På 2010-talet var det lätt att beskriva hur politisk mobilisering såg ut i Mellanöstern. Idag är det inte lika enkelt att förstå hur politisk mobilisering ser ut.

I början av 2011 var den allmänna uppfattningen att de små protester som brutit ut i Tunisien i december året innan var en avvikande händelse som snabbt skulle ebba ut. Istället växte de till en jättelik våg av massdemonstrationer som svepte fram över nästan hela regionen. ”Den arabiska våren”, kallades den.

Det var inte demonstranterna som döpte rörelsen, utan den omvärld som så gärna ville tro att de såg den efterlängtade demokratins ankomst till länderna längs Medelhavets södra kust, där den ena auktoritära ledaren efter den andra fick lämna ifrån sig makten.

Resultatet av 2011 års revolutioner i Bahrain, Egypten, Libyen, Syrien och Jemen blev tämligen dystert. Men den andra vågen av massmobilisering åtta år senare i Algeriet, Libanon, Irak och Sudan gav nytt hopp om att fredliga, folkliga massprotester kunde leda till social rättvisa, jämlikt och fullvärdigt medborgarskap och jämlika samhällen.

De omvälvande händelserna fick stor internationell uppmärksamhet, men det var långt ifrån det enda som pågick i regionen. Mellan de stora protesterna fortsatte hela tiden mobilisering för politisk förändring. Överallt i regionen finns glömda och exploaterade grupper, såsom ursprungsbefolkningen i Marocko, skollärare i Jordanien och ungdomar i Gaza som särbehandlas vid gränsövergångar. Dessa, och många andra grupper, har fortsatt att kräva erkännande som medborgare i sina länder, likaberättigande när gemensamma resurser fördelas och rättvisa för de som utsätts för brott eller övergrepp.

Covidpandemin, den ekonomiska kollapsen och de ändlösa krigen i regionen har satt hård press på den folkliga mobiliseringen i Mellanöstern. Överallt krymper utrymmet för civilsamhället. Marocko och Jordanien har slipat sina juridiska verktyg för att tysta oppositionella. I Egypten är fängelserna fyllda av politiska fångar och i Irak är aktivister mål för riktade mord.

Libyen, Syrien och Jemen har härjats av krig de senaste tio åren, och längtan efter fred till varje pris har gynnat makthavarna. Till och med i Tunisien, där en övergång till demokrati var på väg och den politiska aktivismen livlig, har återgången till auktoritära förhållanden mötts med en låt-oss-vänta-och-se-attityd även bland förespråkarna för förändring. Deras tystnad visar hur stor skräcken är för regimen.

Även om den politiska mobiliseringen på grund av förtryck och utanförskap inte syns lika öppet längre, så är kapaciteten att agera inte mindre. Aktivisternas önskan om en ny samhällsordning är densamma. Påhittiga initiativ tas, som i Egypten där advokatbyråer kostnadsfritt åtar sig att driva mål om brott mot mänskliga och medborgerliga rättigheter. I Libanon och flera andra länder fortsätter det mödosamma arbetet med att göra det möjligt att avsätta korrupta makthavare. Utanför Mellanöstern pågår också politisk mobilisering. Den har bara bytt skepnad för att kunna fungera i aktivisternas nya geografiska och geopolitiska omständigheter.

Massutvandring är en av många konsekvenser av den förvärrade ekonomiska och säkerhetsmässiga situationen i regionen. Politiska aktivister söker sig till säkrare miljöer, helst i Europa. Inte för att de har övergett sina övertygelser; de skapar nya sätt att mobilisera på distans.

Efter den förödande explosionen i Beiruts hamn 2020 har libanesiska aktivister i diasporan gått samman via nätet för att utkräva ansvar. Syriska aktivister för mänskliga rättigheter samarbetar med civilsamhället i olika europeiska länder för att få Assadregimens krigsförbrytelser prövade under internationell jurisdiktion. I europeiska städer tar aktivister från olika länder i Mellanöstern samhälleliga och akademiska initiativ för att omvärdera sin position som politiska aktivister från Mellanöstern i diasporan, och vad detta innebär för både deras hem- och värdländer. På så sätt bygger de nya europeiska utrymmen för aktivism som binds ihop av städer istället för att delas av nationsgränser.

Att befinna sig i Europa ger utrymme för aktivism som kan dra nytta av europeiska politiska mekanismer och juridiska ramverk. Det ger inte bara nya möjligheter att få till stånd politisk och social förändring i Mellanöstern – det kan bli en energiinjektion för Europas demokratier. Utöver att engagera sig i den politiska utvecklingen i sina hemländer, bygger aktivisterna från Mellanöstern även nätverk med samhällsengagerade individer och rörelser i Europa. De intresserar sig för vad det är att vara en aktiv medborgare och fördjupar frågan bortom nationalitet och id-kort.

Den solidaritet som skapats mellan Mellanösternaktivister utanför sina hemländer och rörelser som exempelvis Black Lives Matter ökar allas kapacitet för att uppnå förändring. Att uppmuntra den politiska mobilisering och deltagande som nyanlända migranter från Mellanöstern står för utgör därför en unik möjlighet att vitalisera demokratin i Europa.

SKRIBENTERNA

Sarah Anne Rennick, filosofie doktor i statsvetenskap och forskare vid Centrum för Mellanösternstudier på Lunds universitet.

Dalia Abdelhady, docent i sociologi och forskare vid Centrum för Mellanösternstudier på Lunds universitet.

Översättning: Karen Söderberg

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.