Olof Jarlbro är internationellt arbetande bildjournalist.

Jag slänger en sista blick mot Odessas stationshus, där de ukrainska flaggorna slår hårt i vinden. Tåget är bara halvfullt, och jag lägger mig ner på en brits och känner hur tröttheten sköljer över mig.

En ung pojke med knagglig engelska väcker mig och frågar om jag kan hjälpa honom att fälla upp ett av sätena. Pojken och hans mamma ska göra den långa resan från södra Ukraina till Tyskland.

Ett äldre par sitter bredvid. Hon ryska och han ukrainare, nu ska de fly till släktingar vid gränsen mot Rumänien.

Alla på tåget har olika historier att berätta, men de har en sak gemensamt – att de flyr sina hem.

Alla är vi på väg mot någon gräns. Polen. Ungern. Moldavien. Rumänien.

Flykt, ibland är det sista utvägen när allt hopp hemmavid har gått förlorat. Den stund då bomberna som faller har förvandlat ditt hem till ett helvete och den okända vägen ut ter sig som det minst onda.

Sorlet i väntsalen på stationen i Odessa tystas när en stressad hund skäller. Folk sitter tätt. Skyltar mellan bänkraderna som vill få folk att hålla avstånd ignoreras. ”Kriget dödade i alla fall rädslan för covid”, som en ukrainsk soldat säger i förbifarten.

En man i gul väst skriker ut nästa avgång. ”Tåget mot Izmajil!”, den moldaviska staden som gränsar till Rumänien.

Jag slänger upp min duffelbag och kameraväska på axeln och skyndar ut på perrongen. Det är kallt och snöar igen. Kylan är bra för de ukrainska styrkorna som är nergrävda i bunkrar och relativt varma. Kylan är sämre för ryska soldater, eftersom kalla soldater kan bli passiva och framryckningarna kan bromsas upp. I bästa fall.

Jag tänker på ett citat av den framstående krigsfotografen Robert Capa: ”In a war, you must hate somebody or love somebody; you must have a position or you cannot stand what goes on.”

Tåget är framme i Izmajil runt fem på morgonen. För de flesta på tåget är det sedan en båtfärd över Donau till Rumänien som gäller, och sedan fortsatt resa med buss till nästa destination. Själv tar jag en buss mot mot mitt hem och familj i Bulgarien, och på den träffar jag elvaåriga Ilja som flyr med sin syster. Han summerar läget kort och exakt: ”Lots of bombs in Ukraine, not good for kids.”

Det är alltid en underlig känsla att ta sig in i ett krig som fotograf, på något sätt blir man konstant påmind om att man åker åt fel håll. Faktiskt är det just den kommentaren som är det första du möter, så också när jag gav mig in i krigets Ukraina för ett par veckor sedan. ”Du går åt fel håll”, sa ukrainarna på flykt som jag mötte.

Någonstans inom en säger instinkten att man bör åka åt andra hållet, men man fortsätter. Jag tror ingen journalist som arbetar i krigszoner gör sig några som helst illusioner om de faror och det våld de kommer att möta. Likväl är det alltid lika sorgligt när kollegor får sätta livet till.

Den gångna veckan var det först amerikanen Brent Renaud som sköts till döds. Han satt i en civil bil med en annan journalist och filmade flyktingskaror på väg ut ur Kiev, efter att de hade passerat en checkpoint blev bilen beskjuten.

Några dagar senare dör ytterligare två journalister i Ukraina, veteranen Pierre Zakrzewski och ukrainskan Oleksandra Kuvsjinova som båda arbetade för Fox news. När journalister dödas i konflikter börjar de internationella mediehusen kalla hem sina medarbetare, och i värsta fall blir bara ett fåtal, ofta frilansare som varken har resurser eller tillgång till säkerhetskonsulter, kvar.

Det leder till att rapporteringen inifrån landet minskar.

Själv har jag nu lämnat Ukraina tillfälligt. Men kriget riskerar pågå länge än, så för min del lär det bli fler resor i fel riktning.