Annons

Annons

Annons

Annons

Kultur

Böcker
Identitetspolitiken är förödande när den löper amok

Men tyvärr är de normkritiska perspektiven sedan länge inristade i institutionernas väggar, anser Tor Billgren.

Det här är en recension.Analys och värderingar är skribentens egna.

Sara Kristoffersson är professor på Konstfack. Foto: Niklas Nyman

Annons

Fakta

Sara Kristoffersson

Hela havet stormar – fallstudie inifrån en myndighet. Volante.

Tor Billgren är konstkritiker och skribent på kultursidan.

”Inte nu igen”, tänkte jag uppgivet när jag noterade att en bok var på gång om namnbråket kring utställningslokalen Vita havet på Konstfack i Stockholm. Striden inleddes i februari förra året när Sara Kristoffersson, professor i designhistoria, publicerade en artikel i DN som fick rubriken ”Nej, Vita havet på Konstfack har inget med rasism att göra”.

”Inte nu igen.” Inte ytterligare en omgång stelopererad debatt framalstrad av toxisk identitetspolitik. De senaste åren har bjudit på många exempel. I februari 2020 fick en lektor i musei- och kulturarvsvetenskap vid Uppsala universitet en reprimand för att ha svarat på en fråga om vilka ord man kan använda för sökningar med avseende på ras i gamla arkiv. Våren 2021 rasade en debatt om sexologutbildningen vid Malmö universitet, bland annat för att en filmprofessor under en föreläsning om stereotyper visat exempel på stereotyper.

Annons

Annons

Varje gång identitetspolitiken löper amok befästs bilden av konstvärlden och akademin som plattformar för narcissistiskt navelskåderi. De enda vinnarna är de politiska krafter som exploaterar den alienation som uppstår hos människor som inte känner igen sig i den verklighetsbild som målas upp av aktivister och politiker. Polariseringen är förödande.

Men ok, här kör vi igen: ”Hela havet stormar” är en mycket välskriven bok om den upprivande namnstriden, en detaljerad partsinlaga ur Sara Kristofferssons perspektiv. Det hela började 2018 då namnet Vita havet pekades ut som ”rasistiskt kodat” av en separatistisk studentgrupp på Konstfack. Ett namnbyte skulle bidra till inkludering. Frågan togs upp och diskuterades i långbänk av skolans ledning. Kristoffersson fick nog och skrev sin artikel i DN, där hon visade att namnet inte alls var rotat i rasism. Den anonyma studentgruppen skrev ett genmäle, som följdes av en artikel där 44 lärare och annan personal på skolan tog avstånd från Kristofferssons obstinata tilltag. I den debattstorm som följde anklagades hon för att äventyra studenters säkerhet och att hata bruna kroppar. Hon blev utfryst, stressen gjorde henne sjuk.

Kristoffersson beskriver händelserna på ett sakligt och behärskat sätt, även om bitterheten och sorgen ibland läcker igenom. Hennes raseri mot de 44 kollegorna är förståeligt, men kunde gott ha tyglats något i boken. Hon diskuterar utförligt de bakomliggande orsakerna till hur situationen kunde bli så infekterad och pekar på det senaste decenniets uppsving för normkritik, identitetspolitik och intersektionell teori. Jag är benägen att hålla med henne och hade gärna gått längre i kritiken mot dessa fenomen.

Annons

Annons

Många myndigheter, lärosäten och konstinstitutioner tycks betrakta intersektionell teori som något neutralt och vetenskapligt förankrat, som man okritiskt och tacksamt har att anamma i värdegrunder och policydokument. Det är olyckligt, eftersom intersektionalitet i praktiken är ett verktyg för att driva igenom radikal vänsterideologi, en teori där svaren är givna på förhand: Överst i förtrycksordningen finns kapitalism och vithet. Teorin syftar på pappret till att synliggöra hur olika typer av förtryck samverkar, men resulterar i själva verket i att osynliggöra mängder av förtryckande strukturer och mekanismer – som islamskt motiverad homofobi, kafalasystemet, de nutida verkningarna av slavhandeln som utgick från Östafrika, patriarkalt våld i prekoloniala samhällen, och så vidare. Det är inte kålsuperi, whataboutism eller vit skörhet att förhålla sig skeptiskt till en förklaringsmodell som bara duger till ideologiskt motiverade punktmarkeringar av stora problem.

Sara Kristoffersson har skrivit en viktig bok och hennes sätt att gå rakryggad ur kaoset är inspirerande. Det hade varit fint om den kunde göra skillnad, men jag är pessimistisk. De normkritiska och identitetspolitiska perspektiven är sedan länge inristade i väggarna på myndigheter och institutioner av aningslösa chefer. De är obligatoriska i konstnärliga bidrags- och jobbansökningar. De utgör normalläge på kultursidor och i konsthallar. Några dussin positiva recensioner lär inte ändra på det i första taget.

Till toppen av sidan