Ann Lingebrandt är medarbetare på kulturredaktionen.

– Jag skriver, det är mitt vapen.

Det säger den ryska författaren Ljudmila Ulitskaja när hon via länk från Berlin intervjuas på Littfest i Umeå i ett samtal om det fria ordet och berättandets gränser. Hur effektivt vapnet är har hon inte så stora illusioner om. De som läser böcker är inte särskilt många, menar hon, och hennes läsare tänker redan precis som hon.

Eftersom litteraturen ansetts så pass oviktig har författarna i Ryssland lämnats i stort sett i fred – Ulitskaja berättar att hon bara blivit censurerad en gång, då var det en svordom som mildrades.

Men det var tidigare, före invasionen. Sedan några veckor lever ryssarna, liksom vi alla, i en ny verklighet.

I denna nya tid kommer tidskriften Aiolos senaste nummer på temat ”Efter Sovjet” ut med en tveeggad tajming – det gick till tryck strax före krigets utbrott. Här får vi perspektiv på de senaste decenniernas ryska litteratur och konst, ett slags lägesrapport från det postsovjetiska tillståndet, från ”ett annat Ryssland”. Nu utgör texterna i ett slag en historieskrivning över en epok som definitivt är förbi. Här frodades uppgörelserna med det sovjetiska, i såväl minneslitteraturen som i den vassa satiren. En kort stund tycktes de konstnärliga möjligheterna stå öppna.

Att vända sig bort från politiken, skapa konst för konstens egen skull och framhäva individens erfarenhet, kunde vara en stor befrielse efter alla decennier av kultur intvingad i en ideologisk tvångströja. Men det är en hållning som blivit allt mer problematisk i och med att kulturen återigen dragits in i uppbyggandet av en nationell myt. I en tid när allt politiseras framstår valet att vara apolitisk också som ett ställningstagande.

I Aiolos rapporterar Maria Lind, kulturråd i Moskva, från en konstscen som gått en mer och mer svajig balansgång. Där finns självklart förbjudna ämnen – hbtqi-frågor (sådana kräver varningsskyltar), presidenten, kyrkan, Tjetjenien – och självcensuren har varit stor. Vissa institutioner har anlitat jurister som gått igenom utställningarna innan öppning. Ändå har samhällskritisk konst visats. Samtidigt har samtidskonsten också fungerat som en statusmarkör för eliten och oligarker har pumpat in pengar i privata konsthallar.

Det finns mycket att göra upp med. Medan sovjetnostalgin upphöjts till kult har makten kunnat kidnappa också motståndskulturen för sina egna syften. Johan Öberg skriver om hur den experimentella, gränsöverskridande konceptualismen, som under 70- och 80-talen fungerade som frigörelse och ren terapi, i vår tid använts för att romantisera sovjettiden. När en konstfestival i Bryssel 2005 presenterade Moskvakonceptualismen invigdes den av Putin, som också delade ut en medalj till curatorn.

Kommer det överhuvudtaget längre att vara möjligt att verka kulturellt i putinismens Ryssland utan att gå i regimens ledband? Allt tyder på att utrensningarnas tid är tillbaka.

Vad ska författarna ta sig till? När Ljudmila Ulitskaja får frågan på Littfest om skönlitteraturen kan fungera som upplysning när nyhetsflödet strypts konstaterar hon att den är ett för långsamt verktyg. Det som händer nu kommer att ta år att bearbeta innan det blir böcker. Men en sak är säker:

– Vi skriver, vi skapar och vi kommer att fortsätta göra det.