Per Svensson är författare och journalist.

I februari 2000 reste den svenska utrikesministern Anna Lindh till Ankara. Det var på den tiden det fortfarande gick att föreställa sig ett turkiskt EU-medlemskap.

Anna Lindh hade utryckt viss skepsis när det gällde Turkiet och mänskliga rättigheter. Den dåvarande regimen såg genast till att bekräfta hennes oro. Hon hindrades från att besöka de kurdiska områdena kring Diyarbakir i östra Turkiet och svarade genom att demonstrativt äta lunch med bland andra just Diyarbakirs kurdiske borgmästare Feridun Celik på en kurdisk restaurang i Ankara.

Lunchen bevakades av ett stort turkiskt medieuppbåd.

Några dagar senare levererade den turkiska staten sin politiska tilläggsnota. Celik greps, anklagad för PKK-relaterade brott, det vill säga kopplingar till terrorism, detta töj- och tänjbara begrepp som blivit alla auktoritära regimers favorit.

Protesterna mot gripandet blev dock den gången så kraftfulla att Celik snart släpptes. Men regimen kunde ändå glädja sig åt att ha knäppt den nosiga utrikesministern från Sverige och EU på näsan.

Anna Lindhs pressekreterare Eva Franchell berättar om lunchen i Ankara i biografin ”En människa kan mördas men inte idéer”. Själv var jag där. Tillsammans med fotografen Torbjörn Andersson följde jag för Expressens räkning Anna Lindh i hasorna under Turkietbesöket. Jag minns att en av de medborgarrättsaktivister hon träffade sammanfattade den politiska kulturen i Turkiet ungefär så här: ”staten äger alla människor”.

Det är kärnan i en despotisk tradition där lagen inte är ett skydd för undersåten/medborgaren utan en schweizerkniv i härskarens hand, ett verktyg som kan användas till vad som helst när som helst. Turkiet är format av denna tradition; från sultanatet via Kemal Atatürks auktoritära moderniseringsprojekt och militärregimerna till Recep Tayyip Erdogan.

Nu har Sverige slutit en sorts entente cordiale, en överenskommelse om ömsesidig förståelse, med Erdogans Turkiet. När statsminister Magdalena Andersson kommenterat överenskommelsen och dess eventuella konsekvenser har hon påfallande gärna använt ordet ”tydliga”. Det är ett varningstecken. Stark emfas på ”tydlig” brukar betyda att här finns något mycket otydligt, kanske rent av grumligt.

I dessa tider då politiken börjat likna den överhettade bostadsmarknaden med ständiga budgivningar och jakt på kontrakt framstår i alla fall en sak som alldeles glasklart tydlig: Magdalena Andersson, som ju inte bara är statsminister utan också socialdemokratisk partiordförande, har sålt en och samma bostadsrätt två gånger, till två olika köpare. Någon av dem är med andra ord lurad, blåst och bedragen.

I det avtal Socialdemokraterna i höstas slöt med riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh lovade partiet att ”fördjupa” sitt samarbete med PYD, det kurdiska partiet i Syrien, vars väpnade gren går under beteckningen YPG. Likvid: Kakabavehs röst i statsministeromröstningen. I det avtal regeringen nu slutit med Turkiet lovar Sverige att inte ge stöd till YPG och PYD (”not provide support”). Likvid: Turkiet accepterar att inte säga nej till att försvarsalliansen Nato förstärks med Sverige och Finland (så generöst!).

Skarpa S-semantiker kan säkert argumentera för att det är en avgörande skillnad mellan att ”fördjupa samarbete” och ”ge stöd till”. Vi andra kan nöja oss med att slå fast Magdalena Andersson och hennes regering är tydliga med att de valt att riva Kakabavehs kontrakt. Lika tydligt är att de syriska kurderna kastats under stridsvagnen.

Turkiet vill mycket gärna krossa det kurdiska självstyret i norra Syrien. Faktum är att Turkiet nog ser det som ett betydligt mer angeläget och lockande mål än att bekämpa terrorism.

Få, om några, har ju gjort så mycket för att bekämpa terrorister som just kurderna i norra Syrien. Den kurdiska milisen var infanteriet i kriget mot samtidens värsta terroristorganisation, IS. Det är också kurderna som tagit på sig uppgiften att fängsla och bevaka de IS-terrorister, också svenska, som principfasta demokratier som exempelvis Sverige gärna vill slippa ta ansvar för.

Och vad blir tacken? Att göras till växelpengar i en inte alldeles snygg affär.

Nato-processen lär inte bli någon framtida källa till nationell stolthet. Det betyder dock inte att de har rätt som hävdar att Turkiet nu bevisat att Sverige bara kan förbli Sverige utanför Nato. Låt mig stillsamt påpeka att den demokratiska halten i Nato trots allt är högre än i det i vårt land närmast sakraliserade FN. Nato har två svårt svarta får: Ungern och Turkiet. I FN:s säkerhetsråd har världens två ledande diktaturer, Ryssland och Kina, vetorätt.

Den lätt äcklande byteshandeln med Turkiet gör inte Nato-medlemskapet mindre nödvändigt och rätt. Däremot bör den tjäna som en påminnelse om att också politiker med de bästa värderingar och dito avsikter kan få sina fingrar smutsade och bidra till skamfläckar i historieskrivningen. Anna Lindh var tydlig i Turkiet. Förebildlig. Men hon satt också i den regering som 2001 lät amerikanska agenter i hemlighet flygtransportera två terroristmisstänkta män från Bromma flygplats till tortyrceller i Egypten.

Nu slår den svenska regeringen, tydligt, fast att avtalet med Turkiet, ett land känt för sina generösa definitioner av ”terrorism” och ”brottsling”, inte på något sätt kommer att innebära att vi i Sverige tummar på lag och rätt och moral. Blå ögon ska man ibland akta sig för att lita på.