Boel Gerell är scenkonstkritiker och skribent på kultursidan.

Minns ni Alan Kurdi? Snart sju år har gått sedan flyktingpojken från Syrien hittades död på en strand i Turkiet. Bilden av hans livlösa kropp kablades ut i medierna och för en kort stund väcktes världens empati och bestörtning över båtflyktingarnas desperation och lidande.

Scenkonsten var inte sen att haka på och via olika interaktiva iscensättningar gestaltades de flyendes situation. I Cirkus Cirkörs och Malmö stadsteaters samproduktion ”Borders” blev döden på Medelhavet en svindlande vacker tablå och i danska Teater Fluks performance ”Flygting Transportable” stuvades publiken samman på ett trångt lastbilsflak och tvingades via rollspel pröva sin medkänsla.

I dag talar färre om dem som flyr över Medelhavet. Kriget har nått Europa och när striderna rasar på vår egen förstutrapp är det inte längre svårt att föreställa sig flyktens fasor. Leken har kommit av sig och blivit allvar, men när Skillinge teater och regissören Neil Bell skapar ett interaktivt tredimensionellt verk om flykt är det återigen i en simulerad situation i en bräcklig gummibåt till havs vi befinner oss.

Manuset tar avstamp i Bells egna erfarenheter som filmare för UNHCR i Libyen och Italien. Halvvägs in i verket får publiken välja väg och tre möjligheter ges som i sin tur avgör vårt öde. Valet vi enas om ger en relativt problemfri resa och uppladdningen av hot och fara kommer av sig. Dramatiskt hade jag gärna sett att man gjort mer av intrigen och de lovande motsättningarna som ges mellan karaktärerna.

Iscensättningen varvar 3D-film med VR-teknik där publiken tar plats i en fysisk båt i en grund bassäng, tillsammans med de övriga flyktingarna. För bild och ljud står Stefan Stanišić och Tim Bishop som tidigare samarbetat framgångsrikt i produktioner som Unga Malmö stadsteaters ”Ögonvittnen”. Gestaltningen är proffsigt gjord och man får verkligen känslan av att vara till havs. Men även visuellt stannar produktionen vid att etablera situationen, utan att utveckla den grundläggande idén.

Mer av Tim Bishop ges i verket ”Memento sonus” som kan upplevas i ett annex till teaterladan. Tillsammans med ljudkonstnärerna Fredrik Olofsson och Jonas Åkesson har han skapat fragment av ljud som slumpvis fogas samman till nya kompositioner. Det lågmälda collaget avnjuter publiken på pösiga kuddar i ett nästan helt mörkt rum. Bara då och då låter sig väggarnas konturer av scenografen Marta Cicionesi anas, effektfullt ljussatta av Casper Wijlhuizen.

En behaglig upplevelse för den som söker svalka och semesterfrid, men några stora insikter ges inte under den 40 min långa lyssningen. Av de tre i sig högintressanta ljudkonstnärernas separata arbeten har blivit en förvånande opersonlig gemensam prestation.