Annons

Annons

Annons

Annons

kulturKriget i Ukraina

Maria Küchen
Hur går snacket om Putin på rymdstationen?

Internationella rymdstationen har varit ett kosmiskt belägg för att människan kan samarbeta över gränser. Men hur blir det nu? Maria Küchen skriver om Putintrogna Roskosmos.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

En Sojuz-rakeet lyfter från rymdbasen Bajkonur i Kazakstan den 8 december 2021. Ombord finns en ryss och två japaner. Foto: Roskosmos/AP/TT

Annons

Maria Küchen är författare och skribent på kultursidan. 2019 utkom hennes bok ”Rymdens alfabet”.

En juniförmiddag för fem år sedan stod jag i solgasset vid startplatta nummer 1 på Rysslands rymdbas Bajkonur i Kazakstan. Därifrån hade Sovjet år 1961 sänt ut Jurij Gagarin på världens första bemannade rymdfärd. Framför mig reste sig nu en Sojuzraket lika hög som triumfbågen. Den skulle skjuta upp en rysk kosmonaut och ett par astronauter från väst till internationella rymdstationen ISS.

I skuggan av Rysslands krig mot Ukraina, följer jag ännu den ryska rymdmyndigheten Roskosmos Facebook-sida. Den fjärde mars – samma dag som censur infördes i Ryssland och kritik av kriget blev straffbart med femton års fängelse – visades hur en startklar Sojuzraket forslades bort från Gagarins plattform i Bajkonur.

Annons

Annons

Den skulle ha skjutit upp en satellit åt det Londonbaserade företaget OneWeb som bygger ett globalt bredbandsnät i rymden. Nätet skulle ha blivit färdigt i år. Men så kom kriget.

På järnväg forslades satelliten och raketen långsamt och snöpligt tillbaka från startplattan till monteringshangaren, en milslång färd över Bajkonurs malörtsdoftande öde stäpp. Det var ett svar på sanktioner från väst. I nästa nu uppdaterade Roskosmos på Facebook att anställda i Rysslands rymdfart stöttade landets ”specialoperation” i Ukraina.

Innan kommentarsfältet stängde hann någon lägga dit ukrainska flaggan. Någon annan postade hoppfullt en scen ur ”Svansjön” – baletten som under Sovjettiden sändes på tv när en toppledare hade dött.

Vi är många världen över som har respekterat Roskosmos. Rysslands rymdfart har varit världsledande från Sputnik och framåt, och skotten mellan öst och väst var inte vattentäta ens på Sovjettiden.

På 1970-talet dockade en Sojuz- och en Apollokapsel i rymden. Den sovjetbyggda rymdstationen Mir – ”fred” – besöktes av fyrtiofyra amerikaner och elva européer. Parallellt med Mir uppstod den internationella rymdstationen ISS. Fyrtio mil ovanför jordytan sammanfogades den år 1998 av en amerikansk och en rysk modul – Unity och Zarya, enhet och soluppgång.

ISS har varit obrutet bemannad i mer än tjugo år och kontinuerligt byggts ut. Rymdstationen är det tredje ljusstarkaste objektet på himlen, näst solen och månen. Varje gång den passerar över Skåne – det händer regelbundet, stationen gör ett varv runt jorden på nittio minuter – plingar det till i min mobil och jag får besked från en app om var på himlen jag ska titta efter den.

Annons

För Putin har ISS länge varit en sten i skon – han drömmer om en egen rysk rymdstation. För mig är ISS ett ljus som signalerar att människor kan samarbeta över gränser. Men hur blir det nu?

Annons

Roskosmos Putinvänlige chef Dimitrij Rogozin har uttryckt sig hotfullt: om väst blockerar samarbete med Ryssland, vem kan rädda ISS från att gå okontrollerat ur bana och störta i Europa eller USA?

Femhundra ton stål. En konstruktion stor som en sexrumsvilla. Det skulle få effekter. Men andra länders rymdmyndigheter är vana vid Rogozins utfall och tycks betrakta dem som tomma hot – även om ISS onekligen är beroende av Ryssland för att kunna kalibrera sin bana.

ISS behöver också kontinuerlig teknisk hjälp från Nasa och ESA, rymdmyndigheterna i USA och Europa. Stationen innebär ett ömsesidigt beroende, en bro mellan och ovanför länder.

Så hur är stämningen där uppe nu – där två ryssar, tre amerikaner och en europé sitter inkapslade, omgivna av dödlig rymd?

Astronautveteranen Clayton Anderson tillbringade fem månader på ISS år 2007. På Facebook meddelar han sin magkänsla: ISS besättning fokuserar gemensamt på sitt arbete, inte på någon konflikt, med målet att skydda varandra och stationen från fara. När jag år 2017 träffade Clayton Anderson i USA frågade jag om han kunde ryska. ”да” blev svaret. Da. Ja. Alla som bemannat ISS kan ryska. De har tränats för uppdraget i Star City i Moskva – så var det, före kriget.

ISS-manskapet Anne McClain, Oleg Kononenko, centre och David Saint Jacques, möter Roskosmos chef Dimitrij Rogozin på rymdsbasen Bajkonur, 2018. Foto:Dmitri Lovetsky/AP/TT

Annons

Chef för utbildningen i Star City mellan 2009 och 2014 var den ytterligt meriterade och i alla läger omtyckta kosmonauten Sergej Krikaljov – belönad med medaljer av både Sovjet, Ryssland och USA och en av dem som monterade ihop ISS. Han har sammanlagt tillbringat nästan tre år i rymden och flugit med både ryska Sojuzfarkoster och amerikanska rymdfärjor. När vi möttes sommaren 2017 hade han en topp-post inom Roskosmos.

Annons

Han verkade varmt och knivskarpt förnuftig. Vad tänker han och andra kosmonauter nu? Det går inte att veta. När en ny rysk besättning anlände till ISS i fredags bar de overaller i samma färger som Ukrainas flagga – ett statement eller en slump? Gissningsvis det senare, overallerna skräddarsys i god tid.

Blågula overaller på ISS nya besättning. Ett statement eller en slump? Troligen det senare. Foto: Roskosmos/AP/TT

I sitt inlägg på Facebook stöttar Clayton Andersson både Ukrainas kamp och sina ryska rymdflygande vänner och deras familjer. Han uppskattar inte Putins diktatoraktiga invasionstaktik ”och jag gissar att många av mina kosmonautvänner inte gör det heller, men vi har samarbetat i rymden i mer än tjugo år. Låt oss hålla igång det.”

Jag känner som han. På mitt skrivbord ligger en torr kvist malört från kosmodromen i Bajkonur, som Ryssland i dag leasar av Kazakstan.

Sovjets hemlighet där ute i ödemarken på stäppen, en bro mellan jord och rymd som öppnades för västvärldens rymdfart och besökare efter kommunistdiktaturens fall – låt inte den bron sprängas av nya despoter.

Till toppen av sidan