Dilan Apak är komiker och skribent på kultursidan.

De senaste dagarnas utspel om misstroendeförklaringar, avgångshot, glåpord mellan partiföreträdare (och annat som ytterligare fört artiklarna om senaste klimatmötet längst ner på tidningarnas hemsidor) har fått mig att tänka på begreppet ”politisk vilde".

Själva epitetet har sin inneboende nerv – här kommer en partilös för att ta med oss på en jäkla mental åktur! Extra pirrigt blir det när den enda politiska vilde vi har i riksdagen dessutom är en gammal gerillasoldat, en peshmerga; den som sett döden i vitögat! Symboliken kring Amineh Kakabaveh är kittlande. Men ju längre samtiden går desto svårare blir det för mig att urskilja hur hon är det vilda inslaget i svensk politik.

I min värld är en politisk vilde en sån som ger oss alla lite ont i magen. Som lägger de där radikala förslagen som aldrig kan nå konsensus under partipiskor. Det kan en nog säga att Kakabaveh gjort. Men klipp till 2022 där hon nu slits mellan två urballade sidor vars politik på olika sätt riskerar att kasta ut henne ur landet. Sossarna förhandlar med en diktator som gärna vill ha Kakabaveh utlämnad. Detta på grund av en historisk helomvändning på opassande kort tid (jag menar, visst har vi varit Natos medlöpare länge nu men en blir inte officiell med sin älskarinna innan en pratat med barnen om skilsmässan va?).

På andra sidan går Sverigedemokraterna i täten och drömmer som bekant om att få kasta ut så många utrikesfödda de bara kan, en retorik som knappast deras bundsförvanter på högerkanten protesterar mot. Samma allierade vill skjuta skarpt i folkmassor, bryter löften till förintelseöverlevare och tillsammans har de väl hotat om 711 misstroendeförklaringar den senaste mandatperioden.

Som sagt väcker detta tankar om vad som egentligen är politisk vildsinthet. Och är en vilde som förväntas avgöra mellan vildar fortfarande en vilde? Det lämnar jag åt filosoferna att avgöra.