Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Den turkiska fräckheten tar inte slut.

I förra veckan sa den turkiske ambassadören i Stockholm att han vill se riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh utlämnad till Turkiet, ”om det är möjligt”. Alltså en folkvald politiker med svenskt medborgarskap.

Efter att intervjun publicerats backade ambassadören från uttalandet – Kakabaveh finns inte på listan över det trettiotal personer man vill se utlämnade. Men signalen hade redan gått fram: Erdogan och hans lakejer betraktar Kakabaveh som en bråkig kurd som ska skrämmas till tystnad. Och gudarna ska veta vad Turkiet gör med bråkiga kurder.

Så sent som idag publicerade Turkiet åter sin lista med krav för att säga ja till ett svenskt Nato-medlemskap.

Socialdemokraterna hävdar ju kaxigt att de är redo att leka med de stora grabbarna i Nato, men när turkiska autokrater ryter är signalen från Rosenbad att en svensk tiger. Statsminister Magdalena Andersson intygade nyligen att hon hade ”ett bra samtal med president Erdogan i helgen”.

Socialdemokraternas besatthet av ett Nato-medlemskap är en mardröm för alla skribenter och aktivister i Sverige som kritiserar Turkiets demokratiska förfall.

För egen del kommer jag aldrig att glömma hur en turkisk representant traskade upp till tidningsredaktionen för några år sedan och hävdade att folkmordet på kristna i Osmanska riket 1915 aldrig ägt rum. Att läsa min artikel om folkmordet, hävdade han, var som att få en örfil i ansiktet. För övrigt har inte heller utrikesminister Ann Linde vågat använda ordet folkmord om 1915. Det inger knappast förtroende för de diplomatiska samtalen.

I Sverige bor många modiga reportrar, politiker och aktivister som tvingats lämna Turkiet. I P1-programmet ”Medierna” rapporterades att exil-journalister nu är oroliga för att deras namn finns på Turkiets ökända most wanted-lista – och för att Sveriges regering ska ge vika och utvisa dem.

Här finns en viktig läxa för svenska journalister. Den massiva bevakningen av Turkiets attacker mot bland andra kurder ökar känslan av att det är jaktsäsong på den bråkiga minoriteten. Turkiets propaganda – där alla politiska kurder stämplas som terroristkramare – måste dissekeras mer.

Ett olyckligt exempel fanns häromdagen i Dagens Nyheter där en nyhetsingress slog fast att ”försvarsminister Peter Hultqvists tidigare kurdkontakter [kan] utgöra en viss belastning nu när Sverige söker turkiskt stöd för medlemskap”.

Kurdkontakter? För att citera författaren Balsam Karam: Hur är det möjligt att tala om ett folkslag på 40 miljoner på det viset?

Politiska kommentatorer har skrivit om hur Sverige kan nå en kompromiss med Turkiet. Militäralliansen beskrivs som en garant för fred och säkerhet. I själva verket handlar det om en dysfunktionell och ytterst våldsam familj. För några år sedan såg Nato-ledningen passivt på när Turkiet öppnade sina gränser så att jihadister kunde svämma in i Irak och Syrien. IS folkmord och upprättande av Kalifatet fick alltså hjälp på traven av ett Nato-land.

Trots detta domineras nyhetsrapporteringen av Ankararegimens krav – på oss! Regeringen slår knut på sig själv för att bevara goda, diplomatiska relationer i stället för att förklara varför denna turkiska mardröm får fortsätta.