De ekonomiska konsekvenserna av västvärldens sanktioner mot Ryssland börjar visa sig. Kan de ge en antydan om vad ett avbrott i handels- och finansförbindelserna med Kina skulle innebära?

Kanske, men många akademiska studier av globaliseringens ekonomiska nettovinst visar att sanktioner mot Kina eller ett avbrott i de ekonomiska relationerna mellan Kina och USA troligen skulle få en kvantitativt mindre effekt än man kunde tro, åtminstone på medellång och lång sikt. Det gäller i såväl Kina som USA. Båda länderna har stora ekonomier som vilar på många olika ben. Även om avbrutna ekonomiska förbindelser med Kina skulle drabba USA och Europa mindre än förväntat, så kan sanktioner mot Kina också vara betydligt mindre effektiva än de är gentemot Ryssland.

För att få en aning om storleken på effekterna av sanktioner, kan man följa den europeiska debatten om att sluta importera gas från Ryssland. Att döma av de europeiska politikernas dubier och tvekan, skulle man tro att utan import från Ryssland kastas kontinenten in i en episk recession.

Ändå kommer bara cirka 35 procent av Europas import av naturgas från Ryssland. Ekonomen David Baqaee vid UCLA och hans medarbetare har i en kvalificerad och noggrann forskningsrapport uppskattat att de negativa effekterna för den särskilt utsatta tyska ekonomin antagligen stannar under 1 procent av BNP, möjligen 2 procent i ett extremt scenario.

Som i många liknande tankeexperiment kring globaliseringens värde beror mycket på hur flexibel en ekonomi kan tänkas vara och hur tillgången är till alternativa importkällor. Tyskland – och Europa – kan använda sina reservlager och importera flytande gas från USA. Det ger tid för anpassning och är i längden en låg kostnad för att slippa beroendet av Ryssland när det gäller energi.

Med helt andra undersökningsmetoder har den Europeiska centralbanken dragit liknande slutsatser. Båda studierna lämnar utrymme för stor osäkerhet, inte minst spelar ländernas politik in. Kan Europa enas om att dela på gasresurserna kan bördorna fördelas jämnare.

Är det så enkelt och billigt att bli kvitt beroendet av rysk energi, är det svårt att förstå varför Europa dragit sig för att göra det. Men som bekant brukar effekterna av globalisering eller avglobalisering inte fördelas lika och Europas försiktighet kan också bero på press från lobbygrupper i de regioner och branscher som drabbas hårdast av ett importförbud för rysk energi.

Kinas ekonomi är tio gånger större än Rysslands och under de senaste trettio åren har Kina tagit plats i centrum för världens handel och finanser. Som viktig förmedlare av mellanprodukter till industrin och som sista utpost i Asiens leveranskedja är Kina hela världens fabrik.

Som importör väger Kina tyngre än USA när det gäller det mesta från basvaror till europeiska lyxvaror.

Kina har mer än tre biljoner dollar i sin utländska valutareserv och har lånat ut större delen av den summa som utgör USA:s statsskuld. Kinas sparkapital och investeringar har länge bidragit till det låga ränteläget. Innebär det att produktionen i världen skulle störtdyka om geopolitiska spänningar tvingade in Kina i ekonomisk isolering, kanske i sällskap med länder som Ryssland och Iran? Nej, ansedda handels- och finansmodeller spår inga katastrofala följder, åtminstone inte på lång och medellång sikt.

Den omfattande litteraturen om finansiell globalisering kommer till samma slutsats: öppenhet för internationella investeringar och internationell låneverksamhet är som regel lönsamt, men vinsterna ligger oftast under de förväntade, särskilt i länder där regleringen är svag.

Vid en ekonomisk skilsmässa mellan USA och Kina är det rimligt att tro att effekterna blir allvarligare eftersom en avglobalisering orsakar en dramatisk minskning av olika sorters konsumentvaror, högre påslag på varor som lokala tillverkare har monopol på och minskad kreativitet i ekonomin.

Men det är svårt att leda i bevis att effekterna av handelssanktioner skulle bli lika svåra för Kina eller USA, som de är för Rysslands mycket mindre och mindre diversifierade ekonomi. Lika viktigt är att globalt ekonomiskt tryck ibland lyckas rubba auktoritära regimer. Det är idén om centralbankens självständighet gentemot statsmakten ett bra exempel på.

Efter Rysslands illegala annektering av Krim 2014, verkar oron för den globala obligationsmarknadens reaktioner ha hindrat president Vladimir Putin från att sparka centralbankschefen Elvira Nabiullina för att hon chockhöjt den ryska räntan. I efterhand har Nabiullina allmänt hyllats för att ha lyckats dämpa inflationen och avvärjt en allvarlig finanskris. Centralbankens status är nu så stark i Ryssland att Putin lär ha vägrat godta Nabiullinas avskedsansökan som hon lämnade in efter den ryska invasionen av Ukraina.

Min slutsats blir att det mycket väl kan få katastrofala följder för ett land att dra sig ur globaliseringen, inte minst för att det hämmar nyskapande och vitalitet.

Många akademiska studier kommer fram till att de kvantitativa följderna av en ekonomisk brytning mellan Kina och USA skulle bli mindre än förväntat. Åtminstone i teorin. Men bästa beslutet är att inte pröva om teorin stämmer.

SKRIBENTEN

Kenneth Rogoff, tidigare chefsekonom vid Internationella valutafonden, IMF, och professor i ekonomi och offentlig politik vid Harvarduniversitetet i USA.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.