik vid sidan av eller snarare i hägn av den officiella, insåg Goldmann att han, likt barnet i ”Kejsaren utan kläder”, i purt oförstånd råkat föreslå något som redan varit genomfört sedan decennier tillbaka.

När Nato-frågan nu, efter mer än ett kvarts sekel, på allvar tränger sig på finns dessa förnekanden och förträngningsmekanismer kvar som ett slags säkerhetspolitiska muskelminnen. Ett svenskt Natomedlemskap har så länge varit en tabubelagd fråga, blockerad för en normal diskussion och prövning, att vi inte ens i ett närmast katastrofalt säkerhetsläge riktigt förmår ta oss an den som nation.

Annons

Annons

Till toppen av sidan