Shora Esmailian är medarbetare på kulturredaktionen.

Sextio år har gått sedan den palestinska författaren Ghassan Kanafani skildrade desperata människors instängdhet i ett alldeles för trångt och varmt utrymme. I klassikern ”Män i solen” försöker tre palestinska arbetare ta sig till Kuwait för att arbeta inom oljeindustrin.

De längtar hem till sina olivlundar och sin röda jord, till regnen och sina kära, men har inget annat val än att ta ett jobb långt hemifrån. För att nå sin destination kryper de in i en tom vattentank på en bil som ska färdas i ett oändligt ökenlandskap medan solen vräker ”ned sin helveteseld utan förskoning”.

Med ett enkelt men stämningsfyllt språk beskriver Kanafani den outhärdliga klaustrofobin och helvetiska värmen. I juli är det femtio år sedan han dödades i Beirut av en bilbomb, utplacerad av israeliska säkerhetstjänsten Mossad.

Ingen av de 50 människor som på måndagen hittades döda i en övergiven långtradare i Texas kunde fly solens intensiva strålar. De var män, kvinnor och barn från olika länder i Latinamerika som i hopp om ett bättre liv försökte ta sig in i USA. Precis som de tre arbetarna i Kanafanis berättelse tvingades de in i ett trångt utrymme för att sedan överges i värmen. De dog när deras kroppar inte längre kunde hantera den stigande temperaturen. Eller som Kanafani skriver: ”Solsting! Den som kom på det ordet måste ha varit ett geni. Som om denna ödslighet förkroppsligades av en osynlig jätte, som gisslade deras huvuden med piskor av eld och övergöt dem med kokande tjära”.

Denna hittills dödligaste av alla tragedier vid gränsen mellan Mexiko och USA kan inte enbart skyllas på ansvarslösa smugglare – deras roll är bara ett resultat av alla murar och stängsel som rika länder uppfört i syfte att hålla människor utanför.

I en varmare värld kommer misär att tvinga allt fler att ta sig norrut. Om inte gränserna öppnas väntar än värre tragedier än måndagens. Annars kommer vi återigen, likt chauffören i ”Män i solen”, att förtvivlat ropa ”Varför bultade de inte i tanken?”.