Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Kultur

Böcker
Moa Berglöfs anklagelseakt mot Moderaterna är skriven med patos

Moa Berglöf gör upp med Moderaternas svek mot de liberala idealen. Men hon tycks ha glömt vad Reinfeldt själv faktiskt stod för, skriver Torbjörn Nilsson.

Det här är en recension.Analys och värderingar är skribentens egna.

Moa Berglöf var fram till 2014 politiskt sakkunnig i Moderaterna och talskrivare åt Fredrik Reinfeldt. Idag är hon ledarskribent i HD och Sydsvenskan.

Bild: Emil Malmborg

Annons

Fakta

Moa Berglöf

Landsförrädare. Albert Bonniers förlag.

Eftersom Moa Berglöf är ledarskribent på tidningen recenseras boken av Torbjörn Nilsson, politikreporter på Svenska Dagbladet.

Moderater arbetar i skift. Det är grundläggande. En falang sliter ut sig i taget. När de väljer ny partiledare väljer de nytt lag, ungefär som i amerikanska administrationen: segraren tar allt.

Så fungerar inte andra partier. Sverigedemokraterna är förstås unika; de utesluter alla som inte tycker som Åkesson. Resten av de föreningar folket valt in i riksdagen lever med internopposition, mer eller mindre institutionaliserad i fasta grupperingar, som ett vardagligt gissel.

Men är du moderat går du av ditt skift om partiledarvalet inte blir som du önskar. Du hamnar på en byrå, startar företag, skaffar tredje barnet, läser ikapp till den där examen, säger ja till erbjudandet från Peje Emilsson.

Annons

Annons

Därför finns alltid en parallell berättelse om partiet i förskingringen. Vad det skulle kunna vara. Vad det borde bli. I andra partier är det kongressombud och kommunalråd som bär på sådana idéer. I den moderata miljön är det konsulter vars fakturor i något led adresseras Svenskt Näringsliv, Storgatan 19, 114 51 Stockholm.

Moa Berglöf – så läser jag självbiografiska ”Landsförrädare” – lyckas byta skiftlag. Och det i en kritisk stund. Det är inte särskilt vanligt.

Född, fostrad i Hudiksvall och formad av frånvaron av indiepopscen löser hon i ett fuck off moment medlemskap i moderata ungdomsförbundet och hamnar i det liberala arbetslaget. Ulf Kristerssons skiftlag, för att använda dåtidens termer. Tove Lifvendahl, Christoffer Fjellner, Gunnar Strömmer, inte minst, tar henne dit. Gunnar, han som är partisekreterare nu.

Han tar henne till Stockholm, där hon lär sig politikens konster – och att äta med pinnar – men inte att fördra farbröderna från Östermalm, de som är ryggraden i partiet, deras manér, deras blazers, deras blickar ner i urringningen. Hon vill ha en politiker som förstår vanligt folk.

Det är upptakten i boken.

Här borde jag ge plats för en längre utläggning om vad som är konservativt och vad som är liberalt i en moderat historik och praktik, men jag saknar utrymme för det och ni saknar intresse, så låt mig konkludera och konstatera att Berglöf i röran efter den förnedrande förlusten 2002, mer på personliga meriter än politiska, får anställning som talskrivare hos han som sätter tvärstopp för det liberala arbetslagets ambitioner. Han som tvingar dem ut i förskingringen.

Annons

Annons

Fredrik Reinfeldt.

Hon kunde berättat mer om det ögonblicket. Men jag älskar ändå den här boken. Jag vill vara tydlig med det.

Hon gör ett pregnant porträtt av Ulrica Schenström, statssekreteraren som med två telefoner skötte partiet och publiken medan Reinfeldt svävade någonstans långt borta. I en enda scen fångar hon Anders Borgs hela person. Det är anställningsintervju, Anders på ena sidan, Moa på andra. Hon nervös, han stursk: ”Har du tänkt skaffa barn?” Första frågan. Till en feminist född 1979. Provokatör by default.

Berglöf är en skicklig skribent. Hon har lyssnat tillräckligt många gånger på ”Common people” för att förstå att en fjärdedel måste anslås just på fjärdedelen.

Min invändning är en annan.

Hon skriver boken med ett patos av principfasthet. I migrationspolitiken – för henne avgörande – anklagar hon partiet för att ha svikit nu sedan Reinfeldts skiftlag lämnat. Det är fel att vika ner sig för Åkesson och hans följare. Det kan man hålla med om eller inte.

Men så extrapolerar hon ståndpunkten till en maxim: Politiker bör forma opinion, inte följa den. Så enkelt kan det inte vara, särskilt inte för en nymoderat. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tog ju död på idén att det var viktigare att ha rätt än att bli vald. De anpassade sig efter vad folk redan tyckte. Skatter, arbetsmarknad, kollektivavtal. Nymoderaterna gjorde sig valbara. Deras princip var en långtgående pragmatism. Är det glömt nu?

När Moa Berglöf går på som bäst om förlorade ideal inser jag att jag har hört den här anklagelseakten förut. Det var åren när hon satt i kvadratkorridoren på Rosenbad och jag på en redaktion och hade dem i telefonluren, sura, arga och besvikna. Kristerssons skiftlag.

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan
Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy