Anna Axfors är författare och skribent på kultursidan. Hennes roman ”En dag i öknen” utkommer i augusti.

Att få sitt första barn är som en dröm, man kan inte tro att det är sant. Och säkert börjar man skriva. Det är ett misstag, i alla fall om man är författare och vill ha en viss verkshöjd. Erfarenheten känns helt unik, men den är inte unik, och det visar sig snart på pappret.

Så var det för mig. Jag såg på det jag skrivit, jag verkade för första gången ha förväxlat skrivandet med att skriva av mig.

Den skrivna texten bar inga spår av mig utan hade kunnat vara skriven av någon av de andra förstagångsmammorna som satt i väntrummet på MVC och längtansfullt bläddrade i tidningen Mama.

Att få sitt första barn är som en dröm och ingen vill höra på någons dröm. Men Joan Didion har sagt i en intervju att författarens uppgift är att lura läsaren att lyssna på drömmen. Så det blev min omöjliga uppgift.

Rachel Cusk skriver i ”Att bli mamma” att hon trodde att hon var den första som skrev om moderskapet. Men nej, andra hade varit där före henne – och misslyckats.

Nyligen blev Jonna Bornemarks bok ”Jag är himmel och hav” sågad på flera kultursidor, framför allt var det den insprängda poesin om graviditet som inte höll måttet. Vem är förvånad? Det finns några böcker om moderskap som blivit omtyckta, ständiga referenspunkter – som Cusks och Adrienne Richs – även om de enda som refererar till dem är författare som själva skriver om samma sak.

Det tog flera år att skriva min moderskapsbok och fortfarande vet jag inte om den kommer angå någon. När jag läser debatten om moderskapslitteratur känns det lite osäkert.

Lyra Ekström Lindbäck skriver i Svenska Dagbladet att hon nog bara läser moderskaps- och graviditetslitteratur för att hon själv är gravid. Och Greta Thurfjell i Dagens Nyheter tycker att moderskapslitteraturen liknar skräck- eller deckargenren, skildringarna är mörka och negativa på ett klibbigt sätt.

I arbetet med min egen bok har jag försökt förstå varför det blir såhär – varför blir en så viktig, avgörande erfarenhet inte bra litteratur? Jag fick till och med känslan av att mammor inte ska skriva, att detta var beviset, återvändsgränden. Det var som att Gud skrattade åt mig och sa: Kan du gissa varför du möter sådant motstånd? Jo, för att kvinnor inte ska vara författare, förr eller senare inser ni att det inte går. För om kvinnor bara kan vara författare så länge de skriver om allt annat än den mest unikt kvinnliga erfarenheten – vad är då poängen med att kvinnor skriver? Då är det ju bara som ett skämt, då har man öppnat upp litteraturen för kvinnorna så som man ger något ”förbjudet” till ett barn, till exempel en gammal mobiltelefon, för att det ska distrahera sig med något.

Jag gick till mina handböcker för att försöka förstå vad jag gjorde för fel. Bodil Malmsten skriver i ”Så gör jag: konsten att skriva” att ”man ska aldrig skriva medan man lider, utan vänta tills hjärtat svalnat av”. För den som nyligen blivit mamma har hjärtat knappast svalnat av, och i ganska många fall lider hon också. Men känslan är att man måste skriva nu, för sedan har man glömt. Och det är misstaget: det skrivna kommer likna livet. Olof Lagercrantz skriver i ”Konsten att läsa och skriva” att när det händer, så blir författaren en pornograf.

Helt enligt pornografins logik så liknar moderskapsskildringarna varandra. Lyra Ekström Lindbäck anklagar till och med Olga Ravn, vars bok ”Mitt arbete” nyligen kom på svenska, för att plagiera Cusk i ett stycke.

Men det största problemet enligt debatten som pågår verkar vara att man benämner något som tabu fast det inte alls är tabu, utan bara navelskådande.

Thurfjell skriver i en annan artikel på samma tema att ”om det är något som i dag är tabu är det väl att inte vara kluven inför moderskapet, att inte lufta sin olycka eller rentav sin ånger i tv-morgonsoffor”. Några dagar senare skriver Åsa Beckman i samma tidning att ingen borde gå ut offentligt med att de ångrar sitt moderskap, så helt tillåtande är väl moderskapsklimatet ändå inte.

En ny generation författare har plötsligt behov av att skildra sitt moderskap konstnärligt och gör det inte till moderskapets fördel.

Hellre än ett samtal om vad man ska få säga eller inte säga, vad som är tabu eller inte tabu, skulle jag önska ett samtal om varför det är så svårt att vara förälder idag.

Barn är numera någonting man får, någonting man har, något mer passivt än aktivt. Själva görandet, uppfostran, omhändertagandet sker av andra människor, personal som man knappt vet namnet på – och det finns en ensamhet i det. Samhället bygger en mur mellan förälder och barn.

Samtidigt är pressen att vara en bra och pedagogisk förälder som inte ger barnen trauman större än någonsin. Trots att det är nästan omöjligt att hinna skaffa en djup relation med sitt barn måste föräldern tassa på tå och veta hur den ska undvika att skada barnet för livet. Då är det lockande att låta Ipaden sköta uppfostran de få timmarna man ses.

Som enskild förälder kan man hitta lösningar, som att gå ner i tid på jobbet för att vara med barnet. Men risken är att det blir värre eftersom stressen över karriären och pengarna ökar. Stressen gör en antagligen odräglig mot barnet.

Förändringen som måste ske är förmodligen strukturell. Jag har själv varit en sådan som slits mellan självförverkligande och moderskap, och inte kunnat se hur de två sakerna ska kunna vara samma sak eller ens existera inom samma liv. Jag skrev en bok om det, och det var svårt för mina erfarenheter framstod, när de skrevs ner, just som plagiat på något någon annan redan skrivit.

Men tänk om likheten också är nåden? Leslie Jamison skriver i ”Tillnyktring” om när hon började i AA: ”Våra berättelser var värdefulla tack vare att de liknade varandra, inte trots det. Originalitet var inget ideal, och skönhet var inte poängen.”

Kanske är moderskapslitteratur dömd att vara tråkig och upprepande. Men det verkar märkligt att just ett specifikt ämne skulle vara omöjligt att skriva bra om – vilket får mig att hoppas att genren bara är i sin linda.

Skadas barn av att höra att deras föräldrar ångrar sitt föräldraskap? Säkert, men de skadas också på ett kollektivt plan av att vuxna inte har något språk för att tala om komplexiteten i vad det är att vara förälder. Kvinnor har, historiskt sett, inte varit författare särskilt länge och kanske kan ett språk för att bli mamma sakta men säkert växa fram – kanske söker vi fortfarande orden för vår dröm.