Januari

*

Rulla tillbaka dagarna, rulla tillbaka deras mull, rulla tillbaka timmar och minuter, rulla genom de upplysta parkerna, genom staden, rulla tillbaka han som blir beskjuten på sin cykel på väg till fotbollsträningen, rulla cykeln baklänges längs gågator och återvändsgränder, rulla tillbaka polisrapporten, rulla fotbollen tillbaka till barndomens spelplaner.

Hon minns inget av det där. Att vara rädd var inte utmärkande, att vara brun var inte iögonfallande. Det var inga särskilda dagar, inga formativa händelser. Av seriemördarens dagar minns hon inget. Det var bara mors vaggvisa om natten, varje natt samma outgrundliga ton i rösten. Var rädd om dig, sjöng mor. De hatar oss, sjöng mor. Det enda hon minns är att hon var ett barn med en mor som sjöng sånger.

*

Med alla våra datum i åtanke cyklar vi till manifestationen.

Med motståndet dunkande i huvudet, med förlusten för ögonen.

Minns du var du stod den dagen, vad du sa till mig, vad du höll i handen.

Minns du mors ord när du kom hem med blodfläckar på jeansen.

Minns du vad du tänkte om historiens förutbestämdhet strax innan du somnade.

Minns du den eviga lindansen: Ett steg till vänster så faller de i glömska.

Ett steg till höger så var de aldrig levande.

*

Han röker en cigg i dimman som bildas när en stad glömmer. Glömskan kommer inte först. Först kommer likgiltigheten. De dör som flugor i den där staden. Han röker en cigg. Regnet strilar ner som tårarna han inte gråter. Glömskan kommer inte först. Först kommer anklagelsen. Varför skjuter de på varandra, slocknar som eldflugor i den där staden. Han bränner sig när han suger på filtret, försöker bli ett med elden. Glömskan kommer inte först. Först kommer skulden. Om man låter barn ränna omkring på kvällen. Om man skaffar fler än man har råd med. Han fimpar och ur askan återuppstår inte den förlorade tiden. När glömskan kommer misstar han den för syre.

*

Barnen surrar och flugorna snurrar.

Det är barn och flugor som torkar i blommorna på Nobelvägen.

Gatorna är smällare och piss.

Gatorna är de döda barnens.

Det är bara barn som kan få för sig att lägga blommor och brev mitt på gatan för alla att trampa på. Det är bara barn som sörjer barn som vet att kronblad är det enda som växer ur minnet. Barnens ceremonier: chokladen sockersöt. Allting i en hög av död att trampa på. Trampa på så du kommer ihåg. Barnet som sköts här älskade Snickers.

*

Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska.

Glömskan är tunn och tung som dimma.

När vi lyfter den från himlavalvet sträcker vi en muskel.

Akta dina fötter så att du inte trampar i.

Rulla tillbaka, trampa fram. Gå inte förbi.

Februari

Vinter. Det är inte självklart. Vissa år säger staden att vintern är slut i december. Det är staden som bestämmer om det är kallt eller varmt. Det är kommunen som delar ut rabatter. För fattigdom får man frostskador. För frostskador får man inget. I den här staden finns ingen snö. Våldet gömmer sig inte under vita täcken. I den här staden är det vinter när kommunen säger att det är vinter.

Vi vill sova, står det på banderollen som vecklas ut på Sofielunds Folkets hus. Tio bokstäver för romregistret, tvångsomhändertagandet, avhysningen av Sorgenfrilägret. Förintelse. Tio bokstäver i utbyte mot en vaggvisa. Minns du när mor sjöng den?

Vi är glömskans arkiv.

Är det minnet eller glömskan

som får kommunen att beskriva

romer som överlevnadsexperter.

Vi är glömskans arkiv.

Vi lever som om de döda inte har dött.

Vi rullar tillbaka.

Vi trampar vidare.

Mars

Stoppa tennisbollarna, stoppa tillbaka racken i fodralen, sopa upp det syntetiska gruset, stoppa det i påsen, lägg påsen i förrådet, lås förrådet med nyckel, stoppa nyckeln i sopnedkastet, stoppa solen som lyser över läktaren, stoppa läktaren från att ge vila åt dem som förtiger våldet, stoppa ockupationsmaktens flaggor från att vaja, stoppa domarens visselpipa i fickan, stoppa matchen, stoppa ockupationen.

Till alla de fördrivna: månsken. Och ett land som inte är styckat. Det är bara barbarer som blandar sport och politik. Det är bara barbarer gör som monument av sina döda. En måne är inget monument. Varför fortsätter den då att lysa?

*

Vi samlades utanför sjukhuset. Vi lade blommorna där, färgglada plastblommor som inte kunde vissna. Eller lade vi dem på Möllevångstorget, av respekt. Det var innan han vaknat ur koman. Vi började sova med glasflaskor efter Ta natten tillbaka-demonstrationen. Vi bodde på markplan och var övertygade om att fascister skulle ta sig in genom ett fönster. Vi bytte batterier på brandvarnaren och tejpade brevinkastet. Vi sa: Nu har jag blivit som mor. Minns du flaskorna hon ställde bredvid sängen på nittiotalet? Vi var barn då, vi lärde oss att skratta högre än stöveltrampen. Nu behöver jag ett större territorium att sörja på. Den här kroppen har blivit för liten.

Kämpa trottoarerna, kämpa gatlyktorna, kämpa övergångsställena, kämpa flickorna som går hand i hand med sina mödrar över övergångsställena, kämpa arbetarna vid fruktstånden som inte fått sitt morgonkaffe, kämpa äpplena som rullat ut i rännstenen, kämpa jordgubbarna som krossats under skosulorna på trottoaren, kämpa han som ligger i respirator på Lunds lasarett, kämpa Malmö, kämpa i natt som om livet hängde på det, för det gör det.

*

Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska.

Glömskan är den fadda smaken av ett efteråt som inte går att svälja.

Vi gurglar underordning i gommen.

En dag ska vi spotta.

*

Barnen var tolv och nio år på rymmen från ett HBV-hem när deras huvuden dunkades i marken av vakter på Centralstationen.

En svart mor till ett svart barn: Vi flyttar till stjärnorna nu. Där får vi mer syre.

*

Ljuset när det silas genom höghusen.

Det svider i ögonen, det är likadant varje gång våren kommer.

Ett år bröt kravallerna ut samtidigt som knopparna.

Vi sprang mellan gårdarna med stenar i handen.

Om de tar våra källarmoskéer ska vi ta deras gudlösa nätter.

De vet precis vad de gör och ändå gör de det.

Nu är det morgonen efter elden, utbrunna bilar längs vägen.

Någon går till skolan som är sönder.

Någon frågar chans för första gången.

Två syskon studsar sockerstinna i en hoppborg under Eidfirandet.

När de krockar med ett vitt barn suckar ingen.

April

Jag föddes under kriget. Jag vet att krig aldrig kan vara en liknelse. Ändå den dagen i Limhamn. Det kändes inte som en demonstration. Det kändes som ett slagfält.

*

Bössorna skramlar på andra språk än svenska.

Gågatans alla pengar.

En morgon i april orkestrerar vi oljuden till en sång oförsonlig som minnet.

Maj

Så många år har gått sedan fördrivningen att vi minns våra minnesdagar tydligare än hemlandet. Men i byrålådan ligger nyckeln till farmors hus, metallen förmultnar inte.

Ett barn döps efter en mördad journalist. De är förbundna till varandra, den döda till den levande. Likvakan misshandlas av militär. Flaggan som draperar kistan har för starka färger. I Malmö bär barnen katastrofen i samma hand som sina ballonger. De skriker om ett land de fördrevs från långt innan de föddes: Du vet, vi var flyktingar långt innan vi hamnade här.

Rulla tillbaka oljan till oliverna, rulla oliverna tillbaka till träden, rulla träden tillbaka till trädgården, rulla trädgården tillbaka den sista festen innan huset demolerades, till vattnet vi drack sorglöst innan ransoneringen, rulla tillbaka tiden tills landet är vårt igen, rulla fram tiden tills landet är vårt igen, de döda kommer åter då, de döda lämnar oss inte igen.

*

Åstorp. Grönskan kring förvaret. Ett stängsel och ett fönster. Det knastrar, hör du oss? Kan du se oss på andra sidan fotbollsplanen? Han säger: Vi är rädda att bli smittade. Vi är så många i samma rum. De ger oss ingen tvål, inga framtidsutsikter. Han säger: Var har ni varit? När kommer ni igen?

Vi är glömskans arkiv.

De byggde flyktingfängelserna här så att vi skulle glömma er.

Men vi glömmer er inte.

Juni

Med nål broderar studenterna fast sin skönhet.

Sytråden är snabba bilar som tutar i bakgrunden.

Kurdistans flagga vajar i sommarnatten.

Hon är vacker i det vita.

Hon är brun i det vita.

Inget är försent än.

*

Vi är glömskans arkiv.

Vi arkiverar glömska.

Glömskan är tunn och tung, som dimma.

Vi är glömskans arkiv.

Vi har levt och vi vill leva.