Linda Fagerström är konstvetare och kritiker på kultursidan.

Venedigbiennalen har alltid haft karaktär av världsmästerskap i konst. Världen samlas, prestationer bedöms och kritiseras av experter. De nationella paviljongerna visar konst av ländernas främsta konstnärer. Priser delas ut, här i form av guldlejon – symbolen för Venedig och dess beskyddare, evangelisten Markus.

Likt de flesta olympiska spel genom tiderna, har biennalen alltid haft en politisk underton. Att Rysslands vansinneskrig mot Ukraina skulle prägla årets utställning var givet. Att konstnärliga reaktioner på detta också kunde bli spännande, gripande visuella uttryck – det fanns däremot inga garantier för. Ändå blev det så.

Främst tänker jag på paviljongen ”This is Ukraine. Defending freedom” som det stora Kiev-galleriet Pinchuck ordnat på kort varsel. Verk skapade i Ukraina helt nyligen visas intill internationella stjärnor som Damien Hirst, Olafur Eliasson, Marina Abramović och Takashi Murakami. Därtill; street art-konstnären JR:s gigantiska tygfotografi på den femåriga flyktingen Valeriia, som med 100 assistenters hjälp först visades i Lviv och nu i Venedig.

Kiev-författaren Jevgenia Belorusets dagbok i text och bild om vardagsliv mitt i krigshelvetet är omöjlig att släppa. Bortom rapporter om stridsvagnar och truppförflyttningar beskriver hon kampen för att hitta något att äta och för att övertala sina gamla föräldrar att fly till Polen.

Bildserien ”Mödrar” består av 300 porträtt av ukrainska kvinnor som förlorade sina söner då Ryssland annekterade Krim 2014. Intill: deras namn och mammans smeknamn på pojken som liten. Fotografer på nyhetsredaktionen Dzerkalo Tyzhnia (på svenska ungefär Veckospegeln) ligger bakom detta kollektiva projekt.

Genom byggnaden ljuder oavbrutet sjungande barnröster från Marina Abramovićs ”Count on us” – videoverket som 2003 föddes ur konstnärens vrede och sorg över 1990-talets Balkankrig. I makaber skelettkostym agerar hon dirigent för begravningsklädda unga sångare, vars oskuldsfulla röster i trallvänlig dur besjunger FN som magnifik fredssymbol. Ironin är dräpande.

Några kanaler bort visas Kiev-konstnären Zinaidas ”Without women/Made in Ukraine”, en filminstallation där män utför traditionellt kvinnliga jordbrukssysslor: kor mjölkas, ost ystas. Projektledaren Natalya Rudnyk serverar sen denna ost med sesam- och russinfyllt majsmjölsbröd och varmt te på örter från Kiev. Hennes tydliga ärr över ögonbrynet och näsan är grovt ihopsytt – är det en krigsskada? Jag frågar inte.

Belgaren Francis Alÿs ställer ut i hemlandets paviljong, även om han numera bor i Mexiko. De nedsläckta salarna är fyllda av skärmar, där klipp med lekande barn från jordens alla hörn visas. Hopprep, fotboll, rulla kula och flyga drake – lekarna verkar vara en självklar del av mänskligt dna, oberoende av geografi, kön, etnicitet eller religion. Skratt, liv och rörelse överallt. En kärvt allvarlig kontrapunkt finns i de skickligt utförda miniatyrmålningar där lekens fond är våld och förtryck i Kabul, Jerusalem och mexikanska Ciudad Juárez.

Med Marina Abramovićs barnkör i färskt minne framstår Francis Alÿs ”The nature of the game” som ett tvillingprojekt. Bägge är fredsappeller, Abramovićs nattsvart kritisk, denna förhoppningsfull.

Rysslands paviljong är stängd, sedan konstnären och curatorn vägrat representera de krigsförbrytelser som sker i ryska folkets namn. Utanför patrullerar ständigt säkerhetsvakter, som om de väntade ett attentat. Det skulle kunna vara en performance, men allt pekar på motsatsen.

Nordiska paviljongen är i år omdöpt till Samiska paviljongen, eftersom den för första gången enbart visar konstnärer från Sápmi; Pauliina Feodoroff, Máret Ánne Sara och Anders Sunna. Den sistnämndes storskaliga målerisvit ”Illegal spirits of Sápmi”sträcker sig genom rummet med sina dramatiska scener, som skildrar Sunnas familjs långa strid med svenska myndigheter för rättigheter till renskötsel, mark och skogsbruk. Sista målningen är bränd, en drastiskt dyster framtidsvision. Vreden är inte att ta miste på.

Brottet mellan det svalt funkis-eleganta paviljongrummet och Anders Sunnas mättade färger och avsiktligt naivistiska stil är markant – men konsten lyckas inte överrösta de koloniala ideal som arkitekturen trots allt, ur Sápmi-perspektiv, representerar. Varför inte omskapa hela paviljongen från grunden? Måla den svart, eller blå-röd? Täcka den med snö eller renskinn? Vägra herrefolkets estetik? Det hade verkligen skakat om. Nu är känslan mer av trivselbesök med värdländernas godkännande. Var blev revolten av?

Betydligt mer radikal är amerikanska paviljongen, där Simone Leigh omvandlat den tempellika vita byggnaden till enkel bostad i jordfärger: lera, trä och gräs. Det är svindlande vackert och, sitt enkla symbolvärde till trots, mycket effektfullt. Paviljongen är befolkad av hennes gigantiska kvinnofigurer i keramik, i rakt nedstigande led släktingar till de västafrikanska skulpturer som Picasso och andra modernister var förtjusta i för 100 år sedan. Genom sin skala äger de gudinnelik och respektingivande närvaro. Om någon föll på knä inför dem skulle jag inte lyfta ett ögonbryn. Är det första gången en afroamerikansk kvinna representerar USA på biennalen? Naturligtvis.

Franska paviljongen visar algeriskfranska kvinnan Zineb Sedira, den brittiska afrokaribiska Sonia Boyce. Transpersonen Yuki Kihara presenterar i Nya Zeelands paviljong en kritisk-humoristisk twist på modernistiska ikonen Paul Gauguins kolonialt-patriarkala blick på kvinnors kroppar och sexualitet. Vita medelålders män verkar äntligen vara ute? Jag vågar knappt tro det är sant.

Biennalens italiensk-amerikanska chefscurator Cecilia Alemani chockar världen med sin huvudutställning, där kvinnliga konstnärer gjort 70 procent av verken. Dessutom är årets rubrik, ”Drömmarnas mjölk” hämtad från surrealistkonstnären Leonora Carrington (1917–2011). Hennes målningar finns här, intill dåtida kollegor som Leonor Fini och Claude Cahun. Som nutida arvtagare till dessa surrealistiska urmödrar lyfter Cecilia Alemani fram svenskorna Ulla Wiggen och Charlotte Johannesson. Vilken revansch! Bägge pionjärer, båda födda på 1940-talet, får nu som sjuttioplus en välförtjänt internationell uppmärksamhet.

På kaffebaren i Arsenale tar jag en espresso intill Cecilia Alemanis make Massimiliano Gioni, Venedigbiennalens chefscurator 2013. I jeans och t-shirt håller han låg profil som medföljande. Ingen känner igen honom. Scenen tillhör nu kvinnor, både som curators och konstnärer.