Peter Fällmar Andersson är kulturjournalist och medarbetare på kulturredaktionen.

För några veckor sedan hittades en vacker romersk mosaik i Southwark, nära London Bridge. Den viktigaste rest av det gamla imperiet som har hittats i London på ett halvt sekel. Under det som var centrum för världens genom tiderna största imperium, det brittiska, finns det kanske mest mytomspunna – romarriket.

Detta i den stad som numera bär öknamnet Londongrad. Platsen där det imperiebyggande Rysslands stormän har gömt sina glittrande skatter.

Så läggs imperier ovanpå varandra, lager på lager.

Dick Harrison skiner upp när han får höra om mosaiken i London. I nya boken ”Imperiernas fall – från Akkad till USA” (Ordfront) berättar han historien om alla dessa stormaktsvälden som byggts och rivits och återkommit världen över.

Vi träffas i den gula patriciervilla i Åkarp som makarna Harrison kunde köpa tack vare digerdöden (bästsäljaren ”Stora döden”). Sedan dess har en manisk produktion av böcker gett både mondäna kakelugnar och ett färgsprakande nytt handgjort fönster i jugendstil.

Med sin imperiebok gör Dick Harrison nu något som en historiker bara sällan lyckas med: skriver historia i exakt takt med samtiden. I Kreml sitter Putin ju i detta nu och agerar utifrån det manus som Dick Harrison skrev ner våren 2021. Det om hur nya imperier tenderar att vara förvillande lika de gamla.

– Snacka om tajmning. Jag hade ju ingen aning om att Putin skulle invadera Ukraina. Det kom kusligt nära detta.

Akkaderna, minoerna, frygerna, hettiterna, romarna, goterna, ostrogoterna, langobarderna, khmererna, mongolerna, mayafoket, svenskarna – och ryssarna. Du skriver om alla dessa folk, alla dessa krig, alla dessa imperier, som avlöser varandra. Men ibland ömsar imperier bara skinn?

– Ja, får du upp en rejäl geopolitisk massa och ett system där folk tänker i stora riken och imperier är det svårt att rubba det. Det ryska imperiet har fallit ett antal gånger, säger folk. Jag säger: det föll aldrig. Det byter bara dynasti ibland – och kommer tillbaka. Tillräckligt stora stormakter med totalitär ledning gör det. Kina har ett dynastibyte vart trehundrade år. De kan ha en kort svaghetsperiod, men sedan kommer de tillbaka. Det dummaste man kan göra som utomstående är att tänka: nu är det över. Det vi vet mindre om är hur imperier fungerar i längden om de är demokratier. Vi har haft två såna nyligen, USA och Storbritannien. Britterna avvecklade sitt imperium, men det tror jag inte att de hade gjort om Storbritannien hade varit en diktaturstat.

Och din slutsats när det gäller hur imperier lever vidare är att allt handlar om militärmakten?

– Ja, imperier kan ha en svag ekonomi, men satsar man tillräckligt på militären kan man ta sig igenom de allra värsta kriser, tyvärr. Vi har ett lysande exempel just här. Varför är Skåne svenskt? Sverige hade knappt en miljon invånare och var inget rikt land, men vi skapade förmodligen världens mest militariserade land. Alla kände nån som var i armén, nästan alla hade träffat nån som sett Karl XI rida förbi. Det gynnar ett imperium om ekonomin blomstrar, men det har inte varit nödvändigt. Det nödvändiga är att du är bra på att döda folk. Det är en historiskt belagd slutsats.

Vilken historisk parallell är mest slående när det gäller Putin?

– Det kinesiska imperiet som har existerat sedan 200-talet före Kristus. Det har alltid kommit tillbaka med samma grundläggande imperielogik. I Ryssland som i andra imperier av det här slaget kan saker förändras på ytan. Despoten kan låtsas vara västeuropé och gå omkring och prata franska som tsarerna gjorde sent 1700-tal eller så kan han göra gällande att han förvaltar proletariatets diktatur. Men kontinuiteten är där. Den psykologiska ondska som ligger inbyggd i imperielogiken tror jag inte vi kommer att bli av med så länge inte människan genomgår något slags genetisk transformation i skallen.

Karl den store titulerade sig själv, översatt från latinet: ”Karl, den mest upphöjde Augustus, krönt av Gud, den store, fredsbringande kejsaren som härskar över det romerska imperiet”. Putin har religiöst stöd av den rysk-ortodoxa patriarken, men har själv en mer nedtonad stil som något slags militärisk förvaltare.

– Självklart stöttar patriarken Putin. Tsaren är helgonförklarad, 1800-talet is back och Putin återanvänder idén om moder Ryssland. Despoter lägger sig till med den stil som fungerar i samhället för tillfället. Romarriket gick, beroende på tiden, från att befälhavaren skulle vara av folket till att imperatorn var både herre och Gud.

Hur faller en Putin?

– Svagheten ligger i individen. Vill du ha bort det här kriget fort som tusan – mörda Putin. Det är ingen uppmaning från min sida…Men slumpen och den mänskliga faktorn spelar en viktigare roll än vi vill erkänna. Är härskaren skicklig, håller sig med livvakter, vinner krigen, ja då kan han sitta tills han dör. Det sovjetiska imperiet kunde ha överlevt om Kreml under Gorbatjov hade valt en mer totalitär väg ut ur krisen, genom att rulla in i Polen. Om Putin varit vid makten 1989 hade muren aldrig fallit.

Allt fortsätter. Den starke vinner. Det spottas på folkrätten. Imperier avlöser varandra. Man kunde tänka sig mindre dystra slutsatser från din sida.

– Jo, men du kan se det här från bronsåldern i Mesopotamien till nutiden. Och historien är inte slut. Men det mindre dystra är att det här är lärdomar vi kan dra. Hur vi låter svaga nationer nära imperier stå utan kompisar. Botemedlet är medvetenhet – och förberedelser. För att skydda oss mot imperier som löper amok måste man bygga globala kollektiva säkerhetsinstitutioner, som Nato eller EU. Alternativet är demokratisering av dessa imperier, men se på det osmanska riket, som existerade från 1200-talet fram till första världskriget. Sedan försökte man sig på en kort modernisering, men åt vilket håll går Erdogans Turkiet nu?

Kärnvapen är ju ändå en nyhet rent historiskt. En begränsning för imperiebyggaren, men också en livförsäkring.

– Ja, där händer något nytt. Man vågar inte träda in i ett atomkrig – och det är högst osannolikt att någon kommer starta det. Men att ge sig på smågrannar utan allierade fortsätter man med.

I efterhand beskrivs ofta fallna imperier som dekadenta psykopatmiljöer. En som sticker ut i din bok är Jie, den siste härskaren i Xiadynastin i Kina, som – berättas det – ska ha låtit skapa en hel sjö fylld av alkohol. Jie ska sedan ha skrattat gott medan 3000 nakna suputer dog när de försökte dricka upp sjön. På det temat ser vi nu bilder av oligarkernas vulgära yachter och Putins slott vid Svarta havet delas på sociala medier. Vi vill ha våra diktatorer dekadenta?

– Det finns två skäl till alla dessa berättelser. En medveten propaganda som riktar sig mot imperiet. Och vår vilja att bli lurade och få en bra story som appellerar till våra sjuka hjärnor. 1800-talsmålarna har ju fantastiska tavlor över det groteska förfallet i Rom. Men det finns inte ett enda exempel på att imperium har fallit för att folk har supit och levt i harem och lyxat till det och blivit feta. Berättelserna är ett slags rättfärdigande av upproret. Men imperialister faller för att de förlorar krigen – eller makten över militären.

I olika tider ger historiker olika svar på imperiers fall. Rasbiologiska, marxistiska, sociologiska. På senare år har klimatet ofta lyfts fram. Även dina svar om den starkes rätt präglas av tiden du lever i?

– Det går inte komma loss från sin egen historia, men jag kan hävda att jag jämför med en massa andra imperier. Jag söker likheter. Det andra är vad som verkligen står i källorna. Står det inget om ”Oj, vilken hemsk klimatkatastrof, skörden uteblir” så spekulerar jag inte om det. Just nu förklaras många imperiefall av pandemier, det ligger i tiden.

I 90 minuter har Dick Harrison pratat i högsta Dick Harrison-fart, utan att hämta andan. Nu är det som om det går upp för honom att han kanske låtit en smula efterklok:

– Jag hade inte heller kunnat förutse vad som händer i Ukraina nu. Även om det ser ut som om jag gör det i den här boken. Jag trodde inte att Putin skulle våga sig på att en fullskalig invasion av Ukraina.

Just nu skriver Harrison på tre böcker. En om Stalin, en om häxprocesserna, en om Hansan. Inne på det mörka kontoret hotar höga vinglande boktorn att falla över honom. I ett hörn ligger hans dotters leksaker. Hon är nu nio år.

– Jag gillar att hon leker här inne. Vi adopterade henne i Kenya förresten. Eller Brittiska Östafrika som en imperialist skulle säga.