Vladimir Putins beslut att invadera Ukraina kan ses som en kombination av två huvudfaktorer - en långsiktig och en omedelbar. Den långsiktiga handlar om hans besatthet av att bestraffa Ukrainas illojala ledning, den omedelbara är kopplad till den senaste utvecklingen i Belarus, Kazakstan och Ryssland.

Som ny president i Ryssland besökte Putin i augusti 2001 Kiev för att tillsammans med ukrainska politiker fira tio år av Ukrainas självständighet. Därigenom bekräftade han Ukrainas rätt att existera som en oberoende stat. Eftersom han i början av sitt presidentskap var en nästan okänd politiker bidrog han till att författare skrev texter som skulle presentera honom för allmänheten, men han visade inget särskilt intresse för att grunda sitt presidentskap på en tydlig tolkning av den historiska utvecklingen. Det visar att hans referenser till det förflutna snarare är pragmatiskt betingade än djupare motiverade av en sammanhängande ideologi.

Putin blev omedelbart känd som en krigande president. Det andra tjetjenska kriget pågick fortfarande under hans ankomst till Kreml. Att han ”kunde fixa det”: på ett brutalt sätt besegra motståndet i Tjetjenien, bidrog till hans ökande popularitet. 

Den första, som Putin ser det, mycket kontroversiella händelse som är relevant idag ägde rum 2004. Den ukrainska "orangea revolutionen" där inte den kandidat som stöddes av Ryssland, Viktor Janukovytj, utan Viktor Jusjtjenko, som hade folkets stöd, blev president.

Ett år senare höll Putin ett tal i det ryska parlamentet där han slog fast att Sovjetunionens kollaps var ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. Även om det tolkades som ett utslag av Putins nostalgi för Sovjetunionen och att han ansträngde sig för att återställa Sovjets storhet går det också att förstå det som ett utslag av rädsla för att Sovjetunionens sammanbrott skulle kunna fortsätta med Rysslands kollaps, något som skulle kunna ske genom inflytande från "det onda västerlandet" som inspirerar de före detta sovjetrepublikerna med idéer om demokrati.

För Putin är demokrati något dåligt, inte för att den är ”västerländsk”, utan för att inom den kan olika åsikter rymmas och därför är den okontrollerbar.

Putin har utbildats inom Rysslands underrättelsetjänst KGB där det fanns en känsla av permanent hot utifrån och saknades medkänsla för motståndare.

År 2008 straffade Putin genom ett krig Georgien för en västvänlig hållning.

Under 2014 vände Ukraina Putin ryggen för andra gången under hans presidentskap genom ett uppror mot landets ryskvänliga president. Ingen annan före detta sovjetrepublik har gjort något liknande. Ukraina var dessutom den viktigaste av dem alla. Landet var den näst största sovjetrepubliken och både historiskt och etniskt närmast Ryssland.

Men Putins våldsamma hämnd i form av att stjäla Krim och provocera fram och styra radikal separatism i östra Ukraina gjorde att han hamnade i ett hörn som det inte finns någon lätt flykt från. Situationen försvårades ytterligare när hans östukrainska krig den 17 juli 2014 dödade sammanlagt 298 oskyldiga människor på flight MH17 och därmed fick en oönskad internationell dimension.

År 2020 spreds idén om demokrati enligt västerländsk modell till Belarus och i början av 2022 skedde samma sak i Kazakstan.

Till Putins panik bidrog även den misslyckande användningen av nervgiftet novitjok, särskilt mot den betydande regimkritikern Alexei Navalnyj sommaren 2021, liksom avslöjandet av sabotageförsök i EU, särskilt i ett vapenförråd i orten Vrbetice i Tjeckien. Samt ekonomiska svårigheter i samband med höga militära utgifter och västerländska sanktioner mot Ryssland. Till det kommer fortfarande problem med hanteringen av pandemin.

Utvecklingen i Ukraina sedan tillträdet av den nye presidenten, Volodymyr Zelenskyj, 2019, frågan om Natos utvidgning, problemen i EU och utvecklingen i USA och Afghanistan i fjol bidrar också till Putins höga stressnivå.

Även om de politiska kriserna i Belarus och Kazakstan redan är under åtminstone tillfällig kontroll är de liksom ökande politiska spänningar i Ryssland avgörande för att förstå Putins paranoia.

Ukraina delar en lång historia med Ryssland, men befolkningen vill inte ha samma framtid som Putin och hans anhängare önskar sig. Det bevisar att inte heller Ryssland är dömt till att ha ett auktoritärt styre i all framtid.

Under sina 22 år vid makten har Putin inte kunnat visa andra postsovjetiska republiker respekt för deras demokratiska ambitioner eller lyckats övertyga dem att hans Ryssland kan bli en framgångsrik och fredlig partner i framtiden.

Putins invasion av Ukraina är inte ett uttryck för styrka, utan för svaghet. Rädslan för att Ryssland i sig snarare är bräckligt än stabilt därför att landet inkluderar fler än tjugo autonoma republiker och dussintals andra federala enheter, som också kan vända sig mot det centrala styret, gör att Putins aggressivitet kan tolkas som ett uttryck för att anfall är bästa försvar.

SKRIBENTEN

Tomas Sniegon, historiker och docent i Europastudier vid Lunds universitet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.