Helena och Martin Berggrens två barn Mika, 9, och Miriam, 7, är båda särbegåvade. Det innebär att de på ett eller flera områden visar betydligt högre begåvning än sina jämnåriga kamrater. Mika har dessutom autism och båda barnen har ett selektivt ätande.

I många avseenden har de svårt att fungera i större barngrupper med stor personalomsättning.

På Oskarsskolan i Lund, där Mika gått sedan förskoleklass och där lillasyster Miriam nu också börjat, har man kunnat tillgodose såväl begåvningen som det särskilda stöd Mika kräver till följd av sin autism.

Där har han fått en särskild resurs och sin undervisning anpassad till rätt nivå. Med fördjupningskurser i naturvetenskap och samhällskunskap som egentligen är avsedda för högstadiet har han funnit motivation att gå i skolan.

– Hemmasittande är vi rädda för både var gäller autismen och begåvningen. Skolan är skapad efter en så fyrkantig ram och det är extremt svårt att lyckas med anpassningar som fungerar. Vi har kämpat oerhört mycket med att komma iväg och må bra i skolan, säger Helena Berggren.

I förra veckan slutade Mika trean och efter sommarlovet väntar mellanstadiet på den betydligt större Lerbäckskolan. Något som oroar honom.

– Det känns inte så bra. De är så många elever där i parallella universum.

– Parallella klasser menar du nog, rättar pappa Martin.

– Ja klasser. Det är ju bra om alla är i samma universum, säger Mika och skrattar.

– Men jag gillar när vi inte är så många. Runt 20 barn får det vara. Det får vara färre, men inte fler. Annars blir jag störd och då kan jag skrika ”var tysta” eller ”någon försvinn”.

Hur reagerar kompisarna då?

– De blir lite förvånade, men ja.

Mika oroar sig för hur det ska bli med ny skola och nya pedagoger. Med dem han haft på Oskarsskolan har han varit nöjd, även om det varit lite rörigt sista terminen.

– Definitionen av lärare på Oskarsskolan är ju sådär. Det finns ingen riktig gräns på lärare, specialpedagoger, fritidspedagoger och rektorer. Alla är lite både och och så är de vikarier också på en och samma gång, förklarar Mika.

Han tar paus i samtalet som han hållit i gång i högt tempo sedan ”prataren” anlände till radhuset på Gunnesbo. Det tar ett tag att slå fast att det är just pratare Sydsvenskans utsände är. Kanske är hon mer av en ”skrivare”.

– Eller kanske”filmare”, resonerar Mika när han fått veta att tidningen numera även gör tv.

Anledningen till att vi besöker familjen på Gunnesbo denna eftermiddag är mamma Helena Berggrens nyutgivna bok: ”Molly och Sixten börjar skolan”. Trots titeln gavs den ut lagom till sommarlovet på Mirka förlag.

– Jag hoppas många barn kan få läsa den som en liten sommarpresent, säger hon.

Boken skildrar hur vardagliga situationer kan upplevas av barn med särskilda behov.

Att prata om boken utan att komma in på familjen är inte möjligt. Boken inte bara bygger på familjens gemensamma upplevelser och erfarenheter, den är också tillkommen genom samtal och diskussioner familjen emellan.

– Jag började skriva ett kapitel till Miriam för att hjälpa henne att se en situation utifrån, men också för att storebror och pappa skulle få chans att uppleva känslan inifrån. När jag läste det för baren så ville de veta mer och så blev det ett kapitel till och ett kapitel till.

Böcker och läsande är ett stort gemensamt intresse i familjen. Under barnens uppväxt har Helena skrivit flera böcker både till och om barnen.

I karaktärerna Molly och Sixten känner Miriam och Mika lätt igen sig.

– Molly är precis som jag och Sixten som Mika, säger Miriam, som precis slutat förskoleklass.

– Hon vill att allt ska vara perfekt och vill inte kissa i skolan.

Att vara särbegåvad som Mika och Miriam kan i många avseenden vara ett privilegium, men när det som i Mikas fall och till viss del även i Miriams fall även finns andra diagnoser att ta hänsyn till kan vardagen bli kämpig.

– Det är alltid en utmaning att ha en funktionsnedsättning. Särskilt en som inte syns och som ofta upplevs som allmänt dåligt uppförande, säger Helena Berggren.

Molly och Sixten i boken har båda två särskilda behov och möter utmaningar som många barn kan känna igen sig eller sina klasskamrater i. Inga diagnoser nämns, men autism, hög begåvning, 2E (twice exceptional) och högkänslighet finns med i boken.

Boken är tänkt att läsas tillsammans, familjer eller i skolan.

– Jag skulle inte säga att det är en handbok i hur man hanteras barn med NPF- diagnoser, men den ges ut tillsammans med en lärarhandledning. Jag hoppas att både vuxna och barn kan känna igen sig men också kanske förhoppningsvis förstå något nytt.

Mika som lärde sig skriva redan som tvååring, långt innan han kommunicerade verbalt, har även han börjat skriva en egen bok baserad på ett avsnitt i mamma Helenas bok.

– Den handlar om planeten Dotox och alla som bor på den. Jag skriver den som att det är Molly och Sixten som berättar, förklarar Mika.

Varför ska andra läsa Molly och Sixten tycker ni?

– För att det är världens bästaste bok. Kan man säga så? Vuxna och lärare borde läsa Molly och Sixten så att de kan lösa problemen när de hamnar i dem, säger Mika.

– Och så att de kan förstå hur andra barn kan vara, säger Miriam.