Ann Lingebrandt är litteraturkritiker och medarbetare på kulturredaktionen.

I chocken efter Rysslands invasion av Ukraina gick jag de första dagarna omkring med en känsla av total hudlöshet. Allt jag läste gick rakt in. Inför krigets stora meningslöshet famlade jag efter det som kändes meningsfullt. Få saker kändes så meningsfulla som poesi.

När blir vi vana vid ett krig? Går det att hålla känsligheten levande när vecka läggs till vecka av fasansfulla rapporter och makabra bilder? För detta tror jag att vi behöver poesins språk. Ett språk som är något annat än siffrorna, strategisnacket, propagandan.

Under den där första tiden togs initiativet till antologin ”Poeter mot krig” som redan nu finns i tryck, en syskonbok till samlingen med samma titel som gavs ut för snart tjugo år sedan, efter USA:s invasion av Irak. Intäkterna den här gången går till Röda Korsets Ukraina-insats.

Det är fråga om en rätt vild och sympatisk blandning av kända och okända poeter, unga och äldre, nyskrivet och ur förrådet. Här medverkar bland andra Bruno K Öijer, Lina Hagelbäck, Göran Sonnevi, Ángela García, Nino Mick, Håkan Sandell, Helena Boberg, Mikael Wiehe, Arazo Arif, Joakim Pirinen. Det har gått snabbt, de tillfrågade poeterna har bara haft några dagar på sig att lämna sitt bidrag. Resultatet är, inte så underligt, ojämnt. Somligt är kanske mest en omedelbar reaktion, men också prosaiska reflektioner och spontana utrop kan ha sin betydelse när vi försöker bearbeta strömmen av mardrömsnyheter. ”Jag är en poet mot krig som dricker kaffe och äter kanelbullar / i vårsolen tinar vinterkroppen oförskämt upp”, heter det hos Cecilia Persson. Också Sam Carlquist fångar avståndet mellan vår svenska trygghet och krigets verklighet: ”Hur väcker vi människan inom oss till insikten om / vår svaghet; / om vårt ansvar / medan vi från vip-läktarens mjuka sittplatser / vrålar att domaren måste ingripa?”

En dikt kanske inte förändrar någonting i stort, men jag tror att den, åtminstone för en stund, kan förändra den som läser. Hålla människan inom oss vaken. Och det finns några dikter här som var för sig gör boken värd att införskaffa, också det välgörande syftet förutan.

För mig är det en stark upplevelse att läsa Gunnar Hardings dikt om stroken som drabbade honom efter ett besök på slagfältet vid Poltava 2019 – inte bara för att jag själv var med på plats vid den internationella poesifestivalen i staden när det skedde.

Till mina favoriter hör annars Börje Lindström, som skriver om de övergivna stridsvagnarna på slätten: ”Snart skulle / vårsåddens traktorer / bogsera dem / in i historiens väldiga, ekande lada”. Jag berörs också av Helena Loofts besvärjande katalog av hågkomster: ”minns du / hur molnen tätnade / bombplanen som lyfte / kolsyresnön och regnet som blev svart /…/ minns du / drömmen / visst lever den ännu / minns du / statyerna som förstördes”.

En särskild kraft har raderna av Ilman Yusupov – tjetjensk poet bosatt i Sverige – där erfarenhetens smärta spränger: ”Sverige, säg inte att mitt hjärta / brinner för mycket: / jag var länge i krigets helvete. /…/ Tyck inte att mitt ansikte ser livlöst ut: / det är helt enkelt förstenat av sorg. ”