David Larsson Heidenblad är docent i historia vid Lunds universitet och aktuell med essän ”Aktie-SM 1979” i Bildningsboxen (Norstedts, 2022).

De senaste fem åren har antalet unika aktieägare i Sverige stigit från cirka 2,1 miljoner till 2,7. Den största ökningen skedde 2020 och 2021 då aktieägarnas skara växte med 508 909 personer. Särskilt anmärkningsvärt i ett historiskt perspektiv är att allt fler unga svenskar nu hittar till börsen. Det rör sig om en stabil trend som pågått i omkring ett decennium. De största ökningarna sker i åldersgrupperna 21–30 respektive 31–40. Tillsammans utgör dessa i dag 28,9 procent av alla aktieägare i landet.

Det växande intresset för aktier kanaliseras och stimuleras till stor del via sociala medier. På #finanstwitter och i olika Facebook-grupper pågår diskussionerna dygnet runt. De något yngre ser investeringsvideor på Youtube eller Tiktok. I poddvärlden pratas det pengar, kvartalsrapporter och sparkvoter. Ja, vid sidan av influencers finns det numera en rik uppsättning svenska ”finfluencers”. Vissa är publika, som Malmöparet Jan och Caroline Bolmeson som driver forumet Rika Tillsammans. Andra är anonyma, som bloggarna ”Miljonär innan 30” och ”Lundaluppen”. Kommentatorsfälten och följarskarorna talar sitt tydliga språk. Intresset och engagemanget för aktier som sparform spirar.

Inom forskarvärlden har man sökt ringa in fenomenet med termen ”vardagslivets finansialisering”. Med detta menas dels att finansiella marknader och praktiker blir en allt viktigare del av allt fler människors liv. Men det innebär också att vi lite till mans anammar företagsekonomiska språkbruk och tankesätt. Exempelvis genom att tala om att vi investerar i våra nära relationer eller diskuterar vilken avkastning en viss utbildning eller arbetslivserfarenhet kan ge oss. Ja, när individer och familjer tänker, talar och värderar sig själva som vore vi företag så händer saker.

Men hur nytt är då allt det här? Är dagens spar- och investeringskultur verkligen så annorlunda från 1980-talets eller 1990-talets? Ja, detta kan förstås diskuteras. Den kulturhistoriska forskningen på området är ännu ganska blygsam, men mycket pekar på att det skett en fördjupning och intensifiering under de senaste 10–15 åren. Det vill säga i kölvattnet av den globala finanskrisen 2007–2008. Hur kan detta komma sig?

Ja, en grundläggande förklaring är att det i flera avseenden blivit enklare att spara i aktier. I stället för att uppsöka ett bankkontor har man under 2010-talet kunnat plocka fram sin mobil och trycka på några knappar. Genom att ladda ned en app, starta ett investeringssparkonto (ISK) och föra över en liten summa pengar så kan man snabbt vara i gång. Kringkostnaderna är också låga. Hos nätbanken Avanza är all aktiehandel gratis upp till dess att man har 50 000 kronor på sitt konto. Via bloggar, nätforum och Twitterprofiler finns finansiell kunskap av varierande kvalitet lätt tillgänglig.

Skattetekniskt är aktiesparande också numera okomplicerat. På ett ISK-konto kan du köpa och sälja så mycket du vill utan att det får några konsekvenser. Under tiden du äger aktierna betalar du en årlig schablonskatt på det samlade värdet på kontot. Den dag du vill använda pengarna är det bara att plocka ut dem. Efter några bankdagar kan de användas precis som vilken lön som helst. Detta kan jämföras med hur man på 1980-talet hade olika skattesatser för aktier beroende på hur länge man ägt dem. Syftet var att motverka kortsiktig spekulation och främja långsiktiga investeringar. Den som bläddrar runt i gamla nummer av Aktiespararen kan se hur deklarationsguiderna då överskuggade företagsanalyserna.

Men allt är inte nytt på aktiehimlen. Nej, en fascinerande konsekvens av det fördjupade aktieintresset är att många gamla böcker har fått nytt liv. Den som botaniserar i den ovan nämnde Lundaluppens bloggarkiv kan djupdyka i Benjamin Grahams ”The intelligent investor” (1949), Philip Fishers ”Common stocks and uncommon profits” (1958) eller Peter Lynchs ”One up on Wall Street” (1989). Böckerna är fyllda av daterade exempel, men också av principer, tankesätt och metaforer som visat sig hållbara. Exempelvis den manodepressiva karaktären ”Mr Market” som varje dag erbjuder sig att betala ett nytt pris för en specifik aktie. Priset fluktuerar ständigt och till synes helt oberoende av vad som sker i det underliggande företagets verksamhet. Denna diskrepans kan den intelligente investeraren som beräknat bolagets fundamentala värde utnyttja för att göra goda affärer. ”Pris är vad du betalar, värde är vad du får”, för att citera Warren Buffet.

Än mer anmärkningsvärt är att George S. Clasons ”The Richest Man in Babylon” från 1926 alltjämt är i tryck. Det är en samling liknelser förlagda till det antika Babylon som lär ut hur man blir och förblir rik. Berättelserna publicerades ursprungligen som en serie pamfletter av amerikanska banker och försäkringsbolag innan den trycktes som bok. I 1900-talets Sverige stod den här typen av amerikansk framgångslitteratur inte högt i kurs. Men som ett tecken i tiden översattes boken 2010 till svenska. Där har den sällat sig till en snabbt växande flora av privatekonomisk rådgivningslitteratur som inte tycks behöva några läsfrämjande insatser. Böckerna säljer, läses och används ändå. Ja, kanske är det bland de nya aktieägarna som vi ska söka 2020-talets bokslukande unga kulturmän?