Annons

Annons

Annons

kulturSvensk politik

Gudrun Schyman
Min tid som politisk vilde gjorde Sverige mer feministiskt

Amineh Kakabaveh kommer nog att gå till historien som den mest politiskt inflytelserika ”vilden”. Många förfasar sig över hennes position. Men att ledamöter agerar självständigt vitaliserar demokratin, skriver Gudrun Schyman.

Text

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Gudrun Schyman. Foto: Feministiskt initiativ

Annons

Gudrun Schyman är politiker.

Är möjligheten att ha kvar sin parlamentariska plats, även när jag lämnat det parti som jag kandiderat för, ett uttryck för en civiliserad syn på demokratin eller är det ett uttryck för förvildning? Frågan är intressant, särskilt efter den senaste tiden turbulens i riksdagen. Amineh Kakabaveh kommer nog att gå till historien som den mest politiskt inflytelserika ”vilden”. Det jämna parlamentariska läget har gett henne en position med utslagsröst. Utifrån sin egen politiska agenda har hon fått bra utdelning. Samtidigt är det intressant att se hur många som förfasar sig över detta. Ordval och tonfall associerar till de vanligaste synonymerna för vild: inföding, ociviliserad människa,  barbar – galenpanna, vilding, vildhjärna, vettvilling, bråkmakare.

Annons

Annons

”En politisk vilde har kidnappat regeringen!”, läser jag i en rubrik. Det finns till och med förslag om lagstiftning mot den här ordningen. Maria Stockhaus (M) skriver i en motion ”… De (som lämnar sitt parti) blir så kallade politiska vildar. Det är inte acceptabelt och medför rubbningar i systemet. Dessutom är det ett slag i ansiktet på de väljare som trott sig välja en ledamot som står för vissa värderingar, till­hörande ett visst parti. …. Den ledamot det berör borde istället med hjälp av lagen bli tvungen att lämna sitt uppdrag och en ny person få möj­lighet att träda in. …. Därför bör en lag som hanterar detta införas.”

Vad är det då som är så hotande med en partipolitiskt oberoende ledamot?  Man kan ju mycket väl tänka sig en situation där det i själva verket är partiet som ändrat uppfattning och där det är den enskild ledamot som vill stå kvar vid sin uppfattning.

Historiskt har det funnits fler oberoende kandidater från nyetablerade partier (Ny demokrati, SD) och där finns säkert ett mått av oerfarenhet av både partiarbete och parlamentarism. Men det finns också en mer intressant historia. Där finns rösträttskämpen Kerstin Hesselgren som valdes in 1921 för Liberalerna. Hon var ”vilde” i tio år mellan 1924 och 1934. I modern tid finns Solveig Ternström som lämnade Centerpartiet och moderaten Anne-Marie Pålsson som menade att dagens system, med vinande partipiskor, degraderade riksdagsledamöterna till ett kollektivt ”knapptryckarkompani”. Annika Åhnberg lämnade Vänsterpartiet och satt kvar som partipolitiskt oberoende tills hon blev jordbruksminister i Göran Perssons regering.

Annons

Annons

Själv lämnade jag Vänsterpartiet när partiledningen tyckte det blev ”för mycket feminism”. Jag motiverade min partipolitiskt oberoende plats i riksdagen med att jag hade ett väldigt starkt mandat från väljarna, framför allt för att driva feminismen framåt. Jag hade många personröster och jag hade starkt stöd av feminister från många olika håll. Jag förankrade mitt beslut att sitta kvar, utanför riksdagen, hos de personer och i de grupper vars förtroende jag fått i valet.

Ur detta utvecklades så småningom ett nytt parti, Feministiskt initiativ, vars påverkan på den feministiska agendan inte går att underskatta. Under valrörelsen 2014 kände sig de flesta partierna tvungna att skriva in feminismen i sina partiprogram och efter valet utropades både en feministisk regering och en feministisk utrikespolitik. Det finns mycket övrigt att önska när det gäller genomförandet men det blev en påtaglig kvalitetsförbättring av förståelsen och problemformuleringen. Från att tala om ”kvinnofrågor” och ”tjatiga kärringar” övergick diskussionen till att handla om strukturella samhällsproblem, patriarkala maktordningar och mänskliga rättigheter. En nivåhöjning och en utveckling av demokratin.

I Sverige har vi ett förhållandevis litet inslag av personval under själva valkampanjen. Partiernas kandidatlistor förändras sällan genom personkryss. Efter valet finns möjligheten att agera partipolitiskt självständigt, kanske för att hålla fast vid en linje som partiet lämnar eller för att förstärka en utveckling som partiet (ännu) inte vågar. Jag ser det som en tillgång. En viktig del i en levande demokrati som ständigt behöver både försvaras och vitaliseras.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan