Anna Axfors är författare och skribent på kultursidan.

Jag lyssnar på P1:s dokumentär om Ultima Thule. Journalisten Bo Sjökvist träffar killarna i bandet i deras hemstad. När de får frågor om sin koppling till nazismen ser de ut som frågetecken. Visst, de var skinnskallar. Visst, de var en del av Bevara Sverige Svenskt. De uppträdde tillsammans med uttalade nazister. Men nazister har de aldrig varit. De var väl inte nazister då, tänker jag. Blir jag gaslightad eller vad är det som händer? För i nästa sekund undrar jag vad i så fall nazism är.

Killarna i Ultima Thule sätter aldrig ord på hur något faktiskt är, bara hur det inte är. Att ha heilat ”är man väl inte så stolt över”. Vad är man då? Inte skamsen i alla fall. Det är ett språkbruk som förflyttar ansvaret från en själv till – slumpen. Något bara blev. Och det verkar helt okej.

Jag lägger märke till att ansvar är ute. Att ta ställning. Tidsandan tillåter en att flyta, att skoja, att göra saker som ”kanske inte var så jävla bra”. Att leva som man lär är väl dygdigt, men inget som man längre kräver av sig själv eller någon annan.

Under pandemin gick flygtrafiken ned radikalt och det hade troligtvis en liten men positiv effekt på klimatet. Det hindrar inte folk från att nu åter igen flyga som om det inte fanns en morgondag (vilket det i och för sig kanske inte gör). Susanna Kierkegaard skrev i Aftonbladet nyligen att ”Alla har rätt att flyga charter på semestern – låt inte eliten få dig att skämmas” och en klassdebatt om vem som ska få flyga drog igång. På Aftonbladet kultur mynnade det ut i en diskussion om arbetarklassen som politiska eller möjligen moraliska subjekt. Hur som helst: koldioxidutsläppen tar inte hänsyn till vem som sitter i flyget.

Att tycka att alla som vill stoppa klimatkatastrofen, oavsett livsomständigheter, helt enkelt borde sluta flyga, kallas för att ”flygskamma”. Förut hade det kanske kallats existentialism.

Existentialisterna, till exempel Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, ansåg att eftersom människan är fri är hon också ansvarig för sina handlingar. Eftersom den västerländska människan är friare än någonsin så borde också hennes ansvar vara större än någonsin, men det ser jag få spår av i offentliga debatter och sociala sammanhang.

Var och en gör nämligen som den vill och ingen ska ha åsikter om det. Ens livsval behöver inte spegla ens egentliga värderingar. Den man är, är en essens och inte de val man gör. Detta är motsatsen till existentialism. Det är nästan en fördel att bo i en flådig våning på Östermalm, ha sommarhus på Gotland och samtidigt skriva klassmedvetna krönikor om sina dåliga tänder, som Alex Schulman. Det visar bara att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, vilket idag har högre status än att benhårt hålla fast vid en åsikt som också ska gå i linje med ens livsval.

Man kan med fördel ta sin familj till Maldiverna med flyg och samtidigt gnissla om sin klimatångest, det betyder bara att man unnar sig — ger sig lite self-love.

I ett avsnitt av Filosofiska rummet från 2019 jämför panelen existentialismen med en tonårings filosofi, i sitt sätt att kräva någonting av människan.

En vuxenhetens filosofi skulle väl i så fall vara en ovilja att förändra något, eller en bristande tro på att det går. Och det kanske i så fall är den vi lever med idag, denna stiltje, ett slags essentialism som kanske är en reaktion på stress och social press.

I dagens stressade samhälle anses det personliga behovet vara ett legitimt skäl: Alla förstår att du jobbat hårt och behöver solsemester. Alla förstår, om du har tur, att du som ung var orolig för arbetslöshet, rycktes med i något och helt plötsligt stod din högerarm i högläge. Det är svårt, tråkigt och tidsödande att göra medvetna val, och därför kräver vi inte det av varandra.

Men om vi nånsin ska kunna vända den världsutveckling vi nu ser, med klimatförändringar och högernationalister i regeringar, så kanske det är dags att börja ta ordentlig ställning åtminstone i vissa frågor, och då inte bara i tanke utan också i handling.

Att vara vuxen betyder ofta att luta sig tillbaka, tänka ett extra varv. Tänk om att vara vuxen också kunde betyda att våga tycka något fullt ut, och sedan ta ansvar för den åsikten även i sitt vardagliga liv?